Gästkrönika: Vi lever som i en bubbla
Patrik Ghazarian levererar här sina tankar i en gästkrönika.
Jag förstår hur personer i förbittring kan kalla oss för en sekt. Jag förstår hur vissa påstår att vi lever i en bubbla. Men framför allt förstår jag hatkärleken till vår klubb det svenska folket visat upp de senaste åren.
Hatkärlek, är det ens ett ord? Även om jag smakat på ordet en lång stund undrar jag fortfarande. Är det möjligt för människor att samtidigt känna de två kanske starkaste känslorna som finns, gentemot en fotbollsklubb? Tja, det verkar i alla fall som det.
Med en trollbunden fotboll som prisats som bäst genom tiderna, en Messias som varit bäst på planeten i snart fyra år och budskapet ”més que un club” har man retat gallfeber på svensson-svensson ute i stugorna. För i Sverige är det bäst att inte sticka ut. Lagom är bäst. Lagom duktig, lagom ödmjuk och en lagom kollektivist. När det går bra för ett lag är det i början alltid frid och fröjd. Speciellt när det handlar om underdogs i exempelvis sportsammanhang. När ett lag istället är fantastiskt är det inte lika fridfullt. Någonstans i processen av att se Xavis magiska passningar, och Iniestas underbara teknik slår det slint för människor som har jantelagen som 10 budord.
Då kallar man helylle killar som Xavi, Messi och Puyol för sektmedlemmar och skolpojkar. Då kallar man oss för filmare och hycklare. ” Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.”(budord nr.4) Jag funderar för mig själv. Sen när blev det fel att vara en helylle kille? Är det så att vi förväntar oss att våra stjärnor skall vara tatuerade divor, eller finns det plats för en Messi som går runt i mjukisbyxor och som knappt ger intervjuer? Jag hoppas innerligt ja på det sistnämnda.
Jag säger inte att FC Barcelona är den perfekta klubben. Men när man har en klubb som i grund och botten styrs av sina medlemmar, en ungdomsakademi av yttersta världsklass och ett lag som för tillfället tar titlar och spelar fantastiskt är det svårt att inte slå sig för bröstet. Det gäller att njuta, för detta kommer inte vara för evigt. Att se det här laget är en ära. En ära jag gladeligen kommer berätta för mina barnbarn i framtiden. Visst har vi dock spelare som överdriver och filmar ibland, men det har alla lag. Eller vad tror ni exempelvis Drogba säger om det?
”It's a fucking disgrace?” Kanske.
I Barcelona sticker man inte ut. I Barcelona går lagets bästa före allt annat. Och innan ni skriker om att Messi gör ”allt” så don’t bother, det är precis så det ska vara. Det är egentligen ganska enkelt. Det handlar om att Messis fantastiska begåvning ska tas tillvara på, för lagets bästa. Något jag tror hade varit alla lags taktik med en sådan spelare till förfogande.
Ett annat bevis på lagets storhet är de fantastiskt genomarbetade analyserna som florerar pånätforumen med jämna mellanrum. ”Ni är ingenting utan Messi”, ”Messi är ingenting utan Xavi”, ”Xavi är ingenting utan Iniesta…” Jag tror ni förstår vart jag vill komma. För likt en kedja med 11 obrytbara länkar hålls laget ihop av skicklighet, hjärta, tradition och lagsammanhållning. Om detta beskriver en sekt tackar jag er för ert ordval. Jag kan då stolt kalla mig sektmedlem.
Slutligen, om någon blivit onödigt provocerad av detta får jag be att ursäkta, vi culés lever tydligen trots allt i en bubbla.
