Krönika: Franks filosofi
Alla som såg den gänglige holländaren Frank Rijkaard spela fotboll under sin karriär vet att han hade blick för spelet, var positionssäker och fungerade som pådrivare. Dessa egenskaper kan spåras till hur han leder dagens upplaga av FC Barcelona.
Den, på pappret offensiva, 4-3-3-uppställning som Frank sedan januari förra året implementerat i laget är i realiteten inte riktigt så galet huvudlös som man till en början kan tro. För även om det alltid finns utrymme för individuell frilansning i det katalanska laget gäller tydliga regler och strukturer i spelet. Visst, Ronaldinho och Eto'o har full offensiv frihet och deltar inte alltför aktivt på egen planhalva. Men de övriga spelarna har alla en glasklar defensiv agenda att följa, och, såhär efter nästan halva säsongen, har Misters försvarsmässiga prägel tydligt visat sig. Rijkaard var själv, till skillnad från till exempel Cruyff och Rexach, först och främst en defensiv spelare och hans orientering på den egna hälften av planen har till viss del fått rätsida på Barcelonas eviga akilleshäl. På 15 matcher har laget släppt in blott 9 mål. Om samma takt följs har Barça efter hela säsongen endast behövt plocka ut bollen ur sitt egna nät 23 gånger. Detta att jämföra med förra årets 39 baljor bakom Victor Valdés.
Vilket är då, i praktiken, skälet till att motståndare inte gör mål på Barcelona i den utsträckning som i svunna tider? Som undertecknad ser det beror det i hög grad på den höga pressen och det samarbete som mittfältet uppvisar match efter match. Förr om åren täpptes inte motståndarens "nummer-10-yta" till. Ni vet; det kritiska utrymmet mellan motståndarnas mittfält och backlinje som de kreativa fältherrarna som Zidane, Totti, Kaká och - för all del - Ronaldinho älskar att attackera ifrån. Under senare delen av förra säsongen och årets höst har Barcelonas pivotes gjort ett bra jobb att inte låta fiende-10:an se mycket av den åtråvärda gröna mattan precis framför Valdés straffområde.
När eller om man kommit förbi de ettriga herrarna Xavi, som har höjt sig avsevärt defensivt, och Deco, som glidtacklar som vore han under hypnos, väntar "el Káiser de Michoacán" - Rafael Marquez - som har växt fram till en defensiv kraft att räkna med. Genom hans styrka i luftrummet och (ofta) träffsäkra brytningar gör det ont att möta honom och Rafa får i ärlighetens namn tillskrivas en god portion credit för att laget kunnat hålla tätt i år. Överflödigt känns det att nämna Puyols taktfasta ledarskap och allt som oftast fläckfria spel i centralbacklinjen. Längst bak vaktar canteranon Valdés buren med nyvunnen pondus - borta är de ängsliga rådjursögonen, som i tid och otid avslöjade hans orutin under förra säsongen.
Tanken är alltså att Franks filosofi för det blåröda försvarsspelet i mångt och mycket ska återskapa hans egen spelstil under storhetstiden i Milan. Ledorden är positionering, intelligens, styrning och kollektiv press. Så här långt in på säsongen får idén sägas ha fungerat bra. Faktum är att fortsätter den stabila defensiven i samma ratio blir Barça den mest målsnåla mästaren på över 30 år.
Fotnot: Valencia vann ligan 1970/71 med en förödande stark defensiv och endast 19 insläppta mål. Ligan innehöll då 16 lag, mot dagens 20 stycken.
