Alla hade roligt i Barcelona
Igår var dagen då Barcelona avancerade vidare i Champions League. Milan fick ta fram respassen men kan, i många anseenden, åka hem till Italien med hedern i behåll. Marcus Birro menade innan det avgörande kvartsfinalmötet att ingen har roligt i Barcelona och snickrade även ihop ett par andra kufiska och poesiinfluerade påståenden.
Till att börja med är det värt att notera att Marcus Birro är en journalist som, i mångt och mycket, endast prefererar sådant som har en italiensk etikett över sig. Inget annat. Därav blir det något kontraproduktivt när en sådan person ska reflektera över ett lag som inte återfinns i det klackskoformade landet. I vilket fall som helst följer ett axplock av Birros härliga citat nedan.
”Om Milan är playboy är Barcelona en nunna”
Att bli en nunna känns inte speciellt attraktivt 2012. Men om det skulle medföra allt som Barcelona har mäktat med så, varför inte? Det man tydligen får med på köpet är ett revolutionerande, innovativt och rörligt anfallsspel, titlar i massor, världens bästa fotbollsspelare och en bred publik. En något utsatt position för en nunna i ett sådant starkt rampljus men å andra sidan vet ju alltid Birro bäst.
Det hade säkert varit trevligt att vara en playboy också. Det ska man inte ta ifrån någon. Speciellt en italiensk sådan som jag tror att många drömmer om.
”Vem älskar Barcelona?"
Förutom den generella positiva uppmärksamheten som Barcelona får av diverse medieprofiler är den breda majoriteten hatare istället för älskare. Förståeligt i åtskilliga kontexter.
Arsenal har förlorat mot Barcelona i 3 avgörande lägen i Champions League-sammanhang under de senaste 6 åren. Två av deras lagkaptener har flyttat till den katalanska huvudstaden. Jag hade inte gillat Barcelona om jag var en Gooner.
Manchester United har blivit avklädda på plats i två CL-finaler inom loppet av 3 år. Jag hade inte gillat Barcelona om jag höll på Red Devils.
Om jag mot all förmodan, och endast för att rädda världen från att gå under, skulle kovertera till en Madridista hade jag inte kunnat spy nog med galla över Barcelona. Det är alltid svårt när det går bra för andra. Åt båda hållen självklart. Sedan om det hade funnits en underliggande, konkret befogenhet för att spy galla är en helt annan femma.
”Fortfarande talas det tyst om bristen på brinnande hjärtan på läktarna”
För att leda vidare den föregående frågan är Marcus Birro så elegant i sitt tankesätt att han anser att brinnande hjärtan på Camp Nous läktare är en bristvara.
Nu kommer vi återigen tillbaka till faktumet att Birro inte alls har eller verkar vilja ha någon vidare insyn på den katalanska traditionen som föreligger ett besök på Europas största fotbollsarena.
Åskådarna på Camp Nou är av varierande åldrar. Det finns en bred majoritet av säsongskortsinnehavare som är människor av det äldre slaget. På läktarna återfinns familjer, morföräldrar och deras barnbarn samt andra ungdomar självklart. Det är en tradition att gå och titta på när Barcelona spelar hemmamatch.
Barcelona är Katalonien. Fotbollsklubben har att göra med mer än sporten. Den har att göra med självständighet, stolthet, heder och politik. Följaktligen älskar stora delar av Katalonien laget och klubben på en nivå som är väldigt svår att hitta i andra delar av Europa där sporten fotboll istället endast står i fokus.
Att säga att det är brist på brinnande hjärtan på Camp Nou är som att säga att det är brist på italienska spelare i Juventus startelva. Det går inte ihop. Men för Birro kan allt gå ihop bara ingenting italienskt kläms åt i processen. Det är inget fel med det.
”Ingen har roligt i Barcelona”
Jag har för mig att Messí och Iniesta sköt Barcelona vidare till semifinal inför en engagerad och sjungande publik på Camp Nou.
Jag vet inte med er men för mig var det ganska självklart:
Alla hade roligt i Barcelona igår.
Men det kanske bara var en engångsföreteelse av nunnorna från Katalonien, vad vet jag?
