Lagbanner
Gästkrönika: Vad får en supporter att stanna?
Det är fler än gästskribenten som visar sitt tycke för klubben.

Gästkrönika: Vad får en supporter att stanna?

”Jag var fast, det fanns inget annat lag. Romario försvann, men jag var inte närheten av att överge Barcelona.”

Vad är det som gör att man följer just en specifik klubb? Varför man älskar just DEN klubben? Ja, om någon skulle fråga mig idag skulle jag säkert komma med ett svar som går ut på att Barcelona alltid försöker spela vacker fotboll, att de försöker vara mer än en klubb, har en spelfilosofi som genomsyrar hela klubben, har många egna produkter osv. Men är det egentligen anledningen till att jag började heja på Barcelona? Självklart inte. Det är nog inte alltför många som väljer sitt favoritlag av sådana anledningar, om man nu inte av någon outgrundlig anledning väljer sitt favoritlag efter 20 års ålder. 

När man är kring 10 år och petar näsan mest hela dagarna är det inte sådana saker som avgör vem man ska heja på. I den åldern kan anledningarna verkligen variera; Det kan vara för att ett lag på TV har snygga dräkter, har reklam på bröstet för samma TV som man har hemma. Kanske börjar man heja på laget alla kompisar i klassen hejar på, för att få känna samhörighet. Eller så väljer man laget alla i klassen hatar för att man vill visa att man är unik och speciell. Annars finns alltid klassikern att heja på det lag som är bäst för tillfället - är ju alltid kul att vara en vinnare, speciellt om man är 10 och får brallorna fulla av snö av grabbarna i sexan varje rast. 

Ibland hejade man på ett lag bara för en enstaka match som gick på TV, sen glömde man helt enkelt bort vad vilket lag det var. Men så någon gång kommer det avgörande momentet. För mig var det Romarios debut i Barcelona, inkluderat hans hattrick. Genom Romario fick jag chansen att lära känna spelare som Laudrup, Bakero, Amor, Begiristain, Guardiola, Koeman och många fler. Oftast lärde jag känna dem genom korta klipp i Sportspegeln (kryllade inte av spanska ligamatcher på TV då) och på ett sätt gjorde det nog bara min kärlek ännu starkare. Alla vet ju att man i romanser ska spela lite svårfångad inledningsvis, och det får man verkligen säga att Barcelona och Arne Hegerfors gjorde bra i Sportspegeln. På så sätt transformerades kärleken för individen till kärlek för klubben. Jag var fast, det fanns inget annat lag. Romario försvann, men jag var inte närheten av att överge Barcelona. 

Men är det för alltid? Är den kärleken cementerad? Hur många spelare som man inte gillar kan det fyllas på med innan kärleken börjar avta? Finns det en gräns som kan passeras, där klubben inte längre är klubben man blev kär i? Då nya ägare/presidenter, ledare och spelare förvandlat klubben till någonting helt annat, som man inte gillar och gör man då helt enkelt bara slut på förhållandet?

Vad skulle krävas för att jag själv skulle överge Barcelona? Detta är ju naturligtvis en väldigt märklig tid att fundera på en sådan sak, då Barcelona står högre på fotbollshimlen än de kanske någonsin gjort tidigare. Men vad kan vi hitta? Jag har i och för sig aldrig gillat Zlatan särskilt mycket. Alves filmningar har jag hatat sedan första stund. Men det räcker ju inte på långa vägar för att överge Barcelona. Robinho då? Ja, honom ”hatar” jag verkligen. Kan han bli nådastöten för min kärlek till Barcelona om han värvas? Såklart inte, en sådan legoknekt är ju inte mer än en liten irriterande ovana ens kärlek råkar ha. Men visst, jag kommer att hålla en tumme, eller antagligen två tummar… ok låt oss vara ärliga: Jag kommer hålla allt man kan hålla för att Robinho, OM han hamnar i Barcelona, ska bränna massor med lägen, Barcelona vinner trots hans missar och Robinho blir petad och avrundar karriären i Saudiarabien. 

Ofta hörs det att klubbar drivs som företag, att de ska drivas som företag. Det är möjligt att styrelse och ägare ser på klubben som ett företag, men fansen tycks inte göra det. Inte de trogna fansen i alla fall, vilket i väl i stor utsträckning är den kategori besökarna på svenskafans tillhör. Nej, på den punkten skiljer sig fans och kunder markant. Det är få privatpersoner som tänker "vi måste rädda Saab ifrån dess inkompetenta styrelse, vi måste få Saab tillbaka till glansdagarna”. Ett företag är i stort sett dess produkter och sen är det inte mer med det. Gillar man inte produkten så köper man den inte utan går istället till en konkurrent och handlar. Inte många bryr sig om vad företaget har för ägare, tillgångar och ledning. Folk skriver inte protestbrev till Volvo: ”Avgå allihop, nya C70 är helt värdelös.” 

Men älskar man exempelvis Newcastle och har tvingats se Joey Barton bete sig som en åsna, laget åka ur och har en ägare som ingen vill ska vara kvar (inte ens han själv) så är inte tanken "jag skiter i dem, ska nog heja på Man United nästa år". Om man nu inte är 10 år och ständigt har ett finger i ena näsborren, för då kan nog den tanken kännas väldigt logisk.
För supportrar tycks istället lagets ägare/president, tillgångar och ledning vara viktiga beståndsdelar som många supportrar noga följer vilka de är och hur pass bra de sköter sitt jobb. Produkten tycks däremot inte vara allt för avgörande för om man stöder laget eller inte, i alla fall inte om man nått gränsen där man är man ”fast”. Tanken hos exempelvis Newcastles fans tycks snarare vara "Vi måste göra oss av med ägaren, ledningen, en massa tillgångar (ex Joey Barton) och få till en bättre produkt”. 

Varför lämnar inte bara fansen en dålig produkt? Är det den starka känslan av tillhörighet som håller fansen kvar? Är det egentligen så att det är ens minnen man håller på? Den där gyllene dagen när man var 11 år, klubben vann den viktiga matchen (må det så vara champinjonligan eller säkrade kontraktet i division 3) och man var kung i skolan på måndagen, eller bara glömde verkligheten för en stund. Ingen ny ägare och mediokra spelare ska få fläcka ned de minnen man har tillsammans. 

Är klubben, för den enskilde supportern, de minnen och historia just den supporten och klubben delar? Nuet, den nuvarande produkten, har kanske inte så stor betydelse, förutom att den hela tiden skapar nya minnen? Goda som dåliga. Och om nu nutiden producerar dåliga minnen kan man alltid tänka tillbaka på det som varit eller heja på framtiden.
Många frågor men få svar. Men en sak vet jag i alla fall: Kunde min kärlek överleva De Boer, Kluivert, Zenden, Reiziger (nej, jag hatar inte holländare) och Petit säsongen 2000/2001 så ska den nog kunna klara av Zlatan och Robinho också. I jämförelse med många andra supportrar har jag det trots allt jävligt enkelt för tillfället. Låt oss nu bara hoppas att det är ännu lättare efter tisdagens och söndagens drabbningar.

Johan Johanssonmalmo_klint@hotmail.com2009-11-23 15:49:00
Author

Fler artiklar om Barcelona