Barca föll på eget grepp
Det är alldeles för tidigt för att avgöra hur tung förlusten mot Numancia egentligen var, men helt klart är att tre förlorade poäng kan avgöra ligan. För två år sedan slutade Real Madrid och Barca på samma poäng. Guldet gick till Madrid. Rijkaard kritiserades för att ha blivit sönderläst. Pep visar ännu inga nya grepp. Alla matcher är värda tre poäng, även de mot bottenlagen.
Det är alltid svårt att spela mot ett lag med tio försvarare som alla har inställningen: ”allt under 0-10 är en framgång”. Det finns inte ett lag i världen som tycker de matcherna är enkla eller ens roliga. Det handlar om minst 90 minuters stenhårt arbete och att ständigt banka huvudet blodigt mot den massiva köttmuren framför motståndarens mål i hopp om att finna en bräsch.
Numancia gjorde det enda rätta. De spelade efter sina resurser och grep halmstrået. Det fick ett av världens största lag på fall och är något samtliga spelare i Numancia kommer att minnas när karriären är över. Tänk när Juan Carlos Moreno sitter med sina barnbarn och berättar om sin fotbollskarriär. Jag slår vad om att segern över FC Barcelona 2008 kommer att nämnas, då är han ändå fostrad i Barca och gjorde sju matcher för klubben under 90-talet.
Att motivation slår klass är en gammal klyscha som är lika grå som Glenn Hyséns tinningar, men den är sann. Ett lag som jobbar hårt kan på så sätt kompensera brister i fotbollskunnandet och det är det som är tjusningen med fotboll. Inget är klart på förhand. Matchen måste spelas och vinnaren är den som gör flest mål, inte den som spelar snyggast eller slår flest passningar.
”Barca-sjukan” är inte en variant på Spanska sjukan utan är när Barca slår en passning för mycket. När man gör en fint för mycket. När man bara gör för mycket. När den enkla fotbollen offras på glamourens altare. Varför inte lobba in bollen i straffområdet och böka runt lite, om nu inget annat funkar?
- ALDRIG, säger rättrogna culés.
Okej, men var beredd på fler förluster som den mot Numancia.
