Krönika: Värvningsstrategier
"Även om det inte är så svart-vitt som jag får det att framstå här, så tvingas i stort sett alla lag att välja spets eller bredd när det ska värvas (utom Chelsea som tack vare den galne ryssen kan välja båda)."
I silly season-tider är det lätt att gapa efter mycket. När ett nytt rykte dyker upp blir man (oftast) glad och börjar dagdrömma om framtida startelvor. På morgonen dammsuger jag nätet på artiklar om Barça, och hoppas innerligt att någon ny megastar ska vara på väg till oss. Även om det stundtals kan kännas som att Laporta och hans medarbetare i ledningen är lika tända på rykten om nya spelare (jag menar, hur många spelare har den här sommaren INTE varit på väg till Barça?) så är det ju faktiskt så att de har en strategi som de följer när det gäller värvningar. Eller har de det? Jag ska försöka bena ut det hela lite grann.
Om man vill hårddra resonemanget, så kan man säga att det finns två olika strategier när det gäller mellansäsongsvärvningar. Antingen satsar man på bredd eller på spets. Om vi börjar med spetsvärvningar så är våra eviga antagonister i real ett bra exempel på detta. Perez slog fast att man skulle bygga laget av "Zidanes y Pavones", dvs. storstjärnor och egna förmågor. Man värvade få, men riktigt vassa spelare (trodde man i alla fall...) och fyllde ut resten av platserna i truppen med egna spelare. Således blev det inte så värst många spelarköp för fansen att gotta sig åt, men de som trots allt blev av smällde desto högre. Följer man den här strategin bygger man på laget med en eller ett par nya byggstenar varje sommar, och efter ett par säsonger börjar det likna ett stjärngäng. Fördelarna med en sådan här strategi är att om man klarar av att hålla huvudet kallt och fortsätta att följa den, så kommer man så småningom att ha en riktigt vass startelva. Det där vita laget från huvudstaden är åter ett bra exempel. Hur lite jag än vill erkänna det så hade de en snudd på overklig uppställning den gångna säsongen (hur de sedan trots detta kunde floppa är jag inte man att förklara, men jag klagar inte). Dessutom kommer de egna produkterna att få spela en del och på så vis kommer en och annan att slå sig in i laget. Ytterligare en fördel är att många spelare kommer att ha spelat länge i klubben och således känna varandra väl. Här är Arsenal förebilder. De har inte ändrat mycket i sin startelva, utan byggt långsiktigt, och som vi alla kunnat se så har det gett resultat. Mycket sakta, men också mycket säkert, tillfogar Wenger nya stenar till sitt mästerverk, och en effektiv lagmaskin blir resultatet. Ni förstår redan att jag föredrar den här strategin.
I den andra värvningsstrategin satsar man på bredd. I stället för några få spetsvärvningar satsar man på desto flera, men kanske inte lika vassa spelare. Kvantitet i stället för kvalitet alltså. Fördelen med den här strategin är att man får en bred och jämn trupp. Tränaren får möjlighet att rotera folk på de olika positionerna utan att lagets resultat påverkas. Detta är givetvis till fördel för laget under en lång säsong där kanske Europaspel ingår. En annan fördel är att det blir hård konkurrens om platserna (det kan man i alla fall inte hylla real för) och få spelare kan vara säkra på en ordinarie plats. Detta bör bli en sporre för spelarna att prestera absolut max i varje match. Men detta kan också vara en nackdel. Blir det för hård kamp om platserna kan det resultera i att det petas för mycket i startelvan, den blir aldrig samspelt och många spelare saknar tryggheten och blir fega i rädsla att misslyckas. En annan nackdel är att man varje säsong har ett stort antal nya spelare som ska spelas in i systemet och med varandra. Sånt kan ta tid, och tid har man tyvärr ofta för lite av i dagens fotboll. Ytterligare en nackdel är att eftersom spelarna som köps ofta inte håller allra högsta världsklass, riskerar man alltid ett gäng floppar varje säsong. Barcelona kan sägas ha använt sig av den här strategin under några år. Många spelare har köpts in, men många har också misslyckats och fått lämna. Å andra sidan har vi ofta haft en bred trupp och inte varit så hemskt beroende av några få nyckelspelare som många andra lag. När det gäller breddvärvningar är dock Inter skräckexemplet. Det känns som att de köper ihop ett nytt lag inför varje ny säsong, och dessa otaliga köp innehåller många chansningar, och chansningar lyckas inte alltid, som ni vet. Det blir lätt en ond cirkel.
Även om det inte är så svart-vitt som jag får det att framstå här, så tvingas i stort sett alla lag att välja spets eller bredd när det ska värvas (utom Chelsea som tack vare den galne ryssen kan välja båda). Hur kommer då dagens Barcelona in i allt det här svamlet? Har Laporta valt spets eller bredd? Tja, även om exempelvis Ronaldinho och Deco är stjärnköp, så måste jag ändå konstatera att han har satsat på bredd. Många spelare har värvats för att behålla en bred trupp, och kvalitén på dessa spelare har varit varierande. Den här sommaren har vi när detta skrivs köpt sex nya spelare och håller som bäst på att jaga en sjunde. Samtliga värvningar verkar vara avsedda för startelvan, och ni förstår själva att det finns en stor risk att vi får en trög start i ligan på grund av att många nya namn måste spelas ihop. Förra säsongen tog det Rijkaard nära på ett halvår att få ihop delarna till en fungerande helhet, men denna helhet har man alltså inte valt att bygga vidare på. Om jag får spekulera lite så gissar jag att bara fyra spelare från vårens startelva kommer att vara på plan när La Liga drar igång i höst, nämligen Valdés, Puyol, van Bronckhorst (fast på en ny position) och Ronaldinho. Detta är inte bra, men pessimist som jag är ser jag fler dåliga tecken. Under förra säsongen var många av oss Barçasupporters överens om att det framför allt var tre nya spelartyper vi behövde: En center, en mittback och en vänsterback. En ny vänsterback har vi fått i Sylvinho, men det är uppenbart att detta inte var en högprioriterad värvning hos Laporta & co. De stora pengarna lades i stället på en offensiv mittfältare (Deco) trots att Xavi gjort en fantastisk vår på den här positionen. En ny mittback fick vi i alla fall. Eller? Edmílson talar själv om att han lika gärna spelar defensiv mittfältare, och på centerpositionen har vi hittills bara knutit till oss Henke Larsson. Att jag och Joan Laporta har olika syn på vilka spelare vår klubb behöver är uppenbart. En annan dålig effekt av detta vilda värvande är att det blir få katalaner i årets lag. Ja, få spanjorer över huvud taget. Puyol och Valdés är nog de enda som kan känna sig säkra på en ordinarie plats, och det är på tok för få i ett lag där regionmentaliteten är så stark som den är i Barça.
Nå, jag ska inte bara gnälla. Till Laportas försvar ska sägas att många spelare lämnade oss den här sommaren, och vi hade således många att ersätta. Dessutom tror jag att han gör helt rätt när han satsar på lite äldre och mer rutinerade spelare den här gången. Unga löften har vi gott om i alla fall. Ska vi vara med och tampas om CL-segern så krävs erfarenhet.
Det är bara att hoppas att min skepsis är ogrundad, och att Laportas värvningsstrategi kommer att visa sig vara den rätta. Det ska bli spännande att se om vi blir ett real eller ett Inter den här säsongen. Förhoppningsvis blir vi ingetdera.
