Krönika: Ett utbrott på vulkanen Camp Nou
”Barcelona är ödmjukt vid sidan av planen men på Camp Nou är man ett söndermalande monster i aldrig tidigare skådat slag. Nästa onsdag kommer Camp Nou ryka hetare än vulkanen på Gudjohnsens Island själv.”
Askmolnen har spridit sig över Europa. Flygförbud ägde rum och vissa har blivit strandsatta, vissa börjat undra om semestern blir av i sommar medan andra oroade sig över att semifinalen mellan Inter - Barcelona möjligen inte skulle kunna sparkas igång schemaenligt. Visst kändes det inte direkt optimalt när vårat Barça blev tvunget att ta bussen genom de slingrande bergsvägarna upp till Inters territorium. Efter en tvådagars resa som torde ha gett upphov till ett och annat stelt ben anlände truppen till Milano och ett till synes halvtaggat Barça klev av bussen.
På tisdagsmorgon vaknade jag och miljontals andra Barçafans med den härligt pirriga känslan av att en CL- match stundar. En känsla av förväntan som förgyller dagen. En känsla som för motståndarsupportrarna kanske består av en aning mer nervositet än för oss. Vana med vinster, glitter och glamour, och ytterst ovana med förlust och motgång som vi culés nuförtiden är bortskämda med, kände man sig i sitt högmod tämligen säker inför drabbningen mot Inter. Förblindad av all framgång var det lätt att drömma sig bort mot Messis alla målfiranden och för en stund glömma bort att Inter faktiskt är en urstark lagmaskin. Ett hypervasst anfallspar och ett benhårt försvar som jag skulle vilja kalla för världens just nu bästa, var vad vårat Barça skulle ställas emot. Detta på en kokande arena 1000 km hemifrån med 80 000 galna supportrar så passionerade att bara några tusen av dessa nästan överglänste Chelseas supportrar på Stamford Bridge i kvartsfinalmötet. Att man har en tränare som rosat marknaden med varje lag han tagit under sina armar skulle inte komma att göra saken lättare för Los Blaugrana.
Startelvan var av förväntat slag. Domaren blåste igång spektaklet och till en början visade sig matchbilden utvecklas åt det håll som alla culés vill ha det och älskar. Ett Barça som transporterade bollen tryggt i sitt förvar där motståndaren börjar koka av irritation i sin iver att själva få hålla i bollen. Där Inter inte verkade vara det minsta skickligare än i höstas. Som så många gånger förr skulle det också bli våra rosabeklädda fotbollskonstnärer som öppnade målskyttet. ”Si, Si, Si, Nos Vamos a Madrid” sjöngs det bortifrån något högt hörn på Giuseppe Meazza, där den tillresta skaran Barçafans försökte göra sig så hemmastadda som möjligt.
Interpubliken blev av förtvivlan tyst för en stund efter Pedros mål och som supporter framför soffan kunde man luta sig tillbaka och känna en våg av lättnad skölja genom kroppen. ”Gör Barcelona första målet förlorar man inte matchen”.
Visst trodde man vid det skedet att vi skulle få åka hem till Barcelona med ena foten i Madrid. Kommande matchminuter var det dock något som gick fel. Vi vet hur det gick till. Regelrätt eller inte kontrade Inter in tre(!) mål på Barcelona. Många ifrågasatte sedan Guardiolas val att ta ut Zlatan och det gjorde även jag där jag satt på soffan i min uppgivenhet och undrade vad han höll på med. Men såhär i efterhand gick det upp för mig att det var kanske det bästa han kunde göra under rådande omständigheter. I det ögonblicket visade han att han är en riktigt bra tränare som har huvudet och själen samstämmig med spelarna på plan. Guardiolas syfte med att ta ut svensken till förmån för Abidal var enligt mig rent utsagt att kasta in handduken för kvällen. Vi tjänade inget på att ha en matchotränad Ibra på plan. El Mister kände att Inter både hade ett mentalt och spelmässigt övertag på hans chockade Barcelona. Pep ville spela på resultatet och återställa någorlunda defensiv stabilitet. Något som saknades i överflöd. Spelet fungerade inte alls för kvällen och det är bättre att fly än att illa fäkta.
Med kunskapen att vi trots allt hade ett par skapliga chanser, att Inter gjorde ett offsidemål och att Alves möjligen skulle haft straff och att då matchen likaväl kunde slutat 3-2 så är jag med facit i hand trots det nöjd med 3-1. För uppriktigt talat fruktade jag än mer att Inter under matchens gång snart skulle smälla dit 4-1.
Hur felaktigt domaren än må ha dömt och att matchen kunde slutat annorlunda om han faktiskt dömt rätt, så är Inter sett över 90 minuter värda resultatet. Domaren ser inte matchen utifrån samma perspektiv som oss tv-åskådare och dömer utifrån hans egen intuition. Jag väljer att inte tro på några konspirationsteorier den här gången. Inter malde sönder ett tafatt Barcelona helt enkelt och kunde med bättre skärpa gjort två mål till.
Jag som så många andra förväntade mig att Barca skulle ta tag i detta efter den tama insatsen mot Espanyol. Att spelarna skulle kriga för sina 1000 färdade kilometer. Guardiola sade innan matchen i vanlig ordning att de vill visa Europa att de alltid vill spela deras eget spel. Men ska Barcelona spela sitt eget spel måste man ge 110 % i sådana här matcher. Man måste pressa och ha stenkoll på positionerna. Är man inte 100 procentigt fokuserad så är man också ytterst sårbart för kontringar som Inter bjöds på i tisdags. Barcelona ska inte släppa in tre mål på kontringar helt enkelt. Då kunde man lika gärna spelat defensivt och åkt hem med ett bättre resultat.
Vi fick inte se Barcelonas riktiga jag mot Inter. Bl.a. Alves var som en yr höna och ikoner som Messi lyste med sin frånvaro. Att se Xavi slå ut med armarna och bli fly förbannad när spelet är igång och han själv håller i bollen, bara för hans kamrater inte rör på sig var ingen vacker syn.
Varje morgon vaknar man och önskar att matchen var en mardröm. Det är svårt att acceptera nederlaget, då det är skillnad på nederlag och nederlag. Los culés kräver upprättelse för den tama insatsen.
Vi får erkänna oss besegrade av ett omutligt Inter i den första omgången. De spelade ut hela sitt register när man stod för en fantastisk insats. Sannerligen blir det inte lätt att göra två mål i returen då Mourinho kommer göra allt i sin makt för att stänga igen en redan tilltäppt fabrik. Det väntar en gigantisk kamp om flyg/bussbiljetten till Madrid, en kamp som för vissa kanske låter och är större än den slutgiltiga finalen och matchen om bucklan i sig själv. Barcelona ska vända på steken inför närmare 100 000 Cules i vad vi hoppas kommer bli en episk match där vulkanen Camp Nou får ett utbrott med blåröd segeryra.
Barcelona är ödmjukt vid sidan av planen men på Camp Nou är man ett söndermalande monster i aldrig tidigare skådat slag. Nästa onsdag kommer Camp Nou ryka hetare än vulkanen på Gudjohnsens Island själv. Låt oss gasa igång maskineriet på högsta växeln och låta Barcelonas hämndlystna rök sprida sig över Europa, svepa över askmolnen och ännu en gång förtrolla alla fotbollsälskares hjärtan med sin patenterade fotbollskonst.
Inter har väckt en för tillfället sovande björn.
