Krönika: En tvivlares kärlek inför 08/09
Eftersom nästan alla mina farhågor inför den förra säsongen om allt från den fantastiska anfallsfyran till taktisk naivitet slog in, kanske det vore klokast att låta bli att sia om den kommande säsongen. Varför? Jo, därför att jag dessvärre inte tror att säsong 08/09 kommer att bli särskilt ljusare. Vi får bara hoppas att jag tappat stinget i min analytiska förmåga, när jag återigen tippar Barça bakom den absoluta toppen.
Under sommaren har ledningen med kraft visat att man minsann inte accepterar ännu en misslyckad säsong, försäsongen har skötts med bravur och varken Kaká eller CR återfinns i den vita tröjan. Detta skrivs samtidigt som det tredje ”löftet” van der Vaart visas ut och Madrid har det mesta emot sig mot sig hemma på Bernabeu mot Valencia. Det ska tidigt klargöras att man skulle kunna ha de mycket sämre som culé just nu, men minnet är allt för bra för att jag ska kunna gå och skratta mig lycklig i väntan på ligapremiären. För ett år sedan hade vi i Henry värvat bort den gångna säsongens målskyttsproblem, medan man i huvudstaden mest var bekymrad över skilsmässan med mästaren Capello. Vi inledde senare säsongen på ett historiskt framgångsrikt sätt. Förutom skamkänslan över att jag hade tippat Barça på en slutgiltig tredjeplats i min försäsongskrönika, var det rätt skönt att gå till fikarummet som culé de där sensommarmåndagarna. Sen vet vi hur det blev och min långtidssjukskrivning några veckor senare kom ändå ganska lägligt.
Jag är inte nykär längre
Ni som någon gång har varit nykära, vet hur man känner sig. Man kärar ner sig i vartenda milligram av sin älskling. Varje beslut hon tar, ter sig som det rätta. Man imponeras av att hon glömmer köpa hem mjölk en eftermiddag och man bara vill krama om henne när hon kommer hem med de inkompletta bärkassarna. Ens liv är ju fullständigt just på grund av underbaringen framför dig och den glömda mjölken. Självklarheten i att hon är perfekt i allt hon gör, infinner sig. Självklar kärlek är alltid blind kärlek. Som visserligen kan vara alldeles fantastisk, men bör förunnas de nykära. Det är när du börjar tvivla på självklarheten, som du kan börja älska. FC Barcelona var ett bra tag det självklara laget för mig. Det är det inte idag och det är jag glad för. Jag tvivlar ofta på lagets förmåga och ställer mig många gånger frågande till klubbens agerande. Inte lika fantastiskt som att hämningslöst förälska sig, men jag kan med stolt tvivel i rösten säga att jag älskar Blaugrana.
Loose-loose-situation
Om sanningen ska fram, var det mycket enklare att flopptippa Barça inför den förra säsongen. Med nya Pep på bänken vet jag inte alls hur långt vi kan gå, då jag är alldeles för okunnig för att kunna bedöma hans framtida verkan på laget. Den gamle kaptenen är dock en intressant profil och trots att Rijkaard var värd alla de hyllningar han fick motta i sin sista hemmamatch, välkomnar jag varmt en ny hjärna framför whiteboarden. Jag talar sällan varmt om Laporta & co, men att plocka upp ikonen Guardiola som A-lagsansvarig är djärvt. Skulle resultaten dröja, är tålamodet inte långt bland den redan hårt prövade Camp Nou-publiken och avgångskraven kommer då bedömt inte att riktas mot Pep, utan istället mot hans arbetsgivare. Guardiola blir inte den lättaste att göra sig av med, trots att det resultatmässigt kanske skulle vara det bästa alternativet. Det skulle i varje fall ha varit en viss skillnad om man istället anställt en ”utomstående”, inte lika blåröd tränare.
Efter att ha värvat sig lite lugn och ro i sommar, är säsongsinledningen direkt avgörande för hur Laporta och hans vänner kommer att bemötas på Campen. Jag tror att den berömda omedelbara effekten som kan infinna sig vid ett tränarbyte är lättare att få om man tar in en större erkänd tränare, tillskillnad från vad man gör i Barças fall. Men vi får hoppas att ledningen i sitt befordringskuvert till Guardiola, skickade med en hel del löften om arbetsro och tålmodighet. Tålmodighet eller inte; skulle ”projekt Guardiola” inte ge önskat resultat, sitter alltså ledningen i en kraftig loose-loose-situation, då mannen som var på Laportakonkurrenten Lluis Bassats (ni vet han som ledde med närmare 30 % innan Laporta gick ut och lovade oss Beckham) sida under valkampanjen som föregick Laportas tillträdande som president, är ingen man trampar på fötterna framför oss culés.
Upprustningen/nedrustningen
Sommarens stora värvning Dani Alves må vara en riktigt gedigen fotbollsspelare, men det kommer att dröja länge innan jag kommer att kunna glädjas åt vår nya tjuga. Nr 20 är fortfarande alldeles för mycket Deco, för mig. Deco, den oersättlige. Jag vet inte, jag har för lite insikt i klubben för att kunna svara på alla ”varför”, men ledningens vilja att renovera truppen i kombination med sena fiestas och till viss del spelarnas egen vilja, sägs vara skäl till att Deco och Dinho fick lämna. Kanske skäl nog, men det är bara det att jag gillar liraren, hjärnan, motorn och hjärtat Deco så mycket. Jag anser honom vara ett unikum som fotbollsspelare och tror vi kommer att märka av tomrummet på mitten, mer än många anar.
Barça bygger sina anfall på fart, teknik och millimeterpreciserat passningsspel. Det är lika sexigt och fräscht, som det är en del av själen och historian i FC Barcelona. Under sin tid som coach, fick Rijkaard många gånger kritik för att han inte hade någon ”plan B” att ta till när hans lag allt som oftast blev sönderläst, under hans sista halva vid rodret. Kanske Guardiola har fler taktiska strängar på sin lyra, men materialmässigt anser jag att han saknar samma komponent som Rijkaard många gånger saknade när hans gladfotboll sönderlästes och istället mest såg patetisk och krampaktig ut. Jag vill lyfta upp avsaknaden av ett komplement till världens kanske bästa anfallstrio. I år igen…
Tidigare under sommaren fick, i varje fall jag, intrycket av att Pep ville täppa igen detta hål, men det verkar inte ske. Visst kan tränaren forma sina spelare och deras beteende på planen till viss del, men det är inga själlösa robotar vi snackar om. Trots Decos flytt, har vi spelskicklighet och kreativitet i överflöd bakom en anfallslinje som även den gärna tar för sig i speluppbyggnaden. Så länge det fungerar, lär vi skörda stora framgångar med dessa fullblodsartister på spelhumör. Så länge det fungerar, som sagt, men matchen då spelet låser sig av en eller annan anledning lär komma i år igen. När Rijkaard ställdes inför detta problem, lyckades han sällan lösa det genom taktiska direktiv, vilket heller inte alltid är möjligt. Inte heller spelarnas inställning på planen, kan förändra alla matchbilder. Ett tredje alternativ är att ha spelare på bänken, som med sin aviga spelstil kan komma in röra om i det statiska spelet. Vi behöver en reslig bondlurk som kan byta av någon av de vackra konstnärerna längst fram. Någon vi kan lyfta uppspelen på. En som kan drälla in de fula men viktiga målen i slutminuterna, men som i övrigt har ett väldigt begränsat fotbolls-CV.
Både Eto’o och Henry är eminenta målskyttar, men har även ett register/behov som gör att de gärna agerar mer än bara målskyttar. Med spelare som Xavi, Iniesta och Messi omkring sig, blir det ibland bara tårta på tårta. Detta tror jag är den största anledningen till att många håller Henry som en mycket bättre fotbollsspelare i Arsenal än i Blaugrana. I London var han spelfördelare (snittade långa stunder ungefär lika många assist som mål), målskytt och gud. I Barcelona (och för den delen landslaget) stod redan halva laget med pensel och pastellfärg redo att börja skapa och att göra storstjärnan Henry till renodlad målskytt, är inget som enkelt kan göras med några streck på en taktiktavla. Det blev tårta på tårta. Som förvisso fungerade utmärkt 05/06, fungerat flera gånger innan och efter det och kommer förhoppningsvis att fungera även den här säsongen. Men sönderlästhet och därav krampaktigt spel har tenderat att öka en längre tid nu och en tvåmetersbjässe som maxar tio på foten, skulle jag varmt välkomna till Barçabänken.
Direkta följder av en misslyckad säsongsinledning, Decos frånvaro och saknaden av en avig anfallsreserv är alltså saker som gör att jag känner ungefär samma tillförsikt som inför den förra säsongen. De andra topplagens styrka en annan. Och då framförallt Madrids som vann Supercopan jag tittade på när jag började skriva krönikan. Inte särskilt överraskande och de lär ta hem ligan i år igen. Guardiolas tillträdande, ger mig dock en litet hopp om att jag får fel den här gången. En bra start, samtidigt som Pep lyckas fylla de framhållna hålen på något genialiskt sätt, skulle kunna göra oss till slutsegrare.
// Viktor Gredin
