Dags att vara lite mer 'club' och mindre 'més que'
Hur mår egentligen dagens Barcelona? Sommaren har varit fylld av lögner och smutskastning. Truppen är tunnare än någonsin och flera karakteristiska spelare har tvingats lämna de senaste åren. Här kommer en syn på situationen.
Häromveckan skrevs en artikel under rubriken ”Osanningar & avundsjuka - därför har folk börjat hata Barcelona”. Principerna och syftet med artikeln stämmer mycket väl. Barcelona har fått stå emot mycket skit denna sommar och både sanningar och lögner har varit en stor del av detta. Men har vi inte lite oss själva att skylla?
Självklart förespråkar jag inte att lögner i dessa sammanhang är befogat, men precis som Adam Pinthorp nämner i sin artikel så föds lögner i mångt och mycket mer i framgång. Jag är dock beredd att påstå att de flesta osanningar ändå bottnar i en sanning.
Att återigen grotta in sig i Fábregas och Zlatan diskussioner känns i sammanhanget ganska irrelevant. Att både Fabregas och flera av hans VM-kamrater ville ha honom till Barcelona är ingen hemlighet. Vad som sagts däremellan kan man dock endast bara lämna för spekulationer, vilket ofta även mynnar ut i lögner. Samma sak med Zlatan. Han gör en hyfsad säsong, men inte tillräckligt bra enligt Pep och blir således såld. Sedan startar lögncirkeln igen. Återigen är det ingen mer än Zlatan och Pep som vet vad som skett och inte i deras samtal eller bristen på dem. En skurk, ingen skurk, alla skurkar? Spara det till boken.
För att återgå till huvudsyftet med denna artikel, var och är Barcelona ansedda lite som världens ”perfekta klubb” - med vackert spel, fantastisk harmoni och så vidare. Mycket av detta är självklart sant och en stor del av hela charmen med klubben. Jag kan dock personligen tycka att det hela gått till något av en överdrift – jag återkommer om varför.
F.C. Barcelona har under deras drygt 110-åriga historia mer eller mindre alltid haft en eller ett flertal stjärnspelare och profiler i truppen. Namn som Johann Cruyff, Diego Maradona, Ronaldo och Ronaldinho känner till och med den mest fotbollsdumma personen till. I 2010-års upplaga av Barcelona finns det, precis som alltid, ett flertal spelare som går under denna kategori. Xavi, Iniesta, Puyol och inte minst Messi är de stora stjärnorna och ansiktet utåt för klubben. Innebörden av dessa spelare både sportsligt och för sponsorer är självklart enorm. Skall man hårddra det är det dessa som ”är klubben”, i alla fall för de utomstående. Spelarna bakom dessa kommer och går, men så länge stjärnspelarna finns kvar ses laget som profilfullt, vilket självklart är rimligt. Men hur är det för oss fans? Är det bara de största som räknas? Självklart inte! Ett lag fullt med stjärnor blir ändå, för oss fans, profillöst utan karakteristiska ”truppspelare”. Denna typ av spelare är något som jag anser att Barcelona successivt de senaste åren jobbat för att göra sig av med för att kunna leva upp till att bli den ”ideal-klubb” de eftersträvar. Verkligheten har dock hunnit ikapp dem och laget har i mångt och mycket tappat enormt i både karaktär och bredd.
Själva kvalitén som fotbollsspelare kan variera enormt mellan dessa spelare. De kan vara allt från en andremålvakt till en startspelare, från Pinto, till Overmars. Det gemensamma för dem är dock att det mer eller mindre alltid står i skuggan av de allra största. År 2002 kom det upp en, för många, okänd spelare från Barcelona B där han spelat de två senaste åren. Hans namn var Oleguer Presas och debuterade i a-laget mot Galatasaray i Champions League 2002. Ingen visste som sagt riktigt vem han var eller om han någonsin skulle visa sig igen. Frank Rijkaard gav honom dock stort förtroende och under Barcelonas två fantastiska säsonger 2004-2006 var han en mycket viktig del av laget – både på och utanför planen. Han var som sagt varken någon Puyol eller Ronaldinho men han spelade efter sin förmåga och gjorde det bra. Han var en kontroversiell miljöaktivist som inte tvekade över att säga vad han tyckte och tänkte. Real Madrid-fans hånskrattade varje gång Olegur fick speltid, men vad gör det? Jag älskade i alla fall att ha Oleguer i mitt lag. En utmärkt parallell och jämförelse är Real Madrids, Guti. Sportsligt sätt har han blandat och gett otroligt mycket, men i fansen på Bernabeus hjärtan har han förevigt en plats.
Syftet med denna artikel är självklart inte att jag tycker att klubben skall behålla spelare de inte anser är tillräckligt bra. Frågan är dock vad som är skillnaden på Cáceres och Oleguer eller Rüstü och Bonano eller Mascherano och Yaya Touré? För mig är svaret enkelt. Sportsligt, inte speciellt stor skillnad men för truppens karaktär, en enorm skillnad. Inför denna säsong har Barcelona släppt iväg fem spelare och värvat tre, i en trupp som redan förra säsongen ansågs vara något för tunn. Man har ersatt spelare som Rafa Marquez och Yaya Touré med Adriano och Mascherano. Återigen, sportsligt är det inget jättelyft men två av klubbens mycket populära spelare, mer eller mindre tvingades till att lämna.
Kvar i dagens Barcelona, utöver de allra största (läs Xavi, Iniesta, Villa, Messi osv) räddas lagets karaktär av klubbens ungdomsakademi. Flera av klubben största stjärnor kommer därifrån och de som profilerar bakom dessa är bland annat Sergio Busquets, Gerard Piqué, Bojan och i viss mån även Pedro (kom till klubben som 17-åring). Ungdomsspelare har som sagt stått för mycket av truppens karaktär och charm – dock alltid även kryddat med ytterligare utländska spelare. Spelare som Gudjohnsen, Ezquerro, Giuly, Belletti eller varför inte vår egen Henrik Larsson finns inte kvar i truppen och de har i min mening heller inte ersatts. Vilka spelare folk gillar varierar naturligtvis från person till person – och tur är väl det. Men vad har hänt med urvalet i dagens Barcelona? De få spelare som kan gå inom denna kategori är mycket lätträknade; Keita, Milito, Maxwell och så självklart Pinto?! Många fler är det inte. Vad har hänt med spelare som Sylvinho, Saviola, Edmílson, van Bronckhorst och så vidare? Dessa har successivt sålts av och antingen ersatts av medelmåttiga, okarakteristiska spelare eller inte alls.
Barcelona har idag en trupp på cirka 19 spelare, beroende lite på hur man räknar. Det är den minsta truppen på hela 2000-talet. Detta kan jämföras med truppen Barcelona hade under Peps första säsong 2008-09. Då vann laget trippen och man hade 24 spelare att välja mellan. Under hela 2000-talet har truppen legat mellan 22-24 spelare, med undantag för två säsonger; i år och i fjol. Förra året går naturligtvis inte att summera som annat än framgångsrikt och denna säsong är självklart för tidigt för att kunna dra några slutsatser. Man ser dock en tydlig tendens: truppen blir tunnare och tunnare. Skador under säsongen drabbar naturligtvis alla lag och i synnerhet spelande lag som till exempel Barcelona och Arsenal. Två av klubbens viktigaste spelare, Messi och Iniesta brukar båda missa x antal veckor per säsong på grund av skador. Vikten av en bred trupp i detta läge är uppenbar och kan mycket väl vara det som skiljer en klubb från att vinna allt till att vara den eviga tvåan. Jag påstår inte att Barcelona kommer att misslyckas i år men att lyckas lika bra som 08/09 med denna trupp känns naivt.
Hur lidande Barcelona verkligen blir av sin tunna trupp återstår naturligtvis att se. Lyckas nyckelspelarna vara så gott som skadefria kan det självklart gå hela vägen även denna gång. Man ska heller inte glömma att det finns ett januarifönster där mycket kan hända. Marginalerna är dock minnemala och frågetecknen många. För att Barcelona i alla fall i mina ögon i överhuvudtaget skall ha en chans att återupprepa framgången för två säsonger sedan krävs det att mycket händer i både trupp och ledning. Jag hoppas självklart att spelarna kommer att få vara så skadefria som möjligt, men jag hoppas även att klubben väljer att bredda truppen – med omdöme. Barcelona behöver fler spelare och fler karakteristiska spelare. Utan detta kan det komma att bli ett eller flera förlorade år. I min mening helt i onödan.
Ge inte Mourinho chansen att få och ta ännu mer luft – se till att få ner honom på marken och låt Barcelona fortsätta regera världen! Det är inte upp till dem, utan oss! Gör det roligt att se på Barcelona igen!
