En kort men intensiv resa till Barcelona
I september när jag köpte biljetterna till Barcelona-Werder Bremen kändes det som om det var lite av ett lotteri. Sista matchen i gruppspelet kan ju komma att visa sig helt betydelselös. Förra året var Barça klart för åttondelsfinal före sista omgången och kunde lugnt spela sista matchen med ett B-betonat lag och utan större engagemang. I år var det annorlunda och det var vinna eller försvinna för Barça mot ett formstarkt Werder Bremen.
Söndag 3 december 2006.
Hela denna dag gick åt till att resa. Efter cirka tolv timmar med bil, tåg, buss, flyg, tåg och metro kunde vi kliva in på hotellet vid Liceu alldeles vid La Rambla. Det finns inte mycket att skriva om denna dag mer än att jag åt den dyraste halva tomat jag någonsin har ätit. I ärlighetens namn så ingick tre skivor mozzarella och en halv tesked pesto också i de 8.50 euro som jag fick betala, men ändå.
Måndag 4 december.
Traditionen bjuder att i Barcelona äter jag frukost på ett litet fik i La
Boqueria, den stora och helt fantastiska marknaden mitt på La Rambla. På denna marknad kan jag gå runt i timmar och bara titta på allt som erbjuds. Speciellt fisk-och skaldjurs-diskarna är häpnadsväckande med levande humrar och krabbor som kravlar runt. Idag fanns dock inte tid att stanna här eftersom det var dags för en tur till Camp Nou och en rundvandring på arenan och i museet. Jag har varit där tidigare, men det är ändå något jag ogärna missar när jag är i Barcelona. Turen kostar 11 euro för icke-medlemmar men är gratis för medlemmar. Man får gå helt i sin egen takt och vilket är skönt om man vill titta lite extra på något. Personligen skulle jag kunna stå hur länge som helst och bara titta upp mot åskådarplatserna från spelargången eller bara sitta och beskåda härligheten från La Portas plats på läktaren. Det är en mäktigt syn.
Det finns naturligtvis mycket att se på museet också, och för varje besök upptäcker man något nytt. Gamla fotbollsspel från tiden före datorn, fantastiska pressbilder och just nu naturligtvis CL-pokalen. Förhoppningsvis finns den där även nästa säsong. Det enda som möjligen grumlade besöksglädjen den här gången var att påfallande många besökare talade tyska. Inte så att jag har något emot vare sig tyskar i allmänhet eller tyska språket, men de fick min nervositet inför morgondagens match att göra sig påmind på ett lite obehagligt sätt.
För att lugna nerverna och tänka på något annat än allvaret i morgon kväll ägnades eftermiddagen åt icke-fotbollsrelaterade aktiviteter såsom besök i den gamla katedralen, vandring förbi Gaudís byggnadsverk la Sagrada Família och la Pedrera och besök på lucia-och julmarknad. Lite ovant var det att gå och titta på julsaker utan att frysa. Ovant men mycket behagligt.
Ni som har ont av gnäll kan hoppa över nästa stycke där jag klagar över vissa Werder Bremensupportrars uppträdande. Jag är mycket medveten om att det stora flertalet av de tyska fans som hade rest till Barcelona inte betedde så som jag beskriver nedan, men tyvärr gör den minoritet som utmärker sig att man får en negativ bild.
Under dagen och kvällen dök det upp allt fler personer klädda i grönt, vitt och orange. Allteftersom dagen och aftonen led verkade många av dessa vara i behov av allt bredare trottoarer. De som hade vett på att hålla sig i mitten av La Rambla klarade sig väl hyfsat, men de som gick på de smalare trottoarerna vid sidorna hade klara problem. Kanske hade det något att göra med den ofärgade eller lätt brunfärgade vätska de hällde i sig ur literbuteljer. För en månad sedan intogs staden av blåtröjade engelsktalande personer som vandrade La Rambla upp och ner och satt på pubar och krogar och tog en öl eller två. Egentligen gillar jag Werder Bremen betydligt mer än Chelsea, och jag har inget emot att folk tar sig något gott att dricka, men jag har lite svårt för dessa supportergäng som helt öppet råsuper direkt ur flaskan på gator och torg. Jag kan också ta att man för lite oväsen och visar vilket lag man stöder, men Bremenfansens alltför myckna skränande i försök att fullständigt belägra staden i kombination med deras totalt ohejdade alkoholintag var bara för mycket. (Nu har jag gnällt färdigt, jag lovar.)
Tisdag 5 december
Denna morgon var det ganska tomt på skränande tyska fans. Hur det kom sig kan man ju fundera över. Kanske hade den plötsliga influensa som jag hörde att delar av Real Madridredaktionen drabbats av vid besöket i Madrid spritt sig till Barcelona och oturligt nog nu smittat dessa stackars Bremenfans.
Vårt lilla sällskap ägnade förmiddagen åt att vandra genom Barceloneta för att sedan tillbringa en stund på stranden. Att bo i en stad där det är badväder den 5 december skulle jag kunna leva med. Det är lite annat än det evinnerliga regnande som just nu pågår utanför fönstret. Efter lunch och lite ytterligare vandring i stan var det dags att åka till Camp Nou. Nu hade Bremenfanse
n vaknat, eller möjligen tillfrisknat, och en ganska segerviss skara befann sig i samma metrovagn som vi. De sjöng frimodigt och förhoppningsfullt ”Baaaarça im UEFA-cup, Baaaarça im UEFA-cup” speciellt riktat till en ensam Barçasupporter som tappert försvarade sig och sitt lag. När han fick syn på oss med våra blåröda halsdukar förstod han att han hade stöd och då ropade han diverse spanska oförskämdheter som svar på tyskarnas förolämpningar. Han försökte också övertyga dem om att de skulle gå av vid en helt annan station än den rätta, flera kilometer för tidigt. Jag tror inte att de förstod helt och fullt, de gick i alla fall inte av där han tyckte.
Vi gick av metron och vandrade långsamt mot Camp Nou. Plötsligt var det stopp, trottoaren var spärrad med kravallstaket. Efter en liten stund fick vi klart för oss att det var här, två meter framför oss, som Barçaspelarna skulle passera på väg från hotellet till bussen som skulle köra dem de tvåhundra metrarna till matcharenan. Så småningom kom de i grupper och gick ut till den väntande bussen. Det var ett gäng mycket koncentrerade och laddade killar som gick förbi oss. Jag tror faktiskt inte att de vare sig såg eller hörde det hundratalet personer som hade samlats för att beskåda deras korta promenad. Det såg verkligen ut som om de hade bestämt sig för vem som skulle vinna matchen. Det var inte Werder Bremen.
Cirka en timma och 20 minuter före avspark öppnades grindarna och vi kunde ta oss in till våra platser. Att det var en match av speciell betydelse förstod man dock långt innan man kommit in när man hörde speakern som ropade BONA NIT CULÉS!! och att vi skulle förvänta oss en magisk kväll. Detta höll han faktiskt på med ända till matchstart, hur han nu stod ut med det, stackars karl. Men han hade väl förmodligen betalt.
Medan speakern vrålar hjälper Albert Jorquera Víctor Valdés att värma upp.
Vi satt som vanligt med lokalfansen, men tre glada, förväntansfulla och mycket trevliga Bremensupportrar (de var i alla fall glada före matchen när jag tog bilden på dem) hade förirrat sig och satt i närheten. Jag frågade om jag fick fotografera dem för att lägga ut bilden på SF och det gick bra. Jag har dock ett problem här som kanske någon vänlig läsare kan hjälpa till med. Mannen längs
t till höger på bilden gav mig sin mailadress så att jag skulle kunna meddela honom när bilden fanns på nätet. Problemet är att eftersom min plånbok blev stulen strax efter matchen försvann också lappen med adressen. Han sade att han hade någon släkting i Osby som också var Werder Bremenfan. Om någon känner till honom eller hans släkting i Osby kan ni väl skicka ett mail till mig så att jag kan försöka få fram ett meddelande till honom. Om någon känner någon av de andra två går det naturligtvis också bra. Min mailadress finns på redaktionssidan.
Matchen kan man skriva en hel del om, men den har ju de flesta sett eller läst om så den behöver jag inte redogöra för. Det var en fantastisk stämning på Camp Nou. Ibland får ju Barças hemmapublik kritik för att den inte stöttar sitt lag, men den här aftonen gjorde publiken verkligen vad den kunde. Jag satt kanske dumt till, men jag hörde inte ett ljud från Bremens klack. Hemmapubliken överröstade allt. Jublet efter Ronaldinhos mål var helt sanslöst. Tyvärr satt vi vid fel ände av planen, under båda halvlekarna försiggick spelet vid norra målet och vi satt vid en av hörnflaggorna i den södra delen. Detta betydde att jag under första halvlek kunde detaljstudera hur en i det närmaste arbetslös Víctor Valdés jobbar för att hålla sig varm, och under andra halvlek kunde jag granska Tim Wieses ansträngningar för att nå samma syfte.
Hörna för Werder Bremen i första halvlek.
Efter matchen var det dags för en traditionsenlig öl på Hermanos, en liten bar nära tunnelbanestationen. Att ta en öl där tar precis lagom mycket tid för att den stora folkmassan ska hinna iväg med tunnelbanan så att man slipper den värsta trängseln. På tunnelbanan blev jag sedan av med min plånbok. Det är ju lite bökigt sådant där, men det var egentligen ingen större fara. Vi skulle åka hem nästa morgon och alla biljetter och pass låg på hotellet. Lite kontanter blev jag av med och diverse kontokort och bensinkort och så, men dem spärrade jag bara efter ett par minuter, så där fick de tji, tjuvarna. Jag har rest till alla möjliga städer och platser och blivit varnad för ficktjuvar men inget har någonsin hänt, så det var väl dags nu. Det fanns något positivt med hela historien. Jag fick tillbringa en del av natten till onsdagen med att sitta och öva mig i att prata katalanska med en mycket trevlig katalansk polisman. Han tyckte nog i och för sig att jag var lite konstig som reste från Sverige till Barcelona för att se på fotboll. Att jag dessutom kunde lite katalanska gjorde att han funderade ännu mer över om det stod rätt till i huvudet på mig. Varför lär man sig ett så litet och oviktigt språk frågade han mig. När jag dessutom berättade att jag försöker lära mig tjeckiska blev han helt övertygad om att den här människan är inte klok.
Onsdag 6 december
Famåt halvtvåtiden på morgonen när jag vandrade från polisstationen mot hotellet var Bremenfansen ute igen. Nu satt de på barer och serveringar eller strövade runt i grupper, men väldigt tyst och stillsamt. Det var med lite blandade känslor jag såg dem. Jag var glad över att Barça hade tagit sig vidare men samtidigt lite ledsen över att Bremen inte klarade det. Jag är, om jag ska vara ärlig, lite svag för Bremen och det hade varit roligt om både Barça och de hade gått vidare. Det skulle då dessutom ha skett på Chelseas bekostnad, vilket inte hade varit helt fel.
Några timmar senare var det dags för hemresa. Som tur var hittade jag lite pengar i fickorna så att jag klarade flygbussen till El Prat. Jag kunde till och med ta en café amb llet och en croissant på flygplatsen. I övrigt är själva hemresan inte mycket att orda om. Tolv timmar i andra riktningen. Jag var nöjd med att jag hade kommit ihåg att ta upp returbiljetten till flygbussen från Arlanda i polisrapporten så att jag tack vare det slapp betala en gång till.
Barcelona är en fantastisk stad. Enda problemet är att man måste resa därifrån, vilket skapar ångest redan vid ankomsten. Det är ingen som vet ett bra jobb i Barcelona för en språkkunnig och halvgalen lärare? (Och antyd nu inte något om världens äldsta yrke, för så galen är jag inte.)
