FC Barcelona – fortfarande mer än en klubb
Sedan Sandro Rosell tog över rodret efter Joan Laporta har de sportsliga resultaten fortsatt att gå lagets väg. Men på andra plan har revolutionerande åtgärder vidtagits. Åtgärder som var otänkbara för mindre än ett halvår sedan.
Innan jag går in på vissa specifika detaljer vill jag klargöra hur mitt supporterskap fungerar. Fotbollsklubben Barcelona är ett lag som man följer dag ut och dag in varje dag på året. Det är ganska givet. Dessa dagar skrivs det oftast, eller nästan uteslutande, i positiva ordalag om Barcelona vilket givetvis är trevligt. När någonting som är negativt, eller som kan uppfattas som kritik, riktas mot klubben tar defensiven vid. Förnekelsen och egna, ibland ganska märkliga, slutsatser dras. Allt för att bibehålla ens positiva syn på allt som händer på och utanför fotbollsplanen. Så nu var prologen avklarad.
Ända sedan jag fick min första Barcelonatröja 1992 har jag följt klubben. Intresset och engagemanget var av förklarliga skäl inte samma sak när man började då man precis blivit läs- och skrivkunnig. Utöver lagets idé om hur fotboll ska spelas så har man förälskat sig i Barcelonas roll utanför fotbollsplanen. Historian, medlemsstyrd förening och klubbens insatser i samhället är bara tre av många ting som läggs fram som förklaring.
I somras kom så Sandro Rosell in. Och precis som vanligt mottogs detta besked med förhoppningar snarare än en avsaknad av Laporta. Direkt började pajkastningen. Mestadels Rosell i riktning mot Laporta som ständigt tvingades bemöta kritiken istället för att bli hyllad för vad han gjort. När man tittar på regeringar som gått från rött till blått och vice versa har just pajkastnings blivit en naturlig sak. Allt som är dåligt med föreningen, landet eller vad det nu än må vara är beslut tagna av tidigare beslutsfattare. Således såg jag detta som ett naturligt led när Rosell tog över som president. Men är/var all kritik verkligen befogad? En del som till exempel Laportas frikostiga spenderade på externa kostnader är givetvis förkastligt. Samtidigt har jag inte lyckats mig läsa till många positiva ord från Rosell när vi kommer till vad Laporta faktiskt gjort för klubben. För faktum är att Laporta tog FC Barcelona ur skiten och tillbaka in i finrummet.
På den inslagna vägen fortsatte Rosell att agera och i Radio Marca fick de afrikanska spelarna i ungdomslagen sig en känga då han i princip sa att de tog plats från ”våra pojkar”. Ett oerhört idiotiskt uttalande och att agera så som en president för en klubb som har som motto att vara mer än en klubb är totalt främmande för min del. På samma sätt är det inte bara främmande utan framstår som en gåta att man begränsar vilka människor som får bli medlemmar. En medlemsstyrd förening bör, eller ska inte, ha restriktioner över vilka som får bli medlemmar. Nu är restriktionerna införda eftersom Rosell, enligt egen utsago, inte vill riskera att maktbalansen förskjuts till Ryssland eller något annat fjärran land. Högst demokratiskt tvivelaktigt. En röst från en supporter bosatt i Katalonien ska enligt Sandros sätt att se på saken väga tyngre än om t.ex. Boris från Moskva vill rösta för klubben han följer varje dag. Vilket jävla skitbeslut för att kortfattat sammanfatta det.
Så nu senast dealen med Qatar Foundation. Först och främst har jag ingen egentlig uppfattning om organisationen i sig. Den verkar väl vara reko utifrån vad jag kunnat läsa mig till. Även om det kommer se märkligt ut att ha Qatar Foundation inristat på den vackraste av tröjor, bryr jag mig inte nämnvärt om just det. Det kan stå UNICEF eller Qatar Foundation. Mig kvittar det egentligen. Bara då utseendemässigt. Samarbetet med UNICEF är jag starkt för. Det jag sätter mig emot är hur saker och ting sköts nuförtiden. Dag ett ryktas det om en tröjsponsor och dag två har man tecknat det mest ekonomisk lönsamma sponsoravtalet i fotbollshistorian. Detta utan att medlemmarna, som sägs styra föreningen, har fått säga sitt i frågan. Okej, måste klargöra en sak till. Jag menar inte att medlemmarna ska få vara med och bestämma i varje beslut. Det är knappast en hållbar situation. Men att medlemmarna lever i total ovisshet inför alla former av förändringar, små som stora, är oacceptabelt. Transparensen i dagens Barcelona saknas. Ingen förutom de högst uppsatta personerna vet vad som pågår och där ligger mitt problem.
Jag vet om att Sandro Rosell har de godaste av avsikter med sitt agerande och hans agerande hade fungerat i majoriteten av alla fotbollsklubbar. I Barcelona finns det dock en speciell kultur. En kultur som många med mig förälskat oss i och som vi vill behålla till varje pris. För den dagen Rosell steppar ner från tronen kommer FC Barcelona att leva vidare. Så Sandro här är mitt råd till dig. Se dig inte som en enväldig härskare över FC Barcelona. Se dig istället som en man som fått förmånen att företräda en anrik förening. En förening som i grund och botten är medlemsstyrd och det är just medlemmarna du ska företräda.
FC Barcelona – Més que un club
