Gästkrönika: Tre blå-röda poäng - en för varje vinst
I Barcelona säger man att man ska vinna tre gånger. Man ska spela vackrare, vinna på resultattavlan och vara mer sportslig än sin motståndare.
Inför matchen var det tre trender som skulle brytas, Messi hade aldrig gjort mål mot ett Mourinho-lett lag, Ronaldo hade aldrig gjort mål mot Barca och Mourinho hade aldrig vunnit på Camp Nou. Utöver detta så har Real Madrid gått som tåget både i ligan och i Champions League, medan Barca är regerande mästare, skuggar Real i tabellen och har hemmaplansfördel. Det var även fem debutanter på planen från start ikväll, en (David Villa) i Barca och fyra (Ricardo Carvalho, Sami Khedira, Mesut Özil och Ángel di María) i Real. Med dessa förutsättningar så kändes ett oavgjort resultat närmast till hands, möjligtvis så skulle någon av planens två huvudrollsinnehavare frälsa supportrarna och fixa tre blytunga poäng. Ack så fel jag hade...
Det bröts inga trender på Camp Nou ikväll, Ronaldo och Messi förblev mållösa och the special one lämnade inte arenan som en vinnare. Debutanterna däremot hade sin påverkan på slutresultatet, på gott och ont. David Villa, som kritiserats av en viss herre från Madrid för att inte göra mål, hängde två. Ricardo Carvalho spelade försvarsspel som alla andra i Real, succétyskarna Özil och Khedira var osynliga hela matchen (Özil byttes till och med ut i halvtid) och di María var rent ut sagt usel. Carvalho har erfarenhet från stora matcher, men de andra tre debutanterna från huvudstaden visade att det är skillnad på matcher och matcher i fotbollsvärlden. Man skall dock inte skylla förlusten på derbydebutanterna. Det låg en hel del annat bakom det hela.
Det visade sig bli en uppvisning utan dess like. Barcelonaspelarna var på sitt bästa spelhumör. De satte full fart från start och det var rörelse, passningar och trianglar för hela slanten. Den enda gången Real kunde hota Barca var ironiskt nog direkt efter att deras oförmåga att hantera motgångar blottades för första gången. 2-0 efter 18 minuter och en psykning a lá Mourinho, från Guardiola visade sig vara för mycket för Ronaldo som puttade Pep. När det efterföljande tumultet lagt sig, tryckte Real på medan Barca spelarna fortfarande var i gungning. Men närmre än en bra slagen frispark från Cristiano Ronaldo samt en straffsituation som mycket väl kunde varit straff, kom man inte. När andra halvlek började var det bara ett lag på planen och precis som i första halvlek så kom det två snabba mål från hemmalaget. Därefter var det holländsk-katalansk Cruyff-fotboll under resten av föreställningen. Barca spelade ett possessionspel utan dess like. Det var klackar, tunnlar och smarta kombinationer i trånga lägen. Det gällde inte längre att göra mål, nu var det dags att visa vad fotboll från La Masia går ut på. Detta var för mycket för Realspelarna som började spela bryskt för att inte låta sig bli helt utspelade. Det var verkligen inte vackert att se. Då var det inte bara bortafansen som ville att matchklockan skulle ticka snabbare, skaderisken hade ökat drastiskt.
Som grädden på moset avslutade Jeffren målfyrverkeriet med att göra 5-0 efter fint förarbete av Bojan. Tyvärr så rann bägaren över för Marängerna. Det blev ett överfall på Messi i slutet där kropp, och inte boll, var i sikte, vilket startade ytterligare ett bråk. Botten var dock inte nådd utan det hela slutade med att Ramos klappade till Puyol i ansiktet och matchens enda röda kort delades ut. Skandalbilder avslutade höstens clasico, men det jag kommer minnas är utskåpningen som skedde rum. Det var en stor match av Barca. Det bästa jag någonsin upplevt och den största utklassningen jag kan påminna mig om mellan dessa rivaler.
I Barcelona säger man att man ska vinna tre gånger, man ska spela vackrare, vinna på resultattavlan och vara sportsliggare. Ikväll bjöd inte gästerna upp till kamp, inte i någon av matcherna. Ikväll var det inte el Clasico, som en god vän sa, ikväll var det el utclasico.
