Mejor que mal - 25/12
Under juluppehållet kommer ni på SvenskaFans-Spanien kunna följa en ny artikelserie där vi hyllar och sågar spelare och element inom den spanska fotbollen.
En hyllning...
Ska en spelare lyftas fram så här i juletid så är det naturligtvis grannklubbens playmaker nummer ett, Ivan De la Peña. För mig är han enda ut i fingerspetsarna en riktig profil, både för hans kunnande - men även för hans brister. Som ung ansågs “El Buddha” vara en talang utöver det vanligt och vi vet alla varför. Teknik, spelförståelse och passningar utöver det vanliga rymdes i den lille mittfältarens kropp. Santander-sonens karriär på högsta nivå börjar kanske inte ännu gå mot sitt slut men åtminstone början till slutet skymtas vid horisonten, och man kan nu tyvärr konstatera att all den kreativitet De la Peña besitter inte alls har lett till den framgång eller berömmelse som den förtjänar.
Den rakade mittfältseleganten skolades i FC Barcelona och debuterade snyggt 1995 med att göra mål mot Real Valladolid. Men samarbetet med den dåvarande tränaren Johan Cruyff var inte helt problemfritt och samma visa var det när en annan holländare, Luis van Gaal, anlände. Därför fick han prova på två mindre framgångsrika sejourer i Lazio och Marseille, innan han hamnade i Espanyol testade han ännu en gång lyckan på Camp Nou med blandat resultat, huvudsakligen negativa. Holländarna i Barça är inte de enda tränarna som Ivan haft problem med, i Espanyol har ett antal dispyter också uppstått och detta är en tråkig förklaring till att karriären blivit som den blivit.
2002 hamnade han så i Espanyol och då lossnade allt för “El Buddha”. Toppen kom kanske för drygt ett halvår sedan då han var en viktig anledning till att klubben kunde överraska alla och vinna Copa del Rey, även om ligaspelet inte var lika lyckat som tidigare år. Tyvärr har De la Peñas förmåga att inte prestera i storklubbar förföljt honom under hela karriären och några större framträdanden i det spanska landslaget har det naturligtvis inte blivit, debuten gjorde han först som 28-åring.
Ivan De la Peña kunde blivit en spelare för de största klubbarna och de stora matcherna men blev istället en man för de något mindre arenorna, men det ska ändå inte förringas för där har han stundtals glänst och underhållit som få andra. En förlorad talang? Nja, tycker nog det är lite att ta i när man ser på vad han presterat på planen.
En sågning...
Det finns mycket som det finns anledning att hårt kritisera även i världens bästa och mest underhållande fotbollsliga. De dåliga domarinsatserna, rasismen på läktarna är bara några exempel på företeelser som det finns starka skäl att såga med ”fotknölarna”. Vi väljer ändå att såga en spelare. Hans namn är Raul Gonzalez Blanco och som alla vet är han en ikon i Barcelonas ärkerival Real Madrid. Att vi väljer att såga en Real spelare beror emellertid inte på att den nu 29-årige Raul råkar spela med en helvit matchdress. Nej, orsaken är att Rauls insatser på planen i åratal (särskilt med tanke på stjärnstatusen) varit under all kritik. Något som man numer märker att även många ”marängfans” håller med om.
Sett över hela karriären är det inte konstigt att Raul uppnått legendstatus bland Real Madrids supportrar. Han debuterade i A-laget redan som 17-åring och har genom åren vunnit mer än de flesta spelare kan drömma om under sin karriär. Tre C.L titlar, fyra ligatitlar mm. Han har gjort över 180 ligamål för Real Madrid och även blivit skyttekung i ligan två gånger. I Champions League har han gjort fler mål än legenden Alfredo Di Stefanó etcetera. Hur man än ser på det är det emellertid länge sedan Real Madrids lagkapten verkligen producerade spel på högsta nivån. När Raul var som bäst i slutet av 90-talet och början av 2000-talet levererade han nästan garanterat minst 20 ligamål/säsong och han var även en lysande framspelare.
Allt detta hör emellertid till det förgångna. Sedan säsongen 2003/2004 har Raul inte varit i närheten av sin tidigare nivå. Målproduktionen är inte ens i närheten av vad den var en gång i tiden och allt som oftast gör han väldigt anonyma insatser i övrigt med. Med tanke på lönen, stjärnstatusen som han fortfarande har är insatserna helt enkelt bedrövliga och mer än väl värda en rejäl sågning. Frågan är då vad denna dramatiska tillbakagång beror på? Raul är ju inte mer än 29 år och borde rimligtvis vara långt från slut. Rauls tillbakagång sammanfaller visserligen med att huvudstadens ”stolthet” befinner sig i sin djupaste svacka i modern tid. Orsakerna till det ska inte analyseras här men räcker det som förklaring till Rauls kräftgång? Känns inte särskilt troligt. Real Madrid är fortfarande ett topplag i Spanien och en av världens absolut största klubbar. Man är med i toppstriden även om ett ligaguld inte känns sannolikt när man gör insatser som R. Huelva…
Vad kan det då finnas fler tänkbara anledningar? Under ett antal säsonger bildade Raul ett hypergiftigt anfallspar ihop med Fernando Morientes. De funkade väldigt bra ihop men 2002 köpte Real Madrid Ronaldo och räknade givetvis med att lagets redan sylvassa anfall skulle bli ännu bättre. Ronaldos ankomst innebar att Morientes hamnade på bänken. Som väntat producerade Ronaldo mål på löpande band men faktum är (och det håller troligen de flesta Madridfans med om) att efter brassens ankomst har Raul aldrig nått upp till sin gamla nivå igen. Första säsongen med Ronaldo som anfallskompis var han visserligen fortfarande en pålitlig målskytt om än inte lika vass som tidigare. 2003 anlände David Beckham och Rauls redan sviktande formkurva fortsatte att gå i fel riktning, d v s neråt. Rätt eller fel känns det som att Raul inte trivs längre i Madrid och analysera alla orsaker till det finns det inte tid och utrymme för här, det överlåter vi åt Reals redaktion på Svenska Fans.
Man måste ändå säga att ledningen i Real Madrid har haft ett oerhört tålamod med Raul. Även efter Fabio Capellos ankomst på tränarbänken är han fortfarande självskriven i både startelvan och som lagkapten. Realfans brukar ibland påpeka att han springer och sliter oerhört. Går inte och förneka att Raul har ett stort hjärta för klubben men för en spelare som är given i anfallet hos en klubb där fansen (oavsett framgångar eller inte) ser Real Madrid CF som jordklotets odiskutabelt största och bästa fotbollslag håller det inte med att bara kämpa och springa. Spelar man i anfallet måste få ut något av det och faktum är att Raul allt som oftast får ut noll av sitt kämpande. Det vore ungefär som om Barcelona envisades med att använda Ronaldinho månad efter månad utan att han varken bidrar med mål eller målgivande passningar. Givetvis skulle det vara ohållbart i långa loppet.
Är Raul slut som fotbollsspelare? Troligtvis är svaret ja på den frågan, är trist att konstatera om man bara ser till det sportliga på planen. Han borde ha mycket kvar att ge på planen med tanke på åldern. Kanske skulle han kunna få en nytändning i en annan klubb men kräftgången har varat så länge att nu att det inte känns särskilt sannolikt heller.
God fortstättning önskar Barça-red.