Fjolårets nyförvärv granskas del 1
Efter den värvningsorgie som Barcelona hamnat i är optimismen i topp. Men lät det inte likadant i fjol? Hur gick det för nyförvärven? Joakim Nilsson (alias Izquierda) granskar fjolårets nyförvärv.
Efter rena värvningsorgien har Barcelona nu hamnat rejält i blickfånget. Med Deco, Giuly, Henke Larsson, Belletti och Sylvinho i laget är det väl bara att springa hem ligaguldet. Eller?
Det är när folks förväntningar stiger till nya höjder som jag blir som mest orolig. Då kryper pessimisten som bor inom mig fram och visar sitt fula tryne: "Det här kommer aldrig att gå. Det bli fiasko. Vi kommer att ligga tolva den här vintern också".
Så där håller jag på. Vad är det som säger att de nya spelarna kommer att trivas och lyckas? Jag menar, kan Giuly verkligen göra om det han gjorde i Champions League i våras? Är verkligen Celtas och Villareals ytterbackar något för ett storlag som Barca? Var inte köpet av Deco onödigt när vi redan har Xavi? Är inte Henke för gammal egentligen?
Mitt i dessa svarta tankar slår det mig att det var likadant förra säsongen. Jag satt och gnällde på forumet om hur svaga våra nyförvärv var, och att det inte skulle räcka till toppstrid. Så här med facit i hand kan vi konstatera att toppstrid blev det, men hur gick det egentligen för de spelare vi värvade inför förra säsongen?
Här följer en genomgång med betygssättning av de värvningar vi gjorde förra sommaren.
Luis García
Den förlorade sonen återvände till blaugrana och gjorde det bra. Under hösten-vi-helst-vill-glömma spelade García ibland och nötte bänk då och då i väntan på att Rijkaard skulle hitta en fungerande uppställning. Som vi alla vet gjorde holländaren det till slut, och i den ingick García som högerytter. Han visade prov på stor vilja och ett mycket rörligt spel, vilket faktiskt gjorde att han hade häng på en landslagsplats ganska kort innan EM.
Betyg: 4
Rüstü Recber
Många var vi som jublade när den turkiske världsmålvakten skrev på för oss tidigt på försäsongen. Rüstü hade ett bra EM och ett helt fantastiskt VM bakom sig och var allmänt ansedd att tillhöra det absoluta toppskiktet av målvakter i världen. Men när säsongen så drog igång var det unge Victor Valdés som vaktade målet. Rijkaard motiverade petningen av den turkiske stjärnan med att han inte behärskade språket än, och därmed inte kunde kommunicera med backlinjen. En rätt tam ursäkt i de flestas ögon (hur många lag bänkar sina utländska nyförvärv i början av säsongen av det skälet?). Tiden gick och Valdés fortsatte vakta målet (och gjorde det bra!). Vi fans började undra hur lång tid Rüstü egentligen skulle ta på sig med sina språklektioner. Nu försvarade Rijkaard i stället petningen med att Kluivert var skadad och att Saviola därför måste starta och då blev Rüstü den fjärde icke-eu-spelaren (det här var vid den perioden då Márquez var bofast i backlinjen). Till slut blev dock trycket på Rijkaard för stort. Rüstü var trött på bänknötandet och ledningen tryckte också på. Rüstü fick äntligen göra debut, och då hade en avsevärd del av säsongen redan gått (nästan hälften va?). I hemmamatchen mot Celta fick han en lite halvtaskig bakåtpassning från Puyol, och mötte den med den sämsta tänkbara mottagning. En panikartat sprattlande Rüstü kunde inte hindra 0-1. Värre kunde det knappast bli trodde vi då, men jodå. I följande match hade han gnidit in handskarna med tvål, och tre billiga baklängesmål blev resultatet. Två dåliga matcher var allt Rijkaard behövde för att ställa tillbaka Valdés i målet och skicka ut Rüstü i kylan igen, och allt tyder nu på att han är på väg bort från klubben. Att kalla den här värvningen får något annat än ett fiasko är att ljuga.
Betyg: 1
Rafael Márquez
Den mexikanske mittbacken såg på pappret ut som en kanonvärvning. Han kom till ett klart rimligt pris och hade rykte om sig att vara en blivande världsback med stor utvecklingspotential. Tyvärr verkade det inte stämma helt mellan honom och Rijkaard, och Márquez fick den gångna säsongen finna sig i att se många matcher från bänken. Ibland var han petad av Cocu, ibland av Reiziger(!), men för det mesta av överraskningen Oleguer. Ett tag var han dock ordinarie i mittförsvaret bredvid Puyol, och visade då i alla fall delar av sitt register. Han var alltid godkänd och såg både positionssäker och spelskicklig ut. Kommande säsong ser dessvärre inte heller ljus ut för Márquez. Han är icke-eu-spelare och Rijkaard ser honom främst som defensiv mittfältare, obegripligt nog.
Betyg: 3
Ricardo Quaresma
Den portugisiske supertalangen fick det att vattnas i munnen på många culés och här var vi övertygade om att vi hade roffat åt oss den nye Figo. Hur det gick? Tja, Quaresma fick spela lite grann i början, göra nåt inhopp då och då. Han dribblade, han stannade upp, han dribblade lite mer, men det var inte ofta han övertygade. Detta ska förstås till stor del skyllas på Rijkaard som aldrig gav honom förtroende, men faktum kvarstår: Quaresma gjorde ingen succé i Barca, och idag finns han inte längre i klubben.
Betyg: 2
Ronaldinho
Den överlägset bästa värvningen den sommaren, och troligtvis en av de bästa värvningarna i klubbens historia. Dinho spelade i Frankrike då, och det blev vår räddning. Hade han spelat i en större liga hade priset blivit skyhögt. Vi fick vänta länge, men när "cracket" äntligen kom, så kom det med besked. Vad han betydde för Barças spel förra säsongen behöver jag inte ens nämna, det vet alla. Tack Beckham, för att du inte valde oss!
Betyg: 5
Mario
Denne unge mittback kom på lån och jag har för mig att jag såg honom i den där 1-5-torsken som vi helst vill glömma, men jag är inte helt säker. Även om han bara var tänkt som backup ifall skadeläget i truppen skulle bli extremt, så kan jag inte sätta annat än lågt betyg på ett lån av en spelare som i princip inte fick spela.
Betyg: 1
Giovanni van Brockhorst
Från Arsenal kom ytterligare en holländare (i det här läget hade klubben visserligen gjort sig av med gamle Frank de Boer, men hade fortfarande kvar Kluivert, Cocu, Reiziger och Overmars) och det var mittfältaren Gio som skulle fylla den lucka som Rijkaard tyckte sig se i vänsterförsvaret. En enligt rapporterna strålande försäsong av Oscar López räckte alltså inte. Gio fick Rijkaards fulla förtroende och var ordinarie i varenda match han var hel (och det var många matcher...). Varför han fick detta förtroende är det nog få som begriper sig på. Gio var i sina bästa stunder godkänd offensivt, men defensivt inget annat än ett rundningsmärke. I match efter match satt vi med hjärtat i halsgropen så fort motståndarna spelade ut bollen till sin högerytter. Gio visade sig hålla Micke Nilsson-klass i en-mot-en-situationer och blev det här forumets stora hackkyckling (jag får väl själv ta på mig en del av skulden där). Redan ganska tidigt på säsongen fick han namnet van Bronckshit och det säger väl en del om hans insats. Trots allt spelade han upp sig under våren och förbättrade sin offensiv ganska markant.
Sanningen är att det faktiskt såg rätt tunt ut på vänsterbackspositionen, och lånet av honom var inte helt omotiverat, även om det kändes tråkigt att ingen av klubbens egna talanger släpptes fram.
Betyg: 2
fortsättning...(del 2)