Krönika: Vi har Barcelona som klubb – klubben har oss som fans
Vi är supportrar. Människor som offrar tid, pengar och privatliv för klubben vi älskar. Är vi rika och frodiga, får vi de bästa platserna på arenan, har råd med dyra tv-abonnemang och långa utlandsresor. Vi får mycket tillbaka av klubben. Har vi inte samma resurser att bidra med till denna kommersiella cirkus, får vi inte lika mycket tillbaka. Och så finns det tillfällen, då vi alla får så lite tillbaka av den vi älskar. I dessa lägen väljer några av oss att stötta, andra att visa sin växande oro för sin älskling. Igår på Campen, var det många som visade att de älskar.
För några veckor sedan såg jag CL-semin, här i Barcelona. Min dittills bästa liveupplevelse som fotbollssupporter. Drag från avspark till slutsignal med omnejd. Upplevelsen igår mot Mallorca, toppar dock samtliga mina besök på Camp Nou. Barças hemmaplan kan ofta framstå som en själlös teater, där världens vackraste lag framträder varannan vecka. Igår var det annorlunda och vi vet alla varför. Vissa menar att det var skamligt av publiken att visa sitt missnöje med lagets prestationer och klubbens ledning. Jag kommer aldrig att blint kunna döma någon som visar vad den känner, även om det inte stämmer överens med min uppfattning. De flesta av oss, har våra olika anledningar till hur vi agerar. Ni som drar skam över den kräsna Barçapubliken har kanske era anledningar till det, det vet inte jag. Troligtvis hade näsduksviftande mångåriga medlemmar, även de sina anledningar till att agera som de gjorde igår. Tyvärr, är det lättare att döma än att visa respekt för andras åsikter, om de inte stämmer överens med ens egna.
Jag respekterar mina två Barçavänner här, när de menar att Laporta och hans ryggdunkare är det bästa som har hänt Barcelona, samtidigt som att jag alltid har ansett att hans existens i klubben, är det sämsta påhittet sedan målkameran. Jag respekterade visselkavalkaderna mot Deco igår från människor som jag varken kände till, eller vet vad som rörde sig inuti deras huvuden, i samma veva som jag stod upp och skanderade ”Deco Graaaande”. Vet jag inte bättre, förutsätter jag att mina medmänniskor har sina anledningar till hur de känner, vare sig det har med luriga avstängningsteorier att göra, eller inte. För mig spelade det ingen roll om dessa teorier var sanna, eller inte. Igår ville jag bara hylla den störste. Visselorkestern respekterade det.
Så långt – allt väl. Det är när jag hör självsäkra röster om att supporterskap handlar om att alltid stå bakom sitt lag, försvara det och stötta det i alla lägen, som jag blir rädd. Röster som förminskade mig som supporter, då jag titulerade Real Madrid värdiga mästare förra säsongen, tippade Barça på en tredjeplats efter antagonisterna innan den här säsongen och ifrågasatte vår ”briljanta anfallslinje”. Kompromisslös kärlek är inget sunt koncept, tror jag. Vare sig det handlar om kärlek till andra människor, eller till en fotbollsklubb. Det samma gäller blint hat. Jag tror att vi ständigt måste våga ifrågasätta våra känslor och ställningstaganden, för att kunna växa med dem. ”Självklart” är ett otäckt ord. Det är så definitivt och slår ut allt tvivel. När jag hör att någonting är självklart, blir jag genast misstänksam. Vad är det som kan vara klart i sig självt, utan att ha en intressant historia att berätta för oss, som vi alla kan ta in på vårat eget sätt? Jag har inte stött på någonting, hittills. Så tråkigt och enkelt är inte livet. Så tråkigt och enkelt är det inte att vara fotbollssupporter.
Vi har Barcelona som klubb och klubben har oss som fans. Det är som vilket förhållande som helst, då det handlar om att ge och ta. Ger jag mer som supporter, har jag större chans att få tillbaka mer från klubben. Ger spelaren mer, har han större chans att få tillbaka mer från mig. Som enskild supporter, har man flera gånger känt sig illa uppskattad av klubben och spelarna. Och väldigt många gånger, nästan gått upp i rök av stolthet över de blåröda färgerna. Att publiken då visar uppskattning åt det de uppskattar med sitt lag och tvärt om, finns det en stor poäng i enligt mig. Laget och speciellt enskilda spelare, spelade troligtvis sämre på grund av publikens känsloutlopp. Men vinst eller förlust i matchen, var det sista det handlade om igår. Det handlade om människor som älskar. Det handlade om att det inte är självklart att ovillkorligen försvara den man älskar. Det handlade om fotbollssupportrar som vågar tvivla. Tänk till innan ni dömer dessa människor, för ofta är det självsäkerheten som är synden och tvivlet som är dygden.
