Aktuella tillbakablickar: En falnande derbyglöd?
Den 6 januari välkomnar Barcelona stadsrivalerna Espanyol till Camp Nou. Ett derby som under årens gång bjudit på både spännande matcher på plan och, dessvärre, tråkiga händelser utanför. Barças framgångar på senare år, och den ofrånkomliga rivaliteten med Real Madrid, gör att mötet med ”lillebror” inte alltid känns lika stort och blixtrande som andra derbyn, men faktum är att det fortfarande pyr en liten glöd mellan culés och periquitos i Katalonien. Historien, och nutiden, skvallrar om varför.
Bakgrund
Nuet är en produkt av ursprunget, klubbarna grundades båda inom loppet av ett år. Inspirerade av fotbollen på de brittiska öarna startade 1899 ett gäng invandrande killar, bland dem Joan Gamper, tillsammans med från utlandet återvändande katalanska studenter, Futbol Club Barcelona.
Elva månader senare lades grunden till dagens Espanyol då studenten Ángel Rodríguez Ruiz ville skapa en konkurrent till Gampers lag. Som en extra tydlig signal om att klubben var en direkt motpol valde man också att döpa klubben till ”Sociedad Espanõla de Football” - en indikation på att de, till skillnad från ”utlänningsklubben”, var ett lag för spanjorer.
Redan här finns alltså en märkbar skillnad och grunden för en rivalitet som skulle växa sig starkare under de följande åren. Politik och fotboll vandrade hand i hand redan från början.
Ideologierna tar form
I en tid av social utveckling och politisk förändring blev det under de första tjugo åren alltmer infekterat mellan klubbarna. Under denna period vann lagen det katalanska mästerskapet (den nationella ligan startade inte förrän 1929) vardera sju gånger och befäste sina respektive positioner på den regionala fotbollskartan.
1910-talet kom att bli en period då sprickan mellan klubbarna och dess ideologier blev än mer tydlig. Medan FC Barcelona ändrade sitt officiella språk från kastillianska till katalanska, bytte Espanyol namn till ”Real Club Deportivo Espanõl” och fick således en starkare koppling till den kungliga spanska identiteten. Barças medlemsantal sköt i samband med dessa händelser i höjden, inte enbart på grund av kärleken till sporten utan också för att folk ville identifiera sig med det typiskt katalanska.
1918 fanns det revolutionära rörelser inom Barcelona. Det pratades om självständighet för Katalonien. Espanõl valde, föga överraskande, att gå motsatt håll och gjorde en framställan om att regionen skulle förbli i centralmaktens händer. Ytterligare ved på elden, och det hettade till rejält.
Våldet, och sedermera kriget, gör intåg
Visserligen skedde den första incidenten av huliganism redan 1909 då 100-tals Espanõlfans stormade planen och hotade att lyncha domaren om han inte dömde bort ett mål för Barcelona. (Även på den tiden hade vi domarna med oss…) Den enskilda händelsen och åsikterna till trots var fotbollen hittills förskonat från våld i samband med matcher. I början av 20-talet skaffar sig båda klubbarna nya arenor. Barcelona flyttade in på les Corts, medan Espanõl fick Estadio Sarria som hemmaplan. 1924 möttes lagen på les Corts, och det var spänt på läktarna. Espanõls relativt nya fascistiska supporterfalang var högst bidragande och skrek nidvisor mot Barcelonafansen. Det var dock Barcelonaanhängare som fick matchen att avbrytas. En i deras ögon felaktig utvisning på lagets stjärna Samitiér resulterade i en kaskad av inkastade mynt. Matchen spelades senare klart inför tomma läktare. Liknande händelser var därefter vanligt förekommande när det vankades derby. (Samitiér kom senare att byta klubb och spela för, just det, Espanyol.)
I samband med att kung Alfonso XIII gick i exil 1931 samt en allmän ekonomisk depression, klev Spanien in i en tid av obalans. En rad olika styrande konstellationer och val ledde till uppror i flera av regionerna, bland annat Katalonien. Återigen stod klubbarna, och deras anhängare, på varsin sida. Barcelona för den nertryckta nationen, Espanyol (som nu bytt namn igen) för det spanska och högermilitära.
För att pålysa hur stark rivaliteten var kan nämnas att en supportergrupp tillhörande Espanyol stred på fascisternas sida under inbördeskriget. Allvaret i det? Ett år tidigare hade fascisterna skjutit ihjäl Barcelonas dåvarande president, Josep Sunyol. Under kriget spelades ingen fotboll, och båda klubbarna tappade både medlemmar och ekonomiska förutsättningar. Barcelona valde att åka till Mexiko för att samla in pengar. Kvar fanns likväl de ideologiska, kulturella och sociala skillnaderna.
Efterkrigstid och modernisering
I samband med att fascisterna med general Franco kom till makten förbjöds katalanska som officiellt språk. Återigen fick Espanyol ändra klubbnamnet till spanska. Les corts kom att bli det forum folket kunde använda till att fortsätta samlas och prata sitt hemspråk. Detta gjorde att FC Barcelonas medlemsantal och popularitet ökade markant, då folket såg klubben som en symbol mot förtrycket.
Espanyol fortsatte däremot att bara fokusera på det sportsliga och deltog inte i protester mot diktaturen och för självständighet. De sågs därför som förrädare av rivalen och det gick även rykten om att klubben fick hjälp av Franco när de vann den spanska cupen 1940.
Sprickan mellan klubbarna blev inte mindre.
Under 50-talet skedde en ekonomisk uppgång i Spanien i allmänhet och Katalonien i synnerhet. Spanjorer kom till Katalonien och Barcelona eftersom det där gavs fanns många arbetstillfällen. I samband med detta valde många av dem att bli medlemmar i FC Barcelona, eftersom de såg det som en bra möjlighet att integreras i samhället. Medlemsantalet ökade till nästan 100.00, fem gånger fler än vad Espanyol kunde stoltsera med. Detta märktes också rent sportsligt då Barça skördade större framgångar på planen. Det slutgiltiga beviset på vem som blivit storebror kom sommaren 1957 då Barcelona slog Espanyol i cupfinalen med 1-0. Matchen spelades inför ett fullsatt Montjuic, stadion som senare skulle komma att bli Espanyols hemmaarena.
Ett bevis för att FC Barcelona nu växte förbi Espanyol vittnar även statistiken om. Sedan kriget tog slut och innan Barça flyttade in till Camp Nou 1957 vann Espanyol på bortaplan vid 6 tillfällen. Sedan dess har laget endast mäktat tre segrar. Denna förändring i förhållandet ledde även till en förändring i relationen klubbarna emellan. Medan Espanyol fortsatt såg Barcelona som sin största rival, mycket på grund av anklagelserna om att inte ta ställning för självständigheten, blev Real Madrid den klubb dit los blaugranas fans riktade sin fokus. Dels beroende på att Real var en minst lika stor, och i många perspektiv större, symbol (än Espanyol) för centralmakten och Francoregimen, dels också beroende på marängernas sportsliga framgångar. Med allt detta i åtanke kom derbi Barcelonés inte att bli samma glödande möte som under första delen av seklet.
Upp stiger ultras
I början av 1980-talet formade anhängare till klubbarna nya supportergrupper. Inspirerade av italienska och brasilianska fans under hemma-VM -82 kom Espanyols Penya Juvenil att bli en maktfaktor på läktarna. De stod för en glädje och fest under matcherna. I kontrast till detta skapades på andra sidan staden Boixos nois, också de av unga supportrar. De saknade dock den inspiration som rivalerna fått, och deras supporterskap under derbyna gick mer ut på att håna motståndaren i stället för att heja på den egna klubben. Trots att de öppet propagerade för att få bort den sittande presidenten, Nunés, fick de i samband med ett ökande medlemsantal stöd från klubben i form av gratis inträde. Problemet var dock att gruppen nu bestod av lika många fascistiska skinheads som pro-katalanska supportrar. Rasismen knackade på dörren.
Under säsongen 84/85 fick en del supportrar i Penya Juvenil nog av trakasserierna från Boixos Nois och bildade så småningom en ultrasgrupp: Brigadas Blanquiazules. Detta ledde följaktligen till mer spänning innan och under derbymatcherna med våld som en given ingrediens. Våldet var dock inte knutet enkom till fotbollen, grupperna kunde ryka ihop med varandra, och även andra grupperingar, i centrala Barcelona närhelst de behagade.
1991 kulminerade våldet mellan falangerna då en medlem ur Boixos Nois knivhöggs av supportrar från Espanyollägret. Några månader senare utkrävde BN hämnd och dödade en Espanyolultra. Hämnddådet renderade i en massiv bevakning under de nästföljande derbyna.
Jag har inte för avsikt att gå in mer detaljerat på ultrasgrupperna eftersom det kräver en förståelse för de olika politiska inslag som genomsyrade Spanien, och världen, under denna period. Jag konstaterar dock att läktarkulturen skiljer sig mellan klubbarna och är sprunget ur vad som hände på 80-talet. Idag sympatiserar Espanyols ultras med Real Madrids dito, medan Boixos Nois är bannlysta från Camp Nou sedan 2003. Derbyn på Camp Nou är en relativt tyst och intetsägande läktartillställning, medan det på Cornella el Prat är desto mer livat. Grejen är den att de mest hårdkokta fansen, de som sjunger, inte vill bidra ekonomiskt till motståndarklubben.
Annat är det när Real Madrid kommer till staden för el clásico – då sjunger varenda närvarande culé, vilket vittnar om vilken rivalitet som lever och vilken som falnat.
Nutid
Historiens vingslag blir tystare för varje år som går. Fortfarande pyr det en liten glöd mellan klubbarna och dess supportrar, och framför allt fortsatt från Espanyollägret. När de blåvita tog sig till UEFA-cupfinal 2007 ville majoriteten av culés i Barcelona att Espanyol skulle vinna. Den känslan kommer dock, verkar det som, aldrig återgäldas. Därtill anser de FC Barcelona vara för arroganta och gillar inte sättet som de framställer sig själva – och Espanyol.
Det är framför allt två argument som dras fram när rivaliteten kommer på tal. Först och främst anser Espanyolanhängare fortfarande att ”Barças ambition att överglänsa alla stoppar utvecklingen för andra klubbar i regionen”. Exempel på detta är t. ex när Barcelona 1988 kontrakterade två av Espanyols nyckelspelare, Miguel Soler och Ernesto Valverde, eller en liknande händelse på ungdomssidan för några år sedan.
Det andra argumentet handlar om att Barcelona aldrig ansett Espanyol vara riktiga katalaner. Det har till och med gått så långt att Barcelonaanhängare stoppat Espanyolsupportrar från att heja på det katalanska landslaget eftersom ”ett Espanyolfan inte kan vara en genuin katalan”. Då passar de blåvita på att slå tillbaka med argument som att Barcelona faktiskt grundades av utlänningar.
När Espanyol bytte arena och flyttade utanför kommungränsen till Cornella el Prat var Barcelonas president, och tillika pro-katalanen, Joan Laporta inte sen att ge rivalen en pik. Han kallade mötet för ett metropolitiskt derby, och ville på så sätt hävda att Barcelona nu var ensamt om att representera staden. Respektlöst ansåg Espanyolfansen och hängde senare ut en banderoll med orden ”Catalunya és més que un club” – Katalonien är mer än en klubb.
Slutord
Än idag används FC Barcelona som en symbol och forum för politiska drivkrafter. Och med tanke på det jag just skrivit, och det du precis läst, är det föga överraskande att det är på Camp Nou det i 17:e minuten i varje halvlek skanderas om självständighet, och inte på Cornella el Prat.
Med tanke på Barças överlägsenhet på planen (även om Espanyol satt käppar i hjulet några gånger) på senare tid, har derbi barcelonés kommit att handla mer om politik än om fotboll. I stället för att diskutera startelvor och taktik debatteras det hellre om hur mycket katalan man är. Espanyol stavar visserligen sedan några år tillbaka åter sitt klubbnamn på katalanska, men någon större cred för detta ges inte av de pistagenötstuggande gubbarna på Camp Nous grandstandläktare.
Saken är dock den att Espanyol aldrig varit intresserade av det politiska (mer än vad som påbjuds den genomsnittlige medborgaren), vilket också framgår i deras hymn där det är idrotten som står i centrum. Å andra sidan får de blåvita också stå sitt kast då klubben grundades som en motpol och just antagonist till FC Barcelona. Den som en gång gett sig in i leken får leken tåla, oavsett om man vill fortsätta leka eller inte.
Espanyols fans har emellertid, rivaliteten till trots, tagit en Barçaspelare till sina hjärtan. När Andrés Iniesta avgjorde VM-finalen 2010 tillägande han målet till den alltför tidigt och tragiskt bortgångne Espanyolkaptenen Dani Jarque. Iniesta fick senare samma år stående ovationer från Espanyolfansen när han byttes ut i slutet av derbymatchen på bortaplan. Detta trots att ställningen var 5-1, till Barcelona.
Självklart har känslorna från supportrar smittat av sig på spelarna, men dessa har uppträtt professionellt och oftast bara fokuserat på sporten. Det finns dock tillfällen då det i derbyn, precis som i andra matcher, hettat till, men utan att för den skull urarta. Det har t. ex aldrig hänt att en manager petet motståndarens dito i ögat. Bara en sån sak…
Om några dagar är det som sagt åter dags för ett derby. Förvänta er en fotbollsfest och några finurliga banderoller med pikar till motståndarna på, men bli inte besvikna om det stundtals är tyst från läktarhåll. Därtill kommer det inte heller att ske någon myntkastning, möjligheten att domaren blir lynchad är kanske en aning större.
Merparten av materialet till denna artikel är hämtat från Ramn Spaaijs ”Understanding Football Hoolioganism” samt de båda klubbarnas respektive hemsidor.
