Fotboll och politik – tills döden skiljer er åt
Imorgon spelar Barcelona en bortamatch mot Levante, men hemma i Katalonien kommer en annan viktig kamp att avgöras. Det katalanska folket går till valurnorna för att rösta om man vill bli självständiga eller förbli en del av Spanien. Ett beslut som kan ha konsekvenser för FC Barcelona.
I en intervju med Punto Pelota i oktober sa Joan Laporta att fotboll och politik går hand i hand och att det förstnämnda används som ett politiskt verktyg. Han sa det inte i en negativ bemärkelse. Snarare tvärtom, han såg det som något naturligt. Och vid det här laget borde det inte komma som en förvåning att Barcelonas ex-president tycker så här. Och visst, man kan tycka vad man vill när politiken och fotboll beblandas, men i Barças fall har en sådan fusion blivit, på gott och ont, oudviklig.
Den 11 september firades den katalanska nationaldagen för fullt i Barcelona. Uppgifter cirkulerade om att nästan 1,5 miljoner människor hade samlats för att uttrycka sin önskan om att bli en egen nation. Pep Guardiola deltog också från sitt nya hem i New York och på en storbilds-TV kunde katalanerna se hur Pep gav sin röst för ett självständigt Katalonien. Jublet visste inga gränser.
Sandro Rosell och flera av klubbdirektörerna befann sig också där, fast var tydliga med att poängtera att de gjorde det som vanliga individer, inte representanter för FC Barcelona. Även om de inte ville göra någon association mellan politiken och fotbollen gick det inte att undvika.
När Dagens Nyheter nio dagar senare skrev ett reportage om hur de nationalistiska rösterna hotade det enade Spaniens framtid fanns det även en kort notis om hur detta skulle kunna drabba Barças fortsatta deltagande i den spanska ligan. Rosell menade att man fortfarande kommer spela för Liga BBVA och gjorde jämförelsen med att Monaco, som är ett furstendöme, spelar i den franska ligan utan några som helst problem. Dagen efter kunde man läsa på Mundo Deportivo att Sandruscos exempel med det franska laget inte kan appliceras till Barça eftersom Monaco inte har ett eget landslag eller säte i UEFA och har dessutom historiskt sett alltid spelat i Ligue 1.
Därmed är Barcelonas framtid fortfarande ovisst om Katalonien ska välja att bryta sig ur den spanska staten. Artur Mas, presidenten i Katalonien, har utlyst det regionala valet till den 25 november och samtidigt ska man ha en folkomröstning för att ta reda på om folket vill vara en självständig nation. Den här omröstningen kommer dock inte ha någon lagstiftande betydelse eftersom det är endast regeringen i Madrid som kan utlysa folkomröstningar. Däremot kommer det ge en klar indikation om vad katalanerna vill och känner, om det nu behövdes. I samband med demonstrationerna under den 11 september sa Mas följande till en grupp engelska journalister: “Vi är trötta på varandra. Spanien är trött på Katalonien, och vi är trötta på de”.
Som utomstående kan det tyckas märkligt att det är först nu som majoriteten av katalanerna vill bryta sig ur Spanien. Man kan tycka att de hade haft fler motiv att tycka så under åren med Franco, eller strax efter det att diktatorn dog. Först nu i och med den ekonomiska krisen har de nationalistiska rösterna ökat i tonläge och för att förstå sig på det måste man göra en tillbakablick.
Det är ingen slump att man kan följa hela utvecklingen för den katalanska nationalismen genom att helt enkelt följa FC Barcelonas utveckling. I 1898 förlorade Spanien kriget mot USA vilket ledde till att man gick miste om en hel del av sina kolonier, bland annat Kuba, Filippinerna och Puerto Rico. Det fick stora konsekvenser i Katalonien vars textilindustri var byggd på sin export till de kolonierna och därmed kolliderade de ekonomiska särintressena mellan Katalonien och centralmakten.
Ett år senare bildade schweizaren Joan Gamper, tidigare Hans Kamper, FC Barcelona och han hade personligen inget emot att klubben blev en symbol för hela regionen. Snarare tvärtom, han uppmuntrade det. Detta ledde till att diktatorn Primo de Rivera stängde ner Barças gamla hemmaarena Les Corts i sex månader efter att publiken hade busvisslat åt den spanska nationalsången och Gamper tvingades att lämna landet efter att ha hotats av myndigheterna.
Detta var dock ingenting mot det som väntade det katalanska folket efter fascisterna hade vunnit inbördeskriget. Katalonien fick betala ett högt pris för sitt tappra motstånd och flera tusentals blev avrättade strax efter att Francos trupper hade marscherat in i Barcelona. Det katalanska språket förbjöds och FC Barcelona togs ifrån sina lokala kulturella symboler. Allt ifrån namnet till klubbmärket ändrades och klubbpresidenten och hans styrelse var dessutom handplockade av Franco för att se till att ingen med lojalitet till den gamla republiken eller den katalanska frihetskampen skulle få tillträde in i maktkorridorerna.
Med tanke på hur starkt förknippat Barça var med Katalonien var det inte oväntat att Franco, precis som Primo de Rivera hade gjort under 1920-talet, valde att slå till mot klubben i sin strävan efter att göra sig av med all form av separatism. Men klubbens popularitet bara växte och många av de spanjorerna som flyttade från de södra delarna av landet till Katalonien under 1940- och 1950-talet valde att hålla på laget för att assimilera sig till det nya samhället.
Det var under den tiden som Camp Nou, den nuvarande stadion som invigdes 1957, blev den enda platsen där katalanerna kände sig trygga att prata sig eget språk. En fristad mitt i en brinnande och hänsynslös diktatur. Det var även under den här tiden som culés började få mindervärdeskomplex gentemot Real Madrid och man skyllde huvudstadslagets framgångar på dess nära relation med Franco.
Det är nu som det hela blir komplext. Culés gillar att prata om hur man vågade stå upp mot Franco från Camp Nous läktare och hur man skanderade slagord och ramsor på katalanska. Samtidigt är det märkligt att det inte fanns något organiserat militant motstånd utanför arenan. Inte heller protesterade man högljut mot Francos lakejer som satt i hedersläktaren. En anledning till detta kan ha att göra med att i och med den stora invandringsvågen och de nya tullregleringar som Franco införde som innebar att industrin gick i högvarv.
Katalonien må ha drabbats av kulturellt förtryck, men hela regionen fick sig samtidigt ett ekonomiskt uppsving. Och med tanke på hela den katalanska pragmatiska mentaliteten, seny, kan det ha varit en orsak till att folket nöjde sig med få ut sina hatkänslor på matchdagarna, men sedan valde att infinna sig i att leva i en diktatur. För Francos del måste detta ha känts som ett positivt scenario med tanke på att han slapp handskas med en katalansk version av ETA, den baskiska terroriststämplade organisationen som bland annat dödade amiral Luis Carrero Blanco 1973, mannen som var tänkt att ta över efter Franco.
Den italienska filosofen Umberto Eco uttryckte det bäst: “Kan man ha revolution om man tillbringar en söndag åt att kolla på fotboll?”. Om man applicerar detta till Katalonien och FC Barcelona är svaret nej. Däremot är det intressant att läsa om andra länder som har använt sig av fotbollen för att yttra sina politiska känslor.
Så var fallet med Lettland. När man ingick i Sovjetunionen spelade fotbollsmatcher en stor roll i självständighetskampen. Det var först när Gorbatjov kom till makten och det blev okej att kritisera regimen som fotbollen tappade sitt fäste. I Katalonien blev det inte alls så. Även efter Francos död då demokratin återinfördes och man återigen kunde prata katalanska offentligt behöll Barça sin starka position inom det lokala samhället. Av att döma hur klubben har växt i storlek när det gäller antalet medlemmar skulle man även kunna påstå att den har växt i betydelse.
Trots att man inte förde någon direkt kamp mot Franco vore det fel att påstå att fotbollen var ett opium för massorna. FC Barcelona fungerade trots allt, bland annat, som ett hjälpmedel för acklimatisering för de hundratusentals arbetarna som flyttade söderifrån och det går nog inte att beskriva vad Barça betydde för de kuvade invånarna som hade överlevt ett fasansfullt inbördeskrig.
Klubbens starka katalanska identitet har dock inte gått hem hos alla supportrar. Carlos Moyá, född i Mallorca, är en av de. I en artikel – under namnet ”Politik och sport går inte ihop” - i september för El País, en av de största dagstidningarna i Spanien, gick han mot hårt angrepp åt hur Barcelona har utnyttjats i politiska syften, först av Laporta och numera av Rosell. Det förre detta tennisproffset, som är en erkänd culé, menade att denna allt mer politiska inramningen kring klubben fick många anhängare utanför Kataloniens gränser att känna sig utanför gemenskapen och inte lika värda och uppskattade. ”Nuförtiden får jag intrycket av att om du inte är född i Katalonien så är du inte en sann culé”, skrev han bland annat.
Fyra dagar tidigare, i en Champions League-match mot Spartak Moskva, hade Camp Nou för första gången denna säsong skanderat ”In, Inde, Independecia!”. Och man upprepade ramsan två veckor efter att Moyás krönika blev publicerad när man möte ärkerivalen Real Madrid, samma dag då den ena långsidan var täckt med ett tifo som visade upp la senyera, den katalanska flaggan.
Som det ser ut idag har få eller nästan inga framsteg alls gjort för att förbättra relationen mellan Katalonien och den spanska regeringen. Artur Mas vägrar att vika ner sig. I september ska han ha föreslagit till Mariano Rajoy, den spanske premiärministern, att Katalonien ska få samma förutsättningar som Baskien, som driver in och förfogar över sina egna skatter.
På grund av den spanska budgetmodellen tvingas Katalonien att skicka sina skatteintäkter till huvudstaden, där de distribueras vidare till mer fattiga regioner som till exempel Andalusien. Kataloniens BNP ligger på 200 miljarder euro och dess ekonomi utgör en femtedel av Spaniens. Det är just på grund av dessa anledningar som Rajoy inte kan tillåta att Mas får sin vilja igenom eftersom det hade haft enorma konsekvenser för resten av landet som är beroende av det katalanska pengaflödet.
I dagsläget är det inget som talar för att bägge parterna kommer nå en överenskommelse och därmed blir det intressant att se hur pass stor andel av katalanerna som kommer rösta för att Katalonien bör bli ett självständigt land. Och det går inte att låta bli att spekulera vilket landslag spelare som Xavi, Puyol och Piqué hade valt att representera, om de hade haft alternativet.
Det är kuriöst hur pass likt scenariot är idag med slutet av 1800-talet då katalanerna också ville bryta sig ur Spanien på grund av ekonomiska skäl. Det verkar som att katalanerna kan vara villiga att tolerera det mesta, så länge det inte påverkar deras ekonomiska intressen. Där befinner vi oss idag, ett land i kris, med en alarmerande hög arbetslöshet, en enorm skuld och folk som begår självmord när bankens inkasserare kommer för att vräka de.
Desperata tider kräver desperata handlingar. Att katalanerna vill ta sig ur den ekonomiska krisen hur som helst är förståeligt. Problematiken, om man ska dra in fotbollen i det hela, är hur det skulle påverka Barça om Katalonien blir självständigt. Kommer man få fortsätta spela i spanska ligan eller ej? Att spela i en helt annan liga känns inte realistiskt och att ingå i en katalansk liga känns inte ekonomiskt hållbart för klubben.
Trots att det politiska läget i Spanien hade kunnat hota FC Barcelonas fortsatte deltagande i spanska ligan verkar det inte som att klubben eller dess anhängare tar det särskilt seriöst. De verkar snarare vilja svepa sig in i den katalanska flaggan för att markera sin ståndpunkt och Rosell, som inför valet tyckte att klubben inte borde användes i politiska syften, har blivit allt mer politisk av sig i sina uttalanden. Om han gör det av personlig övertygelse eller av strategiska skäl, då majoriteten av klubbens medlemmar är katalaner som kan vara pro-självständiga, lämnar jag osagt.
Onekligen är det så att politik och fotboll hör ihop, även om det kan tyckas vara ett okonventionellt äktenskap, men det är icke desto mindre ett förhållande där det inte går att nämna den ena utan att det andra kommer på tal. Tills vidare får vi hoppas på att detta äktenskapet lyckas finna någon slags balans och att de politiska besluten inte leder till drastiska konsekvenser för fotbollen.
Källor: Punto Pelota, el Pais, La Vanguardia, Mundo Deportivo, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Metro, ”Barca – a peoples passion” – Jimmy Burns, ”Fotbollen förklarar världen” – Franklin Foer, ”Faith in fakes” – Umberto Eco, “Football against the enemy” - Simon Kuper, ”Morbo” - Phil Ball.
