Gästkrönika: Dagen då hjärtan fanns utanför England
Ni kan sparka sönder våra hälsenor. Ni kan slita av oss tröjorna så att sömmarna brister. Ni kan försöka maska och döda vårt spel. Men en sak kan ni inte göra. Ni kan aldrig, och jag säger ALDRIG, döda vår Barcelonismo.
Att skriva en krönika bara någon timme efter en match som denna råder jag absolut ingen att göra. Risken av att stava fel, vara enögd, och vara allmänt partisk slår gärna över och kan lätt genomsyra hela texten. Antagligen kommer det i detta fall även vara så. Men det skiter jag i.
Våra möten med Chelsea FC har varit allt annat än känslolösa de senaste åren. Det började med ett dubbelmöte lagen emellan 2004/2005. Detta var ett klassiskt möte, där Chelsea i princip dödade dubbelmötet genom att göra tre mål på väldigt kort tid i match nummer ett. Efter två spelade matcher stod Chelsea som segrare, med 5-4 sammanlagt och vem minns inte Mourinhos glädjeskutt som varenda culé föraktade.
Redan året därpå skulle Barcelona få sin revansch. Det var ännu en sextondelsfinal där man kanske framför allt minns Lejonets nickmål efter Rafas fantastiska inlägg. Äntligen hade vår klubb fått upprättelse och avancemanget smakade helt otroligt skönt.
Idag är det över tre år sedan det senaste dubbelmötet med Chelsea. Efter ett par kaotiska säsonger är vi nu äntligen i fotbollens finrum. I min förra krönika skrev jag att detta var som en saga. Jag har inte ändrat min uppfattning än.
Vi möter ett Chelsea på bortaplan, med fanatiska fans i ryggen. Men trots det hörs alla culés bakom ena målet otroligt bra. Vi möter ett Chelsea med demontränaren Hiddink vid rodret. Men trots det är det Pep som får jubla när domaren blåser av. Vi möter i princip en hel nation, då vi är det enda laget som är kvar i CL, som inte är engelskt. Men trots det så visar vi vår katalanska stolthet och att blåröda hjärtan dunkar minst lika hårt som brittiska.
Ord kan inte beskriva vilken stolthet jag känner idag. Vi spelar utan Màrquez, kapten Puyol och en av våra formstarkaste spelare för tillfället, Henry. Vi försöker spela vårt spel, hur än matchbilden ser ut och trots ett Chelsea som gör det mesta bra, så viker vi inte ner oss. Inte någonstans, och aldrig någonsin. Det känns som om Piqué har utvecklats till en enorm fältherre denna korta tid han har spelat i klubben. Man blir både stolt glad när klockan närmar sig 90 minuter och han fortfarande försöker gå framåt med hela sitt hjärta.
När Essien då gör sitt fantastiska mål kändes det tungt, mycket tungt. Jag satt och kollade på matchen med mina vänner, och genast haglade ord som tur och röta runt i rummet. Jag tittade konstigt på en person i hörnet och sade genast: ”Inte en chans, för det finns ingen tur i fotboll.” Det är något som jag har hållit fast vid så länge jag kan minnas. För faktum är att det jämnar alltid ut sig slutändan, och det skulle visa sig att det redan skulle göra det i den här matchen.
Det är lite roligt när man tänker efter. Att man helt kan tappa rösten efter 30 sekunders intensivt skrikande trodde jag var fysiskt omöjligt, men jag hade fel. När Iniesta, som jag säkert hade ropat ”skjut!” till under stora delar av matcher, får den perfekta träffen och sänker den blåa armén vet jag inte vart jag skall ta vägen. Lika instinktivt som när Andrés drar av sig tröjan ställer jag mig upp och vrålar okontrollerat. Gud vad jag älskar dig, Andrés!
Det ironiska är dock när folk, (främst anglofiler), börjar gapa om tur då Iniestas boll går i nät. Hade det nu varit Liverpool som kvitterat, borta mot Chelsea, i en semifinal, med en man mindre i över 30 minuter, så hade tongångarna istället handlat om vilken otrolig vilja och karaktär som finns i det laget. Vad bevisar då allt detta? Jo, att hjärta även finns utanför Englands gränser.
Och frågan är om inte blåröda hjärtan dunkar hårdare och högre än några andra… Visca el Barça y Visca Catalunya!
Men framför allt, fotbollen har segrat!
