Can Barça
Frågestunden där redaktionen ger sin syn på allt som rör FC Barcelona. Den här veckan behandlas premiärförlusten, Henry, Luis Enrique och landskamper.
Barcelona förlorade premiären och det impotenta anfallsspelet från förra säsongen var sig likt. Hur oroliga bör vi vara?
Mattias
En viss oro bör vi känna. Dock är det på tok för tidigt för att göra några djupare analyser. Men faktum kvarstår. Anfallsspelet var nästintill identiskt mot förra säsongen. Ett evigt bolltrillande, men det saknas målchanser. Visserligen fick vi några, men med det bollinnehavet och den pressen så borde antalet kvalificerade målchanser ha varit det tredubbla. Plan B, som många här har efterlyst, har vi inte sett röken av ännu. Barcelona måste kunna bryta mönstret emellanåt. Märker man att motståndaren spelar med 11 man bakom bollen så kanske kortpassningsspelet inte är rätt medicin.
Anton
Det enda rätta måste vara att sparka Guardiola, Txiki, Laporta direkt och i gammal hederlig Svenska Fans-tradition, lägger vi resten av skulden på Oleguer. Allvarligt talat, så står jag fast vid att vi måste visa tålamod och en premiärförlust mot en tappert kämpande nykomling ändrar inte på det. Men visst, den culé som inte känner oro över att matchen var en exakt kopia av skiten från förra säsongen, måste vara född utan nerver.
John
Inte särskilt eftersom Barca ändå var det anfallande laget. Det hade varit värre om de blev utspelade. Shit happens. Barca slår Numancia 19 gånger av 20, tyvärr var detta den 20:e gången.
Viktor
Oerhört oroliga. Min stora fråga inför den här säsongen, var om Pep skulle kunna få bukt med våra erkända anfallsproblem. Enligt mig en bragdberättigad uppgift med dagens spelarmaterial. Förhoppningsvis får Guardiola god tid på sig att ta sig an detta problem, men jag förstår honom fullt ut om han skulle misslyckas. Jag befarar att det varken är upp till spelarnas egen inställning, eller om det står 4-3-3, 4-4-2 eller 4-1-1-2-2 i ritblocket. När vårat anfallsspel klaffar, är det en fröjd att titta på och enligt mig ungefär så vi bör försöka spela. Men den önskade ”B-planen” kan vi enligt mig endast finna genom att ägna hösten åt gedigen släktforskning av familjen van Nistelrooy, så att vi under vinterfönstret kan presentera en anfallsreserv som är glödhet i målområdet, men som i övrigt ger blanka fan i det konstruktiva spelet. Bedömt får vi inte se någon sådan värvning, så för en lyckad säsong blir vi ändå tvungna att sätta vårt hopp till Guardiolas möjliga genialitet. Den kan finnas där.
Eva
Jag tror inte att vi ska börja oroa oss ännu - det har inte spelats mer än en match och ligapremiärer är som de är. De är inte alltid en bra värdemätare. Men vi ska kanske inte heller sticka under stol med att de båda senaste säsongernas anfallsimpotens gör att man funderar lite över om det här verkligen var en engångsföreteelse eller om vi är tillbaka i den gamla lunken efter Peps försäsongs-smekmånad. Förnuftet säger hur som helst att vi måste vänta en eller ett par omgångar till innan vi skaffar oss nervproblem över FCB:s anfallsspel.
Den forne storspelaren Thierry Henry hade en motig debutsäsong, som han till stor del själv skyllde på att han fick spela på vänsterkanten. När Guardiola tillträdde, var hans tanke att bygga anfallet runt en centralt spelande fransman. Trots detta är en underpresterande Henry kvar på vänsterkanten. Finns det anledning att hoppas på förbättring?
Mattias
I grund och botten är jag optimist så jag tror fortfarande på Henry. För varje match som går så blir jag dock mer och mer skeptisk till hans fotbollskunnande. Han kanske inte håller samma klass längre och borde då således få sitta på bänken. Nu värvade vi ingen vänsterytter och Henry verkar vara Peps förstaval där ute. Han kommer att få sina chanser även denna säsong, men levererar han inte inom kort så tycker jag det är dags att bänka honom till förmån för t.ex. Hleb. Leverera behöver nödvändigtvis inte innebära mål i mängder, men spelmässigt så måste Henry höja sig en nivå.
Anton
Det bästa för alla parter hade nog varit om Henry gått till en annan klubb under sommarens transferfönster. Nu när han är kvar, så är det upp till Pep att göra det bästa av situationen. I det här fallet skulle det vara att få Henry att acceptera en plats på bänken.
John
I teorin är det en utmärkt startposition för Henry, eftersom det var därifrån han startade sina ruscher i Arsenal. Skillnaden är att i Barca kommer tyvärr inte Ljungberg som ett expresslok på överlapp och skapar en yta för Henry att gå in i banan. Tills Barca får igång sitt kantspel (ytterbackarna) finns det all anledning att vara orolig, inte bara för Henry.
Viktor
Det tror jag inte. Åter, har Guardiola en lysande lösning på ”problem Henry”, så kommer han att imponera stort på mig. Jag har dock aldrig kunnat se hur Henry som gud i gunners skulle kunna anpassa sig till rotationsspel i Barcelona. Fullbordsproffs, ja. Men det betyder inte alltid att de är bättre på att anpassa sig än andra, utan ibland tvärtom. En spelarpersonlighet som Henry, skulle behöva flera år på sig för att kanske lyckas i Barcelona och för det är han tyvärr för gammal. Jag vet som sagt inte mycket om Peps färdigheter som tränare, men att få ut en fullt presterande Henry i blårött verkar väldigt svårt. För Henrys skull, hoppas jag att vi skeppar iväg honom så fort som möjligt, då jag inte tror att han är en mycket sämre fotbollsspelare idag än under sina glansdagar. Han är bara ett geni i fel omgivning, som är värd så mycket mer än vad Barcelona idag kan erbjuda honom, under sina avslutande år av karriären.
Eva
Hoppas kan man alltid, även om jag måste säga att hoppet minskar. Så länge han är kvar till vänster kommer vi troligen inte få se någon förbättring. Förra säsongen hade jag dock ibland känslan av att Henry misslyckades därför att samspelet och timingen med de andra inte stämde fullständigt. Kommentarerna var ofta att han inte hade anpassat sig till Barças spel, men anpassning kan ju i viss mån ske även åt andra hållet, speciellt om det gäller små detaljer som gör att en anfallre får passningen i rätt tid.
Luis Enrique har inlett sin tränarkarriär med buller och bång. Utöver vissa personliga konflikter, verkar han även ha frångått den tidigare inriktningen som i första hand syftade till att utveckla talanger, för att med hjälp av äldre spelare nå snabba resultat och lyfta laget till andradivisionen. Vad anser du om Lucho som tränare och hans målmedvetna stil?
Mattias
Som tränare har jag ingen åsikt om honom ännu. I mitt tycke så ska Barcelonas b-lag fungera som en inkörsport till a-laget. Visst behövs det rutin bland alla dessa ungtuppar, men när rutinen går före talangen så anser jag detta vara felaktigt. Det bästa för våra talanger är matcher mot seniorspelare på en vettig nivå. Resultaten är inte det viktigaste för ett b-lag i Spanien (ej heller någon annanstans i världen för den delen). Hellre att vi kommer på tionde plats i Segunda B och Gai får mycket speltid än att vi kommer etta med en Gai utanför truppen.
Lucho verkar vara något auktoritär i sin ledarstil vilket kanske är förståeligt med tanke på att det är hans första sejour som tränare. Men är detta på bekostnad av våra talanger så ser jag hellre än annan person som tränare för Barcelona Atletic.
Anton
Från början tyckte jag att det lät som en utmärkt idé att sätta in ett sådant föredöme, som ansvarig för Barcelonas ungdomar, men nu börjar jag få Koemanvibbar. Precis som holländaren, verkar Lucho gå in stenhårt och genom att slänga ut några spelare vill han visa vem som bestämmer och att ingen skall vara säker på sin plats. Skillnaden är att Koeman gjorde det med föredettingar som Canisares, i Barcelona är det supertalanger som Iago Falqué som offras.
John
Han har Barca i blodet, vilket ju verkar vara fullt tillräcklig merit för att bli tränare. Dessutom vet han bättre än de flesta vad som krävs för att lyckas nå världstoppen. Att vara talang duger inte i en klubb som Barca. Ska man spela i A-laget (vilket ju är syftet med hela ungdomsverksamheten) måste man ha rätt mentalitet. Förhoppningsvis hade inte de flyktade spelarna den rätta inställningen. Någon annan förklaring kan inte jag hitta.
Viktor
Jag vet inte. Det är rätt svårt att avgöra vad som egentligen styr vad i dessa turer. Jag faller lätt för spelare som Luis Enrique och tyckte, vid en första anblick, att han var ett intressant val att nu ta över efter Guardiola. Sen hur han egentligen är som tränare, har jag svårt att säga. De senaste turerna och lagets mera målmedvetna strategi, har jag svårt att kallt döma Luis Enrique för, även fast jag stark ifrågasätter dessa planer. Men har han fått klara order från Don Juan i ledningen och agerar strikt därefter, eller har han fått fria tyglar med laget? Nog för att Laporta har en bofast plats på mitt minuskonto, vilket inte Luis Enrique har, men jag är alldeles för dåligt insatt i ämnet för att kunna döma någon utav dessa herrar. Sen lär det finnas fler medverkande krafter till varför saker sker som de sker. Man kan inte bara gå igenom ”Henkes Barça” några gånger och se en uppmärksammad dokumentär om barcelonismon, för att sedan hävda att man kan allt om klubben och gå ut och döma folk till höger och vänster. Vi måste vara större än så. Tills jag vet mer, fortsätter jag bara att ställa mig frågande till den nya strategin, men jag hoppas och tror att de ansvariga har sina anledningar till varför det agerar som de gör.
Efter en spelad ligamatch så pausar ligan i två veckor och på Barcelonas träningar deltar endast sex spelare. Joan Laporta har länge gått i bräschen för att de lönegivande klubbarna skall ersättas bättre. Har den alltmer omstridda landslagfotbollen ett existensberättigande, eller är den mest ett irriterande avbrott från den vardagliga lunken?
Mattias
Landslagsfotbollen är lika basal för den globala fotbollen som klubblagsfotbollen. Som spelare anser jag det vara en skyldighet samtidigt en stolthet att få representera ett land. Landslagsfotbollen kanske uppfattas som ett störande moment i länder som Spanien, England och Italien. Men länder som Albanien, Slovakien, Schweiz för att nämna några har nog en annan inställning till landslagsuppehållen.
Ur den ekonomiska aspekten kan jag ha viss förståelse för Laporta. Den aspekten är dock svår för de flesta av oss gräsrötter att beakta då det inte är vi som finansierar spelarnas löner. Visst har Laporta en poäng och visst ska klubbarna kompenseras för de veckorna spelarna är iväg på landslagsuppdrag, men utan landslagsfotbollen så hade fotbollen förlorat sitt globala intresse.
Anton
När man följer ett klubblag, så blir det så mycket större en sporten i sig. Barcelona är som en levande organism, där man hela tiden följer utvecklingen och där det som sker på planen bara är en liten del. Visst är de stora mästerskapen höjdpunkter, men alla dessa kvalmatcher mot San Marino, Luxemburg, Narnia och andra länder man inte hittar på kartan, känns bara i vägen. Det som ändå får vågskålen att väga över, är att det endast är inom landslagsfotbollen, som den fattige har en chans att slå den rike även under en längre tid.
John
Shit... Tungt filosofisk fråga. Det finns ingen fotbollsälskare som INTE går igång på ett VM eller EM. Att man sedan gläds mer åt klubblagets framgångar än landslagets, vilket ju är väldigt vanligt bland framförallt katalanska Barcafans, är en annan sak. Jag tycker att landslagen är extremt viktiga och blir ärligt talat lite oroad över ersättningskraven. Visst kan Italien, England och Spanien betala en slant för spelarna, men har Island råd att ta hem Gudjohnsen? Har Georgien råd att ta hem Kahka Kaladze? Inte lika självklart. Pengarna styr tillräckligt som det är. Det måste finnas utrymme för landslagsfotboll, åtminstone så länge nationalstaterna existerar.
Viktor
Vill Laporta ha ekonomisk ersättning? Skulle den mannen vinna en miljon på lotto, skulle han kräva spelbolaget på reseersättning för att åka till banken och lösa ut lotten. Nej, nu skojade jag. Dagens stjärnor matchas ohyggligt tufft och t.ex. Messis vara eller icke vara i en avgörande match eller en avgörande period av säsongen kan vara skillnaden på mångmiljonbelopp för Barcelona. Skaderisken, samt dyrbar förlorad träningstid berättigar alltså Laportas gnäll. Jag tycker dock inte att ett land ska behöva ”köpa” tillbaka sin egen, om än förädlade, produkt. En produkt som i många fall just skapats med hjälp av hemlandets satsningar på att aktivera och utveckla ungdomar och barn. Här tror jag t.ex. nordiska länder där det mer är en samhällsstrategi, skiljer sig från t.ex. sydamerikanska länder där det utvecklas mer på klubbnivå, vars klubbar kanske får sin lilla profit för sitt utvecklingsarbete. Men jag tror också att arv och tidig uppväxtmiljö har stor del i vissa spelares framtida karriärer, något som jag anser att landet på något sätt ska ”få igen”, även om spelarna i fråga tidigt flyttat utomlands. Vi får inte tappa respekten för spelarnas ursprung och den befolkning de representerar, då de större delarna av spelåret är till klubbarnas förfogande. Något som dubbelmoralens man inte verkar hålla med om, när han gärna stoltserar med sin klubbs arbete i de fattigare länderna, men knorrar rejält när afrikanska mästerskapen och dess publik vill se sina hjältar på hemmaplan, något som jag tror är nog så viktigt för att skänka hopp i en annars rätt ansträngd vardag. Sen väcks också frågan om för vilka spelare man kan kräva ersättning. Beroende på vad eventuell frånvaro betyder för klubben? Alla? För många anonymare spelare är de internationella mästerskapen ett behövligt skyltfönster för att upptäckas av storklubbarnas scouter, något som jag varken tror att spelarna eller klubbarna vill ska kompliceras. Jag förstår alltså Laporta och hans vapendragare, jag håller bara inte med dem.
Eva
Här är jag mycket kluven. Personligen tycker jag bara det är irriterande att ligorna får sina avbrott - jag skulle helst vilja att de rullade på från start till mål utan störande pauser. Och visst kan man ha förståelse för klubbarna och deras syn på den ekonomiska kompensationen. Skadar spelaren sig är det arbetsgivaren/klubben som ta smällen. Jag tycker dock fortfarande att landslagsfotbollen har ett existensberättigande. VM och EM är stora turneringar som jag inte tror att någon innerst inne vill vara utan och kvalen till dem kan vara ganska spännande historier. För spelarnas del tror jag faktiskt också att det kan vara en kick, dels att kämpa för att bli uttagen - det är fortfarande en ära att få spela för sitt land, och dels för att det kan vara upplyftande att träffa och spela tillsammans med andra än de vanliga lagkompisarna då och då.
