Krönika: Barcelona mot ny storhetstid!
Det är att gå alltför långt att kalla säsongens Barcelona för en dynasti. Men faktum är att det ser bättre ut än på länge. Tänker du på tidigt 90-tal? Tänker du på Dream Team? Jag med.
Hyllningskörerna ville aldrig sluta sjunga Johan Cruyffs namn i Katalonien under första hälften av 90-talet. Den egendomlige holländaren stod vid rodret under en av Barças mest framgångsrika perioder då man vann ligan fyra år i rad. Receptet var, vid sidan av en stark och bred trupp, en mördande offensiv kraft som aldrig lutade sig tillbaka och spelade på resultat. Istället malde laget ner de flesta av sina motståndare med precist passningsspel och individuella nummer av rang. Minns Stoichkovs uppkäftiga räder i motståndarnas straffområde. Minns Romarios avslutningar, kalla som en norrländsk isdanserskas frysfack. Minns Koemans fyrtio-meters-på-läppen-passningar. Vad ni kanske inte minns är att Koeman gjorde minst 10 mål tre raka säsonger. Som mittback. Under 1991-94 gjorde han 16, 11 respektive 11 mål.
Efter att ha sett samtliga Barças matcher i år (utom cupkraschen mot Gramenet, tack och lov) kan jag konstatera att årets upplaga slungar tankarna tillbaka till vad som byggdes upp under Cruyff. Spelarna lånar helt enkelt inte ut bollen till motståndarna och har ofta ett bollinnehav på över 50 procent. Jämförelsen det klassiska Dream Team och årets Samba Team är lika uppenbar som inbjudande. Icke desto mindre är den viktig att peka på. För kanske är det så att Azulgrana bara kan spela vägvinnande fotboll när de själva ställer upp med 7-8 offensivt välorienterade spelare? Kanske är det så att epitetet som "det vackrast spelande laget i världen" faktiskt måste infrias på planen för att laget ska vinna? Kanske är det så, helt sonika, att Barcelona har svårt att vinna när det ska spelas grisfotboll?
Mycket snack och ingen verkstad. Det påståendet har passat förträffligt in på upplagor av FC Barcelona de fem senaste åren. De alltid så högtflygande ambitionerna i liga- och cupspel har utan pardon grusats av andra, mer taktiskt slipade lag. Att se Barça försöka spela flärdfull och publikfriande fotboll har de senaste åren varit som att se en elefant klämma sig igenom ett nyckelhål - en behjärtansvärd idé men ack så omöjlig. Man har helt enkelt inte haft spelarresurserna till att rulla sönder lag på samma sätt som man kunde under Cruyff. När nu 2005 ligger runt hörnet kan vi beskåda en ny show på den gamla scen som Camp Nou utgör. Det är det pumpat med självförtroende Barça som med offensiv järnhand försöker, och allt som oftast lyckas, vinna alla matcher genom att anfalla motståndarna från alla vinklar och vrår. Och efter varje föreställning ber publiken om mer.
Jag var på premiären på Camp Nou tidigt i september. Hemmalaget mötte Sevilla och man vann med 2-0. Även utan Ronaldinho bjöds det på kaxig och underhållande fotboll och spelade faktiskt stundtals ut andalusierna. Folket på läktarna verkade nöjda och var långt ifrån att börja vifta med sina vita näsdukar som protest mot det undermåliga spelet. Men man vågade heller inte riktigt tro på en ny storhetstid. Det gör inte jag heller. Inte än. Men det faktum att jag har tappat bort min egen näsduk bryr mig inte ett dugg. Jag tänker inte ens bry mig om att leta upp den på ett tag. Ett bra tag.
Fotnot:
Anders är inte officiell medlem i redaktionen men kommer fortsättningsvis att skriva gästkrönikor emellanåt.
