Gästkrönika: Kärleken till Barça
”Summan av det hela blir att det idag är fult att vara Barçasupporter i Sverige. Du är automatiskt en medgångssupporter som inte kan det minsta om fotboll”
1998 var jag åtta år gammal och nyförälskad i fotboll. Jag satt hemma på pojkrummet när min äldre syster knackade på dörren. Jag fick en present i form av en GOAL-tidning. Omslaget pryddes av den store Rivaldo. Det var en lång artikel om turerna kring Barças då största stjärna, huruvida han kom överens med president Nuñez eller ej. Rivaldo krävde mer cash, Nunez var stenhård på punkten och Rivaldo lämnade sedermera för AC Milan. Vid tiden hade jag inget direkt favoritlag i fotbollsvärlden, men efter detta nummer av GOAL var det Barça och bara Barça som gällde. Jag spelade själv fotboll och Rivaldo blev idolen, och vilken idol sedan! Den underbara vänsterfoten, tekniken, frisparkarna, dribblingarna... Brassen bjöd oss på hardcore-fotbollsporr under Frankrike-VM ända fram till finalen. Det var dock inte enbart Barça och Brasilien som fångade fotbollsdelen av mitt hjärta det året. Det var överlag den typen av fotboll. Jag är en fotbollsromantiker av stora mått, är det inte vackert och åtminstone ett litet försök till markdominerat och sofistikerat spel så kan det vara för min del. När jag själv var aktiv fick jag ofta höra att jag kanske kanske kunde ha blivit något på "min" position, högerbacken. Jag släppte inte många förbi på min kant och kanske kanske kunde jag ha blivit något. Men det intresserade inte mig. Jag är hellre Xavi i division fem sydöstra än Nigel de Jong i VM-finalen. Jag kan inte förklara mitt synsätt på fotboll bättre än så.
Åter till Barça. De första åren som passionerad supporter (undantag 1999) var som ni vet skrala framgångsmässigt. Trots det, trots strul med spelare, strul i klubbledning, dålig ekonomi och stundtals patetiska insatser växte sig kärleken starkare till färgerna, liret och traditionen. Så har det fortsatt och fortsätter än idag. Idag är det andra tider, idag är Barcelona enligt många världens bästa fotbollslag med enorma framgångar senaste åren på alla plan. Mycket tack vare Laporta såklart, för alltid en hjälte hos mig och säkert hos de flesta culés. Mr. Laporta lyfte stolta Blaugrana ut och bort från Madrids skugga som ett tag var riktigt tung.
Varför skriver jag då de här raderna? Ganska mycket p.g.a. Zlatan Ibrahimovic, lite p.g.a. Marcus Birro och så har även Kristian Borell (som jag har tappat all respekt för efter några EuroTalk-avsnitt) ett finger med i gamet. Sedan Zlatan anlände till Camp Nou är Barcelona hela Sveriges kelgris, Barça har roffat åt sig alla kappvändare och spelat en FÖR fin fotboll som, känns konstigt att skriva det, FÖR många här i Svedala fått upp ögonen för. Hur drabbar det då oss som varit med även under tyngre tider när laget varit på gränsen till bespottat och medgångssuportrarna har haft andra tillhåll som Chelsea, Man United och Milan? Jo, vi dras också ner i det föraktfulla medgångsträsket som stinker värre än något annat i min värld. De neutrala svenskarna som tycker till om fotboll i stora medier (t.ex. Birro och Borell) tröttnar givetvis och börjar, istället för att bara fortsätta stötta och älska sina lag, kritisera Barça för det som är fint med klubben. Nu ska inte det här bli för långt så ni som vill veta närmare vad jag menar kan gå igenom Birros blogg på Expressen så kommer ni förstå. Eller varför inte klicka fram ett avsnitt av Eurotalk (som för övrigt är min stora behållning, mycket bra program) där Birro och/eller Borell deltar.
Summan av det hela blir att det idag är fult att vara Barçasupporter i Sverige. Du är automatiskt en medgångssupporter som inte kan det minsta om fotboll och enbart följer Zlatan (tack och lov att han är borta) och Messi-hysterin med jävligt blåa ögon. Det irriterar mig och gör mig ledsen. Det mest skrämmande är att jag på senaste tiden, kanske något år tillbaka, nästan hoppas att det går riktigt illa för Barça så vi riktiga fans i lugn och ro kan få njuta av den fotboll vi har blivit förförda av, oavsett resultat. Så att vi riktiga fans i lugn och ro kan få älska vår klubb utan synpunkter på vår kärlek.
Jag vill tillägga att jag allt som oftast är ett stort fan av Marcus Birro (fantastiska texter för det mesta), men jag tycker att han har gått för långt och tar varje tillfälle att hacka på Barca och visar därmed ingen respekt för oss culés. En sådan passionerad och kunnig person som Marcus borde veta bättre.
