Det är nu vi ska göra som kapten Puyol
Det blir ingen final i München för Barcelona. Den enkla förklaringen till detta är ineffektivitet. Trots att Chelsea stod för två makalösa försvarsinsatser och Barcelonas spel inte stämde, skapades ändå tillräckligt med målchanser för att avancera. Guardiolas lagbygge har skämt bort oss rejält de senare åren. Just nu är det desto tyngre. Men trots besvikelsen bör alla fans göra som kapten Puyol och visa klubbhjärta...
En känsla jag får såhär efteråt är att det var meningen att det skulle sluta såhär. Alla missarna på Stamford Bridge. Två billiga baklängesmål precis innan halvtid. Undanrensningar på mållinjen. Kanonräddningar av Cech. Inte ens när Chelsea fick Terry utvisad gick det vägen. Om Messi hade satt sin straff hade det inte förvånat mig det minsta om Ivanovic hade nickat in en hörna i matchens slutsekunder och tystat Camp Nou fullständigt. Det är väl möjligen det enda som hade kunnat kännas värre än det här. Det var helt enkelt en sådan kväll.
Jag förstår den tomhet, frustration och ilska som alla Barcelonafans känner just nu. Men det är nu det gäller att visa klubbhjärta och inte kasta skit på detta fantastiska fotbollslag som har dominerat fotbollsvärlden och givit oss helt oförglömliga minnen de senaste åren. När Messi missar straffen lider jag med människan Lionel Messi. När Piqué knockas så illa att han får hämtas med ambulans lider jag med människan Gerard Piqué. Att kräva Guardiolas avgång eller klanka ner på Barcelonas spelare känns oerhört respektlöst och osmakligt i det här läget. Visst, alla får hantera förlusten på sitt sätt, men det har väldigt lite med äkta supporterskap att göra. Om titlarna är det enda som spelar roll låter det enklare att byta lag varje säsong än att hålla fast vid ett lag som bara vinner 13 av 16 möjliga titlar.
Innebär den senaste veckan att Barcelona helt plötsligt är ett dåligt fotbollslag? Nej, tänk efter lite. Vad krävdes egentligen för att Chelsea skulle lyckas slå ut Barcelona? Jo, två heroiska hjälteinsatser som är i det närmaste prickfria. Ändå skapade Barcelona tillräckligt med målchanser för att gå vidare, utan att vika en centimeter från sitt sätt att spela fotboll på, vilket gör mig stolt. Vilket annat fotbollslag hade klarat av det mot en betongmur? Fast även jag är i ärlighetens namn ganska trött på de ständiga försöken till världsrekord i bollinnehav som inte resulterar i speciellt mycket. Men det är den här spelidén som har inbringat alla titlarna. När det fungerar hyllas Guardiola som ett geni. När det inte fungerar ser det nästan löjligt ineffektivt ut och då haglar givetvis kritiken.
Som jag ser det hade Barcelona alla möjligheter att klara det här, men laget föll på eget grepp. Det finns inga ursäkter att ta till. Det är lönlöst att klaga på Chelseas taktik. Fotbollen kan verkligen vara grym ibland. Men likväl kan den vara helt underbar, som när David Villa avgör finalen mot United på Wembley och får Lionel Messi att gå ner på knä.
Det känns givetvis oerhört tungt just nu. Men bara för det får vi inte glömma de fantastiska minnen vi har fått uppleva den här säsongen! Puyols mål på Bernabeu är ett av de ögonblick som betyder lika mycket för mig oavsett om kaptenen får lyfta en pokal den här säsongen eller ej.
Visca el Barca!