Real Madrid - FC Barcelona 4-1
Många madridistas hade säkert hoppats få se förödmjukade Barcaspelare när de ställde upp för El Pasillo. Förhoppningarna kom på skam och ceremonin präglades av ömsesidig respekt när de värdiga mästarna hyllades. Värre skulle det bli efter avspark.
Första halvlek
Rijkaard startade med den förväntade startelvan där Yaya, Guddy och Bojan ersatte Thuram, Deco och Eto’o från söndagens match. Kollega Schuster svarade med fyra centrala mittfältare i ett försök att överbefolka den centrala delen av mittfältet där katalanerna brukar bygga upp sin berömda tiki taka. Ett lyckat drag skulle det visa sig.
Precis som i alla andra matcher tog Barcelona tag i bollen från början och försökte spela runt, men ett taggat Madrid såg till att bollen stannade i backlinjen och när man lyckades överta bollen så gick man rakt på mål. Mycket riktigt så dröjde det inte mer än 13 minuter innan första målet föll. Guti och Sneijder lyckas kämpa fram bollen till Raul som utan att tveka, vänder sig om och från straffområdeslinjen placerar bollen i Valdés högra hörn. Sämsta möjliga start och då vi vet hur svagt Barca är i motvind kunde vi alla ana hur det skulle sluta.
En stund senare tar Sergio Ramos sats och svandyker rakt in i en stillastående Abidal vilket inte accepteras av domare Burrull som dömer vit frispark. Guti slår ett snyggt skruvat inlägg som en omarkerad Robben enkelt nickar in bakom Valdés. Barcaspelarnas kroppsspråk och ansiktsuttryck visar att matchen är förlorad efter 20 minuter.
Rijkaard försöker visa handlingskraft genom att byta ut den ständige slagpåsen Gudjohnsen mot Giovani. Vanligtvis något som ses som förnedrande, men jag tror att islänningen i efterhand mest ser det som en lättnad.
Resten av halvleken är i stort sett spel mot ett mål. Barca får två hyfsade frisparkslägen som både skjuts utanför. Annars är det Madrid för hela slanten och en svajig backlinje tillsammans med Valdés får kämpa hårt för att stå upp första ronden ut.
Andra halvlek
Rijkaard gör ännu ett byte i halvtid då Marquez får stanna kvar i omklädningsrummet och Sylvinho släpps in. Förmodligen på grund av mexikanens vårdslösa spel som började lukta rött kort och för brassens förmåga att komma till inlägg.
Annars var det mesta sig likt. Vita spelare överallt, som inte gav Barcaspelarna en chans att bygga upp sitt spel och varje gång man erövrade bollen så störtade man rakt på mål. Endast tur och viss skicklighet av Valdés höll siffrorna nere. Som om det inte var eländigt nog, skadar sig Sylvinho och den alltid lika usle Edmilson blev inbytt. Kort därefter tar sig Diarra ner till kortlinjen där han spelar snett inåt. Puyol glömmer bort markeringen av den nyligen inbytte Higain och argentinaren kan enkel chippa bollen över Valdés. 3-0!
Ytterligare tio minuter senare skjuter Robinho ett stenhårt skott som går rakt emot Puyols ansikte. Kaptenen hinner få upp handen som skydd och domare Burull hittar en straff. Van Nistelroy gör inget misstag från 11 meter och fyran är ett faktum.
Bättre sent än aldrig, tänker Messi och bestämmer sig för att vara en av de få som kan åka hem med äran i behåll. För som han slet din lilla loppan! Ett antal fina dribblingsräder och några fina chanser senare, lyckas han frispela Henry som på patenterat vis placerar in ett tröstmål. Minuterna senare anser Burull att vi culés har fått lida tillräckligt och blåser av matchen. Ännu en skamlig insats till ända!
Summering
Visst var det kanske onödigt naivt, men jag hade stora förhoppningar om att ett hyfsat avslappnat Barcelona kämpandes för sin heder, skulle kunna slå ett bakrusigt Madrid. Inget snack om att huvudstadslaget var fantastiskt bra och hade ställt till med stora problem för vilket lag som helst, men sättet Barca förlorar på är så långt ifrån godkänt man kan komma. Spelet har inte fungerat ordentligt sedan man vann CL-finalen 06, men det här måste vara det absoluta bottenmärket, den nedkokta essensen av allt skit som vi sett de två senaste säsongerna.
Det känns kanske onödigt att ge sig in på spelarkritik i ett havererat kollektiv, men jag undrar hur en spelare som Xavi kan leva med sig själv och sina insatser. Tionde säsongen i A-laget, assisterande lagkapten och en ikon i klubben måste och skall respekteras, men med det kommer kraven och hans bekvämlighet och brist på ansvarskänsla är anmärkningsvärd. Alltid den förste som går och gömmer sig när motståndarna ligger på. Sällan ett försök att dirigera sina medspelare. Visst, det är imponerande att han sätter 120 av 125 passningar per match, men det säger ganska mycket om hans ambitioner. Alltid det enkla alternativet i rädslan att göra bort sig. Hans ständiga luftpastejer till hörnor och frisparkar är annat som accepteras just av den enda anledningen att han är just Xavi.
Om Barcelona skall komma på fötter igen så krävs det att man lägger sentimentala känslor åt sidan och verkligen går in och röjer ut den bekväma attityden, och i värsta fallet spelarna, i kärnan av truppen istället för att nöja sig med de mer perifera spelarna. För faktum är att det är ytterst få som verkligen presterar i närheten av sitt kunnande just nu och det lär krävas mer än ett tränarbyte för att få ändring på det.
Det är med lättnad som man inser att den här säsongen till allt väsentligt över och det är bara att hoppas på att ledningen gör ett bra jobb i sommar och att nästa säsong blir bättre. Sämre kan det väl knappast bli?
Matchfakta:
Real Madrid: Casillas, Sergio Ramos, Pepe, Heinze, Marcelo, Diarra, Guti (Robinho, m.72), Gago, Sneijder, Raúl (Van Nistelrooy, m.75), Robben (Higuaín, m.61).
FC Barcelona: Víctor Valdés; Zambrotta, Márquez (Sylvinho, m.46, Edmilson, m.60), Abidal, Xavi, Touré Yaya, Gudjohnsen (Giovani, m.23), Messi, Bojan, Henry, Messi.
Mål: 1-0: m.11: Raúl, 2-0: m.21: Robben 3-0: m.63: Higuaín, 4-0: m.77: Van Nistelrooy, 4-1: m.87: Henry.
