En islännings renässans
Den så bespottade Eidur Gudjohnsen har vaknat till liv. Efter två säsongers dekadens visar han åter prov på de egenskaper som tog honom till den katalanska huvudstaden.
Inför säsongen 2006/2007 så värvades Gianluca Zambrotta, Lilian Thuram samt Eidur Gudjohnsen. På förhand tre mycket bra värvningar. Inför årets säsong har en lämnat, en slutat samt en som stannat. Efter mycket om och men valde Gudjohnsen att spela ännu en säsong för Barcelona. Någon större dos av speltid kalkylerade han nog inte med, men trots detta och trots kritiken från media och supportrar blev han kvar.
Låt oss blicka tillbaka till 2006. Premiär mot Celta Vigo. På resultattavlan stod det länge 2-2. Då trädde nyförvärvet från Chelsea in i handlingarna. 3-2 och succédebuten var avklarad. Sport och El Mundo Deportivo tilldelade Gudjohnsen smeknamnet ”Señor Ice” och det var nog många som hoppades på att han skulle bli just Señor Ice med hela katalanska folket, ett par taxichaufförer undantagna.
Inte nog med succén i premiären utan även på andra plan hade Gudjohnsen imponerat. Han visade stor respekt mot klubben då han genast satte fart på språkstudierna. Efter endast några månader i klubben kunde han bli intervjuad på spanska! Hur imponerande som helst.
Men, som Tony Irving hade sagt, säg den lycka som varar för evigt. Spelet harvade och Gudjohnsens spel harvade om möjligt ännu mer. Den otacksamma rollen att axla Henrik Larssons roll var ett par nummer för stort för islänningen. Som anfallare fungerade han inget vidare faktiskt. Speeden infann sig inte och hans teknik var att likna vid Oleguers. Säsongen 2006/2007 förpassades till handlingarna och värvningen av Eidur Gudjohnsen var ständigt ifrågasatt i media.
Det var nog många som förväntade sig ett avsked under silly season sommaren 2007, men när nästa säsong tog sin början var Gudjohnsen kvar i truppen. Rijkaard hade nu även insett att Gudjohnsen inte höll som anfallare. Mittfältare kanske? Ja varför inte. Omskolningen till mittfältare var således gjord, men med spelare som Deco, Xavi och Iniesta att konkurrera med så blev det ett väldigt bänknötande denna säsong. Men tack vare för Eidur, eller på grund av för många supportrar, så blev det ändå en hel del speltid under den andra halvan av säsongen. Inte på grund av ett imponerande spel utan snarare till följd av den skadesituation som rådde. Tekniken var fortfarande på allsvensk nivå, men kämpaandan var desto bättre. Som en klok tränare en gång sade ”Vilja slår klass i en match, men under en hel säsong så slår klass vilja”. Det var kanske därför som antalet välspelade matcher av Gudjohnsen var lätträknade?
Även säsong nummer två i Gudjohnsens karriär avslutades utan en titel. Rijkaard fick som bekant avgå och Guardiola valdes som ny tränare. Stora förändringar var att vänta. Ut med det gamla och in med nytt var vad som sades inför årets säsong. Visst blev det så också. När truppen hade lämnats in så kunde man trots det läsa, nummer 7 Eidur Gudjohnsen.
När grisar flyger så spelar Gudjohnsen. Ungefär så resonerade jag själv inför årets säsong och kanske många med mig. Chockerande nog så har speltiden ökat desto länge säsongen lidit. Exakt vad som hänt spelar ingen roll. Gudjohnsen bidrar med egenskaper som ingen annan i truppen har. Djupledsspelet likt Van Bommel är ett bra komplement till det ibland så stereotypa Barcelonaspelet.
Trots kritiken, trots den knappa speltiden, trots de uteblivna titlarna, trots m.m. så har Gudjohnsen fortsatt att kämpa och har under tiden inte gnällt en sekund. Beundransvärt. Det behövdes kanske två säsonger för honom att anpassa sig. Kanske lite väl lång tid, men det är en annan aspekt av det hela. Hatten av för Gudjohnsen för det är han väl värd.