Bekväm hemmaseger för Barça
En i övrigt tveksam första halvlek avslutades med två snabba mål, och i andra kontrollerade Barça tillställningen och kunde stundtals spela ut ordentligt.
Skadedrabbade som vanligt, och med säsongens första torsk i bagaget kom Barça till spel mot Osasuna ikväll. Henke hade, till kommentatorernas besvikelse, förpassats till bänken av Rijkaard eftersom Giuly var tillbaka från sin skada. I övrigt samma elva som mot Milan.
Det var en tveksam, snudd på krampaktig första halvlek utan särskilt många chanser. Jag satt mest och längtade efter halvtid, en Rijkaardsk taktikgenomgång i omklädningsrummet och ett par byten. Just när det hela kändes som minst inspirerat hände det. Från ingenstans skickade Ronaldinho iväg en djupledsboll som Eto'o löpte på. Han lät bollen studsa en gång innan han nöp till. Trots att han inte tycktes hinna titta upp för att se var han hade målet, och trots att skottet kom från ett visst avstånd, letade det sig in precis innanför bortre stolpen. Snyggt så det förslog, och 1-0 till Blaugrana fem minuter före pausen. Målet kom när det som bäst behövdes. Känslan av att spelet kört fast var påtaglig innan dess, och nu skulle det väl kunna bli lite öppnare i andra?
Det blev det, men innan dess skulle hemmalaget hinna sätta tvåan också. Ronaldinho (mycket bra för dagen) dribblade sig in i straffområdet och med en snabb överstegsfint försökte han rycka ifrån sin försvarare. Det lyckades nästan. I den närkamp som sedan uppstod (och som uppstår i alla sådana här lägen) gick Dinho omkull och domaren var vänlig nog att blåsa straff. Den förvaltade brassen på bästa tänkbara sätt, och vips kändes matchen avgjord.
Som Barçasupporter har jag inget att säga till mitt försvar. Sådana här situationer uppstår i varje match utan att det anfallande laget belönas med straffspark. Det var ingen filmning, men en rätt vanlig kampsituation och jag har svårt att rättfärdiga domarens beslut. Det var helt enkelt en mycket billig straff.
Andra halvlek bjöd på desto bättre underhållning. Utan att förta sig kunde Barça spela ut, och gjorde lite som de ville med stackars Osasuna, som egentligen aldrig var nära någon vändning. Det blev en mycket behaglig resa mot slutsignalen. Jag kan än en gång konstatera att försvaret ser oväntat starkt ut. Det är betydligt mer avslappnande att titta på Barcelonamatcher den här säsongen än vad det har varit de senaste åren. Ni som minns trebackslinjen under van Gaals andra period i klubben förstår vad jag menar. Även offensivt såg det fint ut och vårt patenterade passningsspel firade stundtals stora triumfer. Spelsystemet med de alldeles vansinnigt offensiva ytterbackarna Gio och Belletti (hur många gånger kommenterade Hasse Holmqvist det förresten? Sju? Åtta?) gynnas definitivt av den breda planen på Camp Nou. Osasunas försvar drogs isär gång på gång och ytorna blev allt större för våra anfallare. Márquez visade på nytt att han klarar av att fylla den lucka som skapats av alla skador på mittfältet. Positivt var också att Rijkaard lät våra superlöften Iniesta och Messi få speltid.
I mitten av halvleken kom så matchens höjdpunkt. Ronaldinho får en markpassning från Eto'o. Med ryggen mot mål och en försvarare alldeles bakom sig lyfter han med utsidan bollen på ena sidan den förvånade backen och springer själv på den andra sidan. Ögonblicket senare har han med en smekning friställt Deco som dessvärre valde att passa i stället för att skjuta. Det är svårt att i ord beskriva hur vackert detta nummer var. Ronaldinho behövde bara en enda touch på bollen för att visa vilken extrem bollbegåvning han är. Magnifikt!
I slutminuten kunde Eto'o fastställa slutresultatet efter en lite rörig situation i straffområdet som avslutades med ett distinkt skott i bortre hörnet. Hans sjunde mål i ligan.
Med den här trepoängaren ryckte vi i tabellen och har nu fem poäng ner till närmast följande konkurrent. Det känns på det hela taget mycket stabilt och det är bara att njuta av läget.
