Gästkrönika: Real Madrid vinner ligan och det är bra
Daniel Svärd bjuder på en gästkrönika där han menar på att det kanske inte är helt dumt att Real Madrid vinner ligan den här säsongen.
Vi tog oss till final igår. Charmiga, välspelande Valencia bjöd upp till dans hela vägen men förlorade mot ett bättre lag. Inget konstigt i det. Jag är väldigt imponerad av detta Valencia och mr Emery, som trots motgång efter motgång kämpar vidare. Jag är för dåligt insatt i Emery och hans filosofier för att egentligen ha en åsikt. Men känslan är helt klart att han är en jäkel på att få ihop sina grabbar till en stark enhet, få dem att inse vikten av att spela för varandra och att aldrig någonsin få för sig att fotboll är annat än en lagsport. Det var imponerande att plocka upp Almería till finrummet och det är imponerande vad han gör med Valenica nu.
Åter till Barca, 12:e finalen på fyra år för Pep, givetvis ruggigt imponerande när man tänker på det. Ett snitt på tre finaler per säsong är alltid ett snitt på tre finaler per säsong, som man brukar säga. Ibland viskas det om att vem som helst hade kunnat göra underverk med det material Pep har tillgång till. Inget kunde givetvis vara mer fel. Det kvittar hur överjävligt bra dina spelare är, finns det ingen som håller ordning i leden, magikernas fötter på jorden och laget över allt blir framgångssagan kort, om det ens blir någon. Det krävs också att denna person är respekterad till max och att samtliga spelare vill kämpa tills dem stupar för "Mr". Denna person är Pep och inte "vem som helst".
However, den här säsongen ser inte ut att sluta på samma fantastiska sätt som förra året eller för två år sedan. Det är svårt att ta in när man har blivit så skrämmande bortskämd med otroliga framgångar, till synes lekande lätt. Att ta hem ligan har blivit en självklarhet, att slå eller åtminstone inte förlora mot Real Madrid har blivit en självklarhet. Oavsett vad som händer så kommer Kapten Puyol flygande och aggressionsnickar in kvitteringen, känns det som. Detta är givetvis inte hållbart eller ens normalt i längden, därför är det nu naturligt att Real Madrid vinner La Liga 11/12. Med Luxemburgo eller kanske Pellegrini bakom ratten hade det kanske funnits hopp, men det finns inte en chans att Mourinho tappar detta. Han är en naturlig vinnare och kommer vinna även detta.
Hur kan detta då vara bra sett med rödblå ögon? För mig är det finaste som finns att vara cúle. Jag kan stolt säga att jag har stöttat mitt lag i alla väder. Jag har villkorslöst varit med sedan 1998. Jag är delägare via betalande medlem. Jag sponsrar så mycket jag kan med köp av replicas, halsdukar, bollar, flaggor osv osv. Jag åker ner och betalar ofta hutlösa priser för att se matcher och ta en runda på muséet. Jag gör helt enkelt allt jag kan för att min klubb ska må bra, nå framgångar och fortsätta glädja mig och miljoner andra med en väldig kämpaglöd kombinerat med vacker fotboll. Detta gör jag med glädje, det är ingen börda utan raka motsatsen. Eftersom jag gör detta med stolthet tar jag väldigt illa vid mig när ordet medgångssupporter nämns i samma mening som mig och mitt stöd till min klubb. Stödet till och beundran för Barca har ökat mycket senaste åren. Kanske helt naturligt, men ändå jobbigt. Det är fritt fram för alla att vända kappan efter vinden, gömma undan sin vita tröja och plocka fram sin rödblå beroende på senaste tidens resultat. Fritt fram, som sagt, men blanda inte in mig i den rörelsen. Jag avskyr medgångssupportande och jag vill inget hellre än att den typen av "supporterskap" lämnar oss och går vidare. Därför tycker jag att det är bra att Real Madrid vinner ligan. Det känns konstigt på alla sätt och vis att skriva det, men det är en behaglig befrielse på något sätt. För varje ligatitel och seger i klassikern blir man mer och mer dömd och fackplacerad i folks ögon. Sen är det givetvis också positivt för intresset för ligan utifrån om ett annat lag får vara med och leka till och från. En annan sak som gör årets förlust lättare att smälta, är att jag inte är speciellt orolig att vi inte ska vinna på länge nu. För mig är det ganska uppenbart att dessa sju poäng upp till Los Blancos beror på en gnutta motivationsbrist i mötena med de mindre lagen (helt naturligt) i kombination med underskattning i vissa lägen. Vidare behöver du alltid en portion tur för att vinna ligan. Den portionen är tilldelad Madrid i år. Min tes försvaras ju också av klassikermötena. Inte fan är vi sämre än dem, om man säger så.
Att laget i ditt hjärta når framgångar är givetvis viktigt för ditt välmående, mer eller mindre beroende på hur känslomässigt engagerad du är. Men vad som är viktigare är att du, oavsett resultat, kan fortsätta älska ditt lag av samma anledningar som kärleksaffären inleddes. Att du kan fortsätta identifiera dig och känna samhörighet med din klubb. Som trogen Fan-TV-tittare hör jag t.ex. ofta Kristian Borell beklaga sig över Arsenals utveckling under Wenger. De som sedan försvarar Wenger argumenterar för att han gör mycket för Arsenal långsiktigt, att han gör stora insatser nu som kommer visa sig i framtiden och göra en sådan som Borell retroaktivt tacksam gentemot fransmannen. Kanske är det så, men det är väl inte där Borell har synpunkter om jag har förstått det rätt? Jag tolkar det som om Borell har synpunkter på hur Wenger har förändrat hela identiteten hos hans och Grahams Arsenal. Jag har full förståelse för det. Jag förälskade mig i Barca för allt det klubben står för, allt det som Michels och Cruyff har lämnat efter sig och som sedan har tagits vidare och idag peakar under Pep Guardiola. Jag skulle t.ex. ha väldigt svårt att uppskatta en, säg Champions League-triumf under en tränare som Mourinho. Eller varför inte aktuelle Capello. Jag respekterar bägge och deras syn på fotboll, men dem ska inte styra Cruyffs Barcelona. Hellre kommer jag tvåa i ligan med Pep, än vinner med Mourinho. Enkelt, egentligen. Så, framgångar är viktigt. Men inte till vilket pris som helst. Och jag backar Borell, även om vår syn på världens finaste sport är skilda världar.
Visca Barca, y visca Catalunya.
Daniel Svärd2012-02-09 16:15:15