Krönika: Det nya Barcelona
Tidigare i år skrev jag en text med samma rubrik fast då i ett helt annat syfte. Ordet nya var satt inom citationstecken. Jag hävdade i min iver att revolutionen i Barcelona hade uteblivit. Det har jag tacksamt nog fått äta upp under hösten.
Under hela sommaren hade man längtat efter Liga BBVA som spanska ligan så vackert heter nuförtiden. Vad fick man för detta? Två förluster i rad och detta mot ett polskt pissegäng och mot nykomlingen Numancia. Känslorna svallade över. Jag var lack, förbannad, besviken och frustrerad. Synonymerna haglade i rena Björn Ranelid andan. Och detta med rätta. Dra förhastade slutsatser är kanske något av ens signum så jag började tvivla på alla i Barcelonalägret. Ja, kanske inte alla, men åtminstone ett dussin involverade gentlemän.
Den föregående texten i samma ämne avslutades ”Med hopp om förbättring och det snarast”. Mina böner blev inte direkt bönhörda då man först spelade oavgjort mot Racing, men sedan behagade man ta tag i min vädjan. Detta trots att jag inte är troende!
Efter Racingmatchen gjorde man som en del skateboardåkare gör, en 1.80. Bort försvann det mediokra spelet och in genom dörren steg ett spel i världsklass Målen började flyga in från alla möjliga vinklar. Barcelona gjorde alla sportjournalister och rubriksättare en tjänst och vann två gånger om med det så överanvända uttrycket tennissiffror. Man tvingade folk att köpa lösnaglar efter nervösa matcher mot Betis, Shakhtar och även mot lillebror, Espanyol. Känslan som infann sig för några säsonger sedan var åter tillbaka. Den känslan som infinner sig efter slutsignalen. Känslan av att matchen gärna kunde ha pågått 90 minuter till. En känsla som man minst sagt längtat efter.
Resultaten har sedan fortsatt gå Barcelona och rubriksättarnas väg. En utklassning har följts upp av ännu en utklassning. Nu blev det visserligen endast 1-1 mot Getafe. Fast mindre aber på jobbet har väl vi alla råkat ut för? Konstigt vore annars. Förutom serieledning i liga BBVA (återigen, vilket hemskt namn) så har man säkrat gruppsegern i Champions League efter fyra segrar och en oavgjord match.
I texten som denna bygger på kritiserade jag de regler som Guardiola infört. Inte reglerna i sig utan deras faktiska inverkan på spelet. Min hypotes var att detta inte skulle ha någon nämnvärd betydelse. Jag är även här beredd att böja mig för övermakten. Övermakten som i detta fall får representeras av Pep himself. Om Guardiola är ensam att hyllas för detta står skrivet i stjärnorna, men hans intåg i Barcelona har betytt mycket för hela klubben. Jag-kommer-till-träningen-när-det-passar mentaliteten har försvunnit.
Ytterligare ett exempel som vittnar om laget Barcelona hämtas från gårdagen. Bojan som var dålig, okej katastrofal, mot Getafe fick gå fram och slå straffen som betydde 5-2. Det var inte på Bojans eget initiativ utan det var Xavi och Gudjohnsen som sa åt honom att slå straffen. Det visar på en stark lagkänsla. Laget före jaget. Underbart.
En som även har stor del i Barcelonas nyvunna framgångar är världens bästa fotbollsspelare Lionel Messi. Messi har varit magnifik i princip varje match under tre månader. Messi kan avgöra en match på egen hand. Messi kan också vara skillnaden mellan vinst, oavgjort eller förlust i täta matcher. Många påstår att Barcelona inte är lika bra utan Messi. Visst, jag håller med. Frågan är bara vilket lag som hade varit lika bra utan lagets, och i detta fall världens, bästa spelare? Inter utan Zlatan? Nej. Madrid utan Casillas? Nej. Osasuna utan Ezquerro? Ja antagligen.
Nu väntar en fruktansvärt tuff månad med extremt svåra matcher. Då föregående avslut på texten införlivades tänkte jag avsluta på den inslagna vägen.
Med hopp om fortsatt vägvinnande spel.
