Gästkrönika: Därför är Messi bäst
Genier är nödvändiga för mänskligheten. De står för uppfinning och utveckling, vilket bottnar i deras dragning åt gränslöshet. Det finns egentligen ingen hejd på deras kapacitet och kreativitet. Därför är det logiskt att de tenderar att tänja på gränser, bryta ny mark, gå i bräschen och utföra saker som vanliga människor knappt ens vågar drömma om att ta sig an.
Lionel Messi är ett veritabelt geni. Han uppfyller med råge alla kriterier som anstår ett geni. Den mästerliga konsten han uträttar på fotbollsplanen bär rakt igenom ett genis signum. Det är inte mer än rätt att en idrottman av Messis kaliber och klass hyllas och prisas.
För en fotbollsspelare är det finaste individuella priset FIFA Ballon d’Or, som årligen delas ut till den bäste spelaren i världen. Att Messi för några veckor sedan för fjärde året i följd belönades med den åtråvärda utmärkelsen var både rättvist och historiskt. Ingen annan fotbollsspelare har mäktat med att utnämnas till planeten jordens bäste fyra gånger. Messi är inte bara sin generations suverän, utan han betraktas i tilltagande grad vara tidernas bäste. Debatten om att han är bäst i historien drog i gång på allvar våren 2010. Inte minst tack vare hans grandiosa och redan klassiska uppvisning i Champions League-kvartsfinalen mot Arsenal, när han stod för fyra mål.
Messis utvecklingskurva sedan debuten med Barcelonas A-lag när han var i mitten av sina tonår är sensationell. Han var ett underbarn när han 2000 kom till Barcelona och det var uppenbart att han var begåvad när han trädde fram som en valpig tonåring på den stora fotbollsscenen. Det drogs tidigt paralleller mellan honom och landsmannen Diego Maradona. Många unga lovande spelare som hade varit en smula korta i rocken och haft en bländande teknik hade dessförinnan jämförts med Maradona, mest för att poängtera att det rörde sig om en extraordinär talang. Fastän Messi visade prov på utmärkta kvalitéer, däribland strålande bollkontroll, var tanken hos mig till en början främmande på att han hade potential att bli världsbäst. Även när han växte fram till Barcelonas fixstjärna under våren 2007 med bland annat sitt spektakulära solomål mot Getafe var jag inte säker på att han skulle kunna hålla värst länge i världstoppen. Av någon outgrundlig anledning tvivlade jag på om han var av det rätta virket för att etablera sig som en världsstjärna. Det dröjde till våren 2008 innan jag verkligen insåg att han var exceptionell, att han var bäst i världen, att han hade starkt psyke och outsinlig potential. Sedan 2009 är han självskriven fotbollskung, vad det verkar orubblig på tronen, ouppnåelig. Fotbollsvärlden har inte sett maken till ett sådant fenomen. Han är en maskin i mänsklig skepnad. Kanske har hans förre tränare Josep Guordiola rätt i det han upprepade gånger har sagt: Messi bestämmer själv hur länge han ska vara bäst i världen.
Det finns ingen vetenskaplig metod att tillämpa i ambitionen att utkristallisera de bästa fotbollsspelarna som har funnits, till exempel om man vill sammanställa en lista över de tio främsta. Vilka som är bäst genom tiderna är följaktligen när allt kommer omkring en fråga om subjektiv bedömning, oavsett hur benägen man är om att vara objektiv och saklig. Mot bakgrund av att fotboll är en kolossalt populär sport i princip över hela världen så är det myriader av människor som har en mening och uppfattning om vem som är den absolut bäste bland den digra skaran alldeles förträffliga fotbollsspelare som har satt mäktiga avtryck under årens lopp. Hur som helst så finns det flera barometrar och faktorer att beakta när man ska göra ansats till att utkora kungarna kung inom fotballen. Förutom det självklara att värdera fotbollsegenskaperna så ska man ta hänsyn till såväl individuella som kollektiva prestigefyllda triumfer och troféer. En annan faktor som inte alla talar om i kontexten men som jag tillmäter ett stort värde gäller hur lång period spelaren behöll sin position i den yppersta världseliten, bland de fem-tio bästa i världen. Det är alltså tre faktorer att ta fasta på i sammanhanget: egenskaper, framgångar och hållbarhet. När jag analyserar Messi utifrån dessa faktorer och jämför honom med hans kombattanter kan jag inget annat än att konstatera att han är historiens bäste. Punkt slut.
Jag ska snart tala om vilka tre spelare som jag anser ligger närmast efter Messi i historien, då jag är någorlunda på det klara med vilka tre namn som hör hemma där. Det är en intressant men samtidigt intrikat uppgift att göra en längre lista över de bästa i någonsin, men här tänker jag inte ge mig i kast med det. I förbigående vill jag ändå säga att sedan jag började följa internationell fotboll kontinuerligt och ordentligt 1990 har jag naturligtvis förutom Messi sett många storartade spelare som stuckit ut i mängden. Jag åsyftar Franco Baresi, Jean-Pierre Papin, Marco van Basten, Romario, George Weah, Roberto Baggio, Paolo Maldini, Rivaldo, Zinedine Zidane, Luis Figo, Ronaldo, Thierry Henry, Ronaldinho, Xavi, Andrés Iniesta, Cristiano Ronaldo för att nämna några. Storspelare före 1990-talet har jag i efterhand kunnat analysera och avnjuta. Det ska betonas att när jag ställer spelare från olika generationer och epoker mot varandra bedömer jag hur skickliga de var i förhållande till de övriga spelarna från den specifika tiden.
Nåja. Vilka tre är Messis starkaste konkurrenter när man innesluter spelare från alla tider? Den främsta utmanaren är Maradona. Han spelade till 1997, så jag såg honom lira i realtid. Han var fantastisk med sin gudabenådade och överlägsna teknik. I min värld var han bäst ända fram till för ett år sedan, när jag slutligen ansåg att Messi hade gjort sig förtjänt av att överta platsen som etta. Dock var jag för liten för att vara insatt när Maradona spelade på höjden av sin förmåga på 1980-talet, då han ju på ett förtrollande sätt förde Argentina till VM-guld 1986 i Mexiko och var katalysatorn som förvandlade ett mediokert Napoli till ett storlag. Tätt efter Maradona vill jag placera 1960-talets superstjärna Pelé i min bok över de bästa. Han vann tre VM-guld för Brasilien över tre olika decennier. Han behärskade spelets alla moment och så öste han ju in mål. Synd att han inte prövade vingarna i en Europeisk klubb.
Valet av fyran är svårt men i slutändan hamnar min röst på Johan Cruyff. Han var 1970-talets frontfigur för den revolutionärande totalfotbollen som Ajax och Holland demonstrerade med stor behållning och framgång. Han var en lysande spelare och slipad taktiker som brukade dirigera det egna lagets spel med auktoritet på fotbollsplanen. Det blev många titlar med Ajax och han ledde Holland till VM final 1974 i Västtyskland. Han förärades med France Football´s Ballon d’Or, som priset då hette, tre gånger. Maradona, Pelé och Cruyff i all ära, men ingen av dessa storheter var alltså sammantaget bättre och större spelare än Messi, enligt mig. Jo, detta hävdar jag trots att Messi till skillnad från de tre andra legendarerna ännu inte har gjort någon VM-succé. Utifrån faktorerna egenskaper, framgångar och hållbarhet ska jag närmare motivera varför jag redan skattar Messi högst i historien.
Framgångar i bemärkelsen titlar har Messi radat upp ett imponerande stort antal. Han skulle kunna bygga Babels torn med dem. Med Barcelona har han vunnit allt, dessutom flera gånger om. Hittills har han hunnit vinna den spanska ligan fem gånger, Champions League tre gånger, spanska cupen två gånger, VM för klubblag två gånger med mera. I nästan alla titlar har han haft en ovärderlig roll. Individuellt har han en uppsjö med utmärkelser och vinster, ja, de är i nästan oräkneliga. Bäst i världen har han alltså blivit utsedd till de senaste fyra åren, medan Guldskon i egenskap av Europas målkung har han vunnit två gånger. Skytteligan i Champions league har han abonnerat på i fyra års tid nu. Listan är oändlig. Med Argentina har han vunnit U20-VM och OS och har dominerat i dessa turneringar. Men pricken över i:et vore ett VM-guld med alla tungviktsnationer samlade. Messi har hunnit med två VM, 2006 och 2010, och båda gångerna blev Argentina utslaget i kvartsfinalen mot Tyskland. Under 2012 lossnade det för honom även målmässigt i det uppåtgående landslaget. Han har siktet inställt på att åstadkomma något stort med sitt kära Argentina.
När det gäller hållbarheten har han sedan 2007 i alla möjliga viktiga omröstningar och utnämningar varit bland de tre bästa i världen. Sedan 2009 är han som sagt absolut bäst. Detta är en unik prestation. Vare sig Pelé eller Maradona fick av olika orsaker aldrig krönas som bäst i världen officiellt när de var aktiva. France Football´s Ballon d’Or delades fram till mitten av 1990-talet endast ut till spelare som kom från ett Europeiskt land. Det andra ärofyllda priset FIFA World Player of the Year, som häromåret slogs samman med France Football´s Ballon d’Or och blev FIFA Ballon d´Or, instiftades först 1991. I vilket fall varade vare sig Pelés eller Maradonas hegemoni i så många sammanhängande år som Messis pågående regeringstid. Messis sansade och seriösa natur i kombination med den ringa åldern talar för att han kan fortsätta regera i många år till.
Det finns många spelare som skulle kunna få ett större erkännande om de hade hållit sig kvar i den absoluta toppen en längre tid. Ronaldinho är ett typexempel på det. Han skulle kunna allmänt anses värd en plats i en topp tio-lista över tidernas bästa om det inte vore för att han från att vara bland världens fem bästa spelare under tre år plötsligt degraderades till en skugga av sitt forna jag i relativt unga år. Frestelser utanför fotbollen och motivationsbristen är sannolikt skälen till att han abdikerade från fotbollstronen ganska drastiskt och i förtid. Kvalitétsmässigt har han inte haft många övermän.
Gällande Messis egenskaper som fotbollsspelare kan jag inte identifiera nämnvärda svagheter. Vissa kritiker kan anmärka att Messis högerfot och huvudspel inte är höjdare. Men jag tycker inte att det stämmer alls. Kollar man på hans mål med högerfoten så förstår man att högern är betydligt mer än funktionell. Han lobbar in mål elegant med högern och man tänker knappt på att han gjorde det med sin sämre fot. Att han föredrar att använda vänsterfoten är förståeligt, då den ju är superb. Han vill helst ha bollen vid fötterna, men visst är han spänstig och kan nicka alldeles ypperligt när läget dyker upp. Ingen kan väl ha glömt hans underbara nickmål i Champions League-finalen 2009 mot Manchester United.
Vidare har han förfinade kvalitéer i sin repertoar som man knappt har sett dess like. Balansen, bollkontrollen, dribblingarna, kreativiten, målsinnet, passningsspelet, spelsinnet, skottprecisionen, allt är utöver det vanliga, rentav magiskt, sublimt. Messi är en modern version av Maradona. En som är anpassad till dagens tempostarka fotboll där kraven på mångsidighet är väsentligare än någonsin. Messi är onekligen en komplett spelare med spetskompetens som gör honom ostoppbar i dagsläget. År för år förkovras han. Hans fina egenskaper slipas hela tiden. När han presenterade sig på allvar för fotbollsvärlden var han primärt känd för sina härliga och orädda dribblingsräder i hög fart, men knappast för att vara en målspruta, frisparkskung, passningsgeni, speluppläggare.
Under kalenderåret 2012 noterades Leo för 91 mål, vilket ju är ett världsrekord som är på randen till ofattbart. Han pulvriserar målrekord efter målrekord säsong efter säsong. Att han har vunnit Champions Leagues skytteliga fyra år på raken är en bedrift som man knappt heller förmår att förstå. På sistone har mycket fokuserats på just hans hejdlösa målproduktion, men man ska komma i håg att det är en komponent i hans rika arsenal av utsökta kvalitéer. Att han har utvecklats till en obarmhärtig målmaskin är ett led i att han har blivit ännu kyligare, modigare och mer varierande i mållägen. Därtill har han med åren blivit mer intelligent och får snabbt vittring av målchans och antar därför vid tidigt skedde en gynnsam position för att komma till avslut.
Vidare gör han nuförtiden friskparksmål med jämna mellanrum, gör det med finess och flexibilitet. 2012 gjorde han till exempel mål på frispark genom att skjuta runt muren, under muren och när målvakten fortfarande höll på att ställa upp sin mur. När det gäller passningsspelet tenderar han emellanåt att spela på ytterst små marginaler, försöker sticka in djupledsbollar mellan försvaret eller lyfta över det. Han är specialist på att upptäcka små luckor och möjligheter även när motståndarna till synes är samlade och pressar honom. Han påminner om Peter Forsberg i sin djärvhet och listighet när det kommer till passningsspelet. Den tuffa uppvaktningen han får av motståndarna bekommer inte honom. Han lyckas i regel i alla fall dribbla bort övertända försvare och diktera spelet. Han är svårfångad med sina finter, sin kvickhet och oförutsägbarhet.
I herrans massa år rådde det konsensus i alla läger och överallt om att bäst någonsin var Pelé och Maradona. Det tvistades om vem av dessa giganter som var vassast. Oenigheten i frågan är alltjämt påtaglig. Hur som helst är Messi numera ett givet namn när diskussionen om bäst i historien kommer på tal. Somliga vill av akademiska skäl avvakta med att beteckna honom som tidernas bäste till den dagen han har avslutat sin fotbollskarriär eller lyckats leda sitt Argentina till VM-gloria. Andra tycker att hans bravader till dags dato definitivt är tillräckliga för att slå fast att han nummer ett någonsin. Att vid sin relativt unga ålder på 25 vårar anses tillhöra de tre största av en bred majoritet intygar givetvis att han är enastående fotbollsspelare som redan har uppnått enorma framgångar.
Det är ett privilegium att se Messi spela på sin avancerade nivå. Med tanke på att han har sin drivkraft intakt och ofta bestämt men ödmjukt säger att han har ambitionen bli en ännu bättre fotbollsspelare, så är det befogat att tro att han även framöver kommer prestera ett spel utöver det vanliga. I fyra år framröstad till den bäste, ändå har han viljan att förbättras. Ja, så talar ett sant geni som ständigt tänjer på gränserna.
