Att bryta gränser
Det sägs att det svåraste i sporten inte är att nå toppen, utan att kunna hålla sig kvar när man väl är där. FC Barcelona har lyckats med det nu i snart fyra år. Men igår tog det stop och drömmen tog slut för den här gången…
För fyra år sedan slogs FC Barcelona ut ur Champions semifinalen mot Manchester United och lite senare fick Rijkaard tacka för sig efter ett antal fantastiska år som huvudansvarig för laget. Det var samma år som Barça hade förlorat mot Madrid på deras hemmaplan med hela 4-1 och även fick applådera marängerna innan matchstart i en klassisk kväll. Det var tydligt att det var slutet på en era som hade varat i några år och som hade gett många culés, och andra fotbollsälskare runt om i världen, många fina minnen.
När en viss Pep Guardiola presenterades som tränare för Barça samma sommar så var det många som tvivlade på beslutet. När Pep sa i sin första presskonferens att han varken lovade titlar eller räknade med de dåvarande profilerna som var Ronaldinho, Deco och Eto´o (den senare stannade ytterliggare ett år), så var det ännu fler som blev oroade.
Knappt fyra år senare har vi fått uppleva saker som vi aldrig drömde om. Under sitt första år vann FC Barcelona allt som går att vinna och framförallt sättet man gjorde det på charmade en hel fotbollsvärld. Vi, culés, som hade upplevt så många år med vår häliga fotboll och som vi oftast inte belönades med några titlar, fick bevisat för oss att även med jogo bonito går det att räcka hela vägen fram. Även under Rijkaards era hade vi bjudits på fotbollsmagi, men ”Pep Team” bjöd på saker som man inte hade sett tidigare.
Man bröt gränserna om hur offensivt ett lag egentligen kunde spela. Man bröt gränserna om hur många poäng ett lag egentligen kunde ta i en liga, som av många, ansågs vid den tiden vara världens bästa. Man lyfte så mycket sin nivå att under de senaste åren har den spanska ligan kommit att kallas för dålig och att de andra lagen inte alls håller samma klass som övriga lag i toppligorna ute i Europa.
Man stod emot och lyckades vinna ligan framför ett Real Madrid som hade värvat mest, under sin mer än 100 åriga historia. Man lyckades besegra om och om igen ett Madrid under den som enligt många är världens bästa tränare, Jose Mourinho. Man lyckades vinna och oftast spela ut Europiska topplag som Lyon, Bayern München, Manchester United, Arsenal och Milan. Men förutom alla dessa vinster, förutom alla dessa titlar, så var det sättet man gjorde det på som för alltid kommer att finnas kvar i våra minnen.
Det magiska sätt som liknade mer som att spelarna i Barça spelade med sina kompisar ute på gatan. Xavis magiska passningar, Iniestas individuella dribblingar och Messis snabba ruscher med bollen klistrat på fötterna är bara en del exempel. Det organiserade samspelet mellan lagdelarna som verkade nästan vara uppgjord innan med tanke på sin perfektion och enkelhet. 11 spelare på planen som verkade förvandlas till musiker där Guardiola var kompositören som hade full kontroll över dem. När det behövdes höjde de tempot och musiken kändes högljudd och modern, men hela tiden i samspel och utan att vara störande. Vid andra tillfällen höll laget bara i bollen och passade runt den till alla lagdelar så att alla kunde få känslan att de deltar i det stora samspelet. För det mesta vann laget och ibland förlorade man, men musiken slutade aldrig att spela. Det var en musik som man har vant sig vid så mycket, att efter lördagens el Clásico så fattades det någonting i vardagslivet. Ingen visste riktigt vad det var, men man kunde inte längre höra det vackra ljudet som man hade gjort under de senaste åren. Igår försökte laget, publiken, tränaren och enligt elaka källor, även domaren, men det ville sig inte. Igår var det dags för Beethovens sjätte symfoni att ta en tillfällig paus.
Att se Messi skjuta straffen i ribban och sedan se chans efter chans antingen räddas av Cech i Chelseamålet eller ta på stolpen, då anade man vad som väntade. När Barça t.o.m. lyckades med att göra ett fantastiskt vackert mål, så blåstes det korrekt av för offside. Jag vet inte om Gudarna verkligen är tokiga, som den underbara filmen heter, men de var helt klart vid Chelseas och framförallt Drogbas sida igår kväll. Att se Drogba inte slänga sig lika mycket och kriga för sitt lag med sin tyngd, kraft och energi var faktiskt, trots Barças tunga utslagning, helt underbart att se. Iniestas mål för tre år sedan mot just Chelsea i slutminuterna är något som jag sent, om någonsin, kommer att glömma. Igår lär matchen bli historisk för Chelseas del. Som Arrigo Sacchi sa en gång i tiden: ”Vi har vunnit mycket, nu är det andras tur att vinna…”
Till sist vill jag bara säga att även om Pep har sagt att han i dagarna kommer att prata med Rosell om sin framtid, så är det mer oklart nu än någonsin om hur det kommer att bli, men det som Guardiola och denna version av FC Barcelona har gjort är helt, helt fantastiskt. De har verkligen visat att ingenting är omöjligt och att många gränser vi alla har är psykologiska och som Pep säger: “Med vilja, talang och spring i benen” är många, många saker möjliga.
FC Barcelona har charmat oss med sin fantastiska fotboll under de senaste åren och med en vilja att hela tiden försöka spela fotboll och försöka överträffa sig själva. Det är deras energi och enorma glädje som spelarna visar på planen som har gjort detta lag så magisk. Tack för allt ni har gjort för oss supportrar under de senaste åren och framtiden får utvisa ifall detta endast är en tillfällig break när det gäller titlarna, eller ifall laget kommer att fortsätta vinna mer. Men musiken, den gudomliga musiken, som laget har bjudit på under de senaste åren, och även igår kväll, hoppas jag aldrig tar slut.
Denna artikel tillägnas alla fotbollsfans runt om i världen som älskar fotboll. Alla som älskar offensiv, defensiv, bollinnehavande och kontringsfotboll. Alla som älskar lika mycket att se ett magiskt spelande lag med snabba passningar och som lika mycket njuter av organiserat försvarsspel och spelare som krigar med hjärtat för sitt lag. Fotboll är trots allt en sport som vi alla älskar och som vi alla ser på olika sätt. Ibland vinner man och ibland förlorar man. Grattis Chelsea till finalavancemanget!
Men framförallt är denna artikel en liten tack till FC Barcelona för deras sätt att tolka fotbollen. Att vid vinst eller förlust vara trogen sin stil att spela, som varken är bättre eller sämre än andras, den är bara vackrare för oss som har blivit förtrollade under dessa år.
”Engelsmännen uppfann fotbollen som en sport, vi uppfann det som en konst”, så svarade en brasiliansk man en gång i tiden när han blev frågad om vem som uppfann fotbollen…
