Gästkrönika: Wengers pojkar har blivit män
Man kan inte annat än att förbryllas över hur Arsenal och Barcelona lägger ut alla sina kort på bordet och rentav försöker spela skjortan av varandra redan i det första dubbelmötet. Allt för att tillfredsställa supportrarna, som fotbollen är till för. Det måste vara världens bästa fotbollsmatch. En sann fotbollsromantiker kommer leva länge efter att ha sett teatern på Emirates.
Jag känner en översköljande harmoni i kroppen trots förlusten. Tacksam över att vi ställdes mot ett lag som vill och kan spela ren och skär fotboll. Ett manskap som försökte ta tag i taktpinnen från minut ett. Tack vare att vi mötte just ett vågat Arsenal kan vi åka hem med en tankeställare. Nu står vi inför faktumet att vi spelat mot ett offensivt lag istället för de gamla vanliga spelarbussarna, men förlorat ändå. Vi kan inte längre ta till argumentet att vilket lag som än försöker spela sitt eget spel mot oss skjuter sig själva i foten.
Om ’Pep Team’ ska gå hela vägen till Wembley och rankas som tidernas kanske bästa lag på allvar så måste vi sluta bli tagna på sängen i Champions League. Chelsea var en hårsmån från att sätta dit oss för två år sedan, Inter gjorde det förra året. Samma sak hände på Emirates förra året och absurt nog inträffar samma sak på Emirates i år igen. Vår defensiv blottar sig, det säger pang och Barcelonas luftslott är som bortblåst. Plötsligt känns vi väldigt utsatta och mänskliga. Mot Arsenal i år blir vi återigen hyllade för vårt spel, men brister döljer sig uppenbarligen under den sprakande ytan. Något mer än bara enskilda spelares tabbar.
Jag trodde Pep hade lärt sig från tidigare möten. Det kanske han har men är ovillig att göra något åt saken i sin övertygelse om att Barca modellen alltid är den rätta, vilken matchsituation man än befinner sig i. Men vi åker ju rätt in i precis samma fälla som i förra årets möte då vi som bekant även den gången tappade i sista tredjedelen mot Arsenal. Hur kommer det sig att denna oförmåga att hålla fokus vid ledning åter gör sig påmind i den finaste av turneringar? Eller handlar det om något mer än bara bristande fokus?
Under matchbilder där vi jagar ledning brukar vi äga matchen helt och hållet. Det beror på en sak och det är att vi frekvent angriper och försöker mala ner motståndarnas försvar. Motståndarna känner sig hotade och underlägsna och kan inte göra annat än att ligga på sina positioner och kontra. När vi sedan brukar ta ledningen drabbas spelarna av en märkbar förtroende-boost, vilket medför ännu mer självsäkert bollrullande. Oavsett om vi sedan lyckas göra fler mål eller behåller uddamålsledningen så blir utgången densamma. Laget drar ner på tempot och försöker spela av återstående minuter men bjuder på så vis samtidigt in motståndet i matchen igen. Detta gjorde att Arsenal fick vind i seglen och kunde vända matchen på bara några minuter. Barca visade återigen upp sin oförmåga att spela på resultat i Champions League.
Vårt spel är ett resultat av mångårig utveckling, men är vi för ensidiga? Skulle vi inte må bra av att röra om lite i grytan och implementera ytterligare än dimension i vårt spel för att täppa igen defensiven i Europacupspel då det behövs? När Arsenal började ta för sig och växa in i matchen igen märkte jag att vår extremt höga backlinje inte gjorde annat än sårade oss när Arsenal fick möjlighet att kontra. Om Barca för en stund gett vika för sitt gullande med bollen och vid sista tredjedelen backat hem, stängt ytorna och lämnat över initiativet till Arsenal, så hade istället vi blivit bjudna på ytorna som vi själva bjöd på.
I första utslagsrundan tog vi två steg framåt men ett steg bakåt. Vi har skaffat oss ett hyfsat utgångsläge, men samtidigt fastnat i gamla hjulspår. Om vi lyfter fokus från defensiven och blickar mot anfallsspelet så var också det långt ifrån hundra procentigt. Förutom att Messi missade friläge tycker jag vi krånglade till det för mycket i straffområdet. Spelare släppte bollen för sent och det blev en passning för mycket. Ingen bröt mönstret med exempelvis skott utifrån. Det känns som, kanske aningen förhastat, att en möjlig formsvacka står på tröskeln.
Alla förväntar sig en ny ”Messi-show” på Camp Nou men mina farhågor säger mig att det kommer bli en rejäl kamp. Vårt försvar är desarmerat och läcker uppenbarligen. Samtidigt måste vi konstatera faktumet att Arsenal har blivit bättre och att utgångsläget är betydligt svårare än förra året. Wengers pojkar ser ut att ha blivit män. Arsenal är de enda som vågat spela sitt eget spel mot oss, och mot alla odds gått segrande ur striden. Det bevisar att de är något att räkna med i år och att de tveklöst tillsammans med oss är referenspunkten på hur fotboll spelas när den är som bäst.
I returen väntar minst lika högoktanig underhållning.
Xavi själv sa: ”Om jag som supporter fick välja en match att gå på skulle det vara mot Arsenal på Camp Nou”
Remontada!
