Historien om Sergi López - La Masias förste Beckenbauer
Genom åren har man fått bevittna otaligt många och oerhört talangfulla spelare komma upp från La Masia. Vissa har lyckats ta en plats i A-laget och skriva in sig i klubbens historia. Andra, många andra, har däremot, av en eller annan anledning, lämnats på vägen, glömts bort och förblivit anonyma. Detta är historien om en av de där anonyma talangerna.
När Pep Guardiola var 13 år gammal, och inskriven i La Masia, satt han en dag på bänken och såg Juvenil A spela en match på Fabra, sin gamla hemmaarena. Efter 13 minuter låg man under med 0-1. Tränaren sa då till en av sina mittbackar att flytta fram sin position och anfalla. När domaren blåste av matchen var slutresultatet 8-3 till Barça - och mittbacken som hade flyttats fram för att hjälpa till i anfallet hade gjort fem mål. Hans namn var Sergi López.
Några år senare tog sig Juvenil-laget, med Amor, Tito Vilanova och Jordi Roura i leden, till finalen i Copa del Rey. Man ställdes mot ingen mindre än Real Madrid i Logroño. I slutet av matchen fick man en hörna. Efter en kortslagen variant slog Vilanova ett långt inlägg mot den bortre stolpen. Där dök Sergi López upp. Men istället för att gå på nick, tog han ner bollen på bröstet, fintade bort två Madridförsvarare som vräkte sig över honom med sin högerfot och föste in bollen i nätet med den vänstra. Till och med domaren, Ramos Marcos, som senare blev domare på elitnivå i Spanien och idag arbetar som kommentator på Punto Pelota, applåderade konststycket. Målet blev även matchens sista och innebar 6-3 till los blaugrana.
Det första Johan Cruyff gjorde när han tog över som tränare för FC Barcelona var att en titt på vad som fanns i ungdomsakademin och det han hade i A-laget. Därefter vände han sig till ledningen och sa att han hade sett en lovande ung mittback i La Masia som han inte tvekade att jämföra med den kanske störste tyske fotbollspelaren genom tiderna: "Beckenbauer spelar i vårt Juvenil-lag". Ingen förstod vad holländaren menade. Cruyff berättade att det handlade om Sergi López, som förutom mittback även kunde spela på mittfältet och som 9:a i anfallet. Under en säsong med Juvenil mäktade han med 53 mål.
Under tiden i La Masia kom han att bli känd som ”la Montserrat Caballé del Mini Estadi” efter den kända spanska operasångerskan för sin elegans och förmåga att spela på nästa vilken position som helst. Det dröjde inte länge förrän ynglingen flyttades upp till A-laget.
En dag regnade det så pass mycket att Cruyff bestämde sig för att träningen skulle hållas inomhus och att man skulle köra en basketmatch som avkoppling. Under den här träningen föll López olyckligt och knäet gick sönder. Och då började hans skadehelvete. Knäskadorna avlöste varandra och han blev allt mer deprimerad, som alla spelare brukar bli när de inte kan utöva sin passion i livet. Han tvingades lämna klubben via bakdörren och efter en säsong i Mallorca hamnade han till slut i Real Zaragoza.
Víctor Muñoz, dåvarande sportchefen för Zaragoza, bestämde sig för att köpa in katalanen i hopp om att man kunde bygga upp honom igen. Det blev inte så, men trots sporadisk speltid som mest blev Sergi väldigt omtyckt hos los maños för sin positiva attityd och ständiga hyfs.
En dag rekommenderade han sina lagkamrater att gå på bio för att se en skräckfilm. De gick och Sergi gömde sig längst bak i biografen, smög upp till raden precis bakom där de andra satt, hoppade fram och skrämde de när den första slaktscenen dök upp på bioduken, varpå de började skrika med hjärtat i halsgropen.
1995 spelade Zaragoza sin kanske största match i modern historia, Cupvinnarcupfinalen mot Arsenal. Tränaren Víctor Fernández hade valt att inte inkludera Sergi López i matchtruppen. Istället för att hänga läpp började han uppmuntra sina lagkamrater: "Vamos a ganar, chavales!" - vi ska vinna, grabbar!
Därefter var det tänkt att López skulle gå och sätta sig på hedersläktaren tillsammans med de övriga som inte skulle få delta i finalen, men istället bestämde sig han för att bege sig mot kortsidan där Zaragozafansen befann sig. Där, mitt i det blåvita havet, iklädd sin klubbuniform, slet han av sig sin slips, tog tag i en megafon och manade på publiken under hela matchen, som kulminerade i Nayims mål från halva planen, till David Seamans stora förtret.
Han lämnade Zaragoza strax därefter för att lira ett kort tag i katalanska Gavà i fjärde divisionen, som även blev hans sista klubb, innan han flyttade till Argentina där han gifte sig och hans enda barn föddes. Men hans kroniska problem med depressioner var långt ifrån över. Han skilde sig från sin fru och blev inlagd på en klinik.
Till slut åkte hans yngre bror Juli ner dit för att ta med sig honom tillbaka till Spanien och hemstaden Granollers, där han den 4 november 2006 blev påkörd av ett tåg och dog omedelbart. Enligt de första rapporterna rörde det sig om självmord.
Dagen innan hade Carles Puyol och hans familj drabbats av en stor tragedi. På väg mot en bortamatch mot Deportivo fick kaptenen nyheten om att hans far hade dött i en tragisk olycka på jobbet. Begravningen skedde dagen därpå och Pep Guardiola och Sergi Barjuán var där för att trösta sin forne lagkamrat. När Pep kom hem fick han ett samtal om ytterligare en bortgång; Sergi López. Samme Sergi som förr brukade ringa hem till Pep och säga: "Hej, är Pep där? Det är Sergi. Men Sergi López. Inte Barjuán", för att sedan brista ut i skratt.
Sergi kom från en stor fotbollsfamilj. Hans två yngre bröder Juli och Gerard blev också senare fotbollsspelare och följde hans spår genom att skriva in sig i La Masia. Av trion är den yngste, Gerard López, den mesta kända. Han spelade för Monaco när han fick nyheten om sin brors bortgång. Hela det franska laget följde med Gerard hem till Granollers där begravningen tog plats.
De var långt ifrån ensamma. En lång rad av Barçapersonligheter - spelare, tränare, presidenter, massörer och materialförvaltare – kom för att visa sitt stöd. Guardiola, Vilanova, Roura, Altimira, Laporta, Eto'o, Txiki Beguiristain, Amor, Alexanco, Rexach, Quique Costas, Angel Mur, Corbella, Carles Naval, Emili Ricart, Ramon Cugat, Fusté, Sergi Barjuán, Óscar García och många fler tog farväl till en av sina egna den 6 november 2006. Från Zaragoza var även Cedrún, Xavi Aguado, Santi Aragón och García Sanjuán närvarande.
Det är ironiskt att Sergi är ihågkommen som en person med en varm personlighet som kunde smitta av sig på andra, samtidigt som han själv aldrig var riktigt lycklig och förde ett ständigt krig mot sina inre demoner. Sagan om den katalanske Beckenbauer slutade i sorg, en lovande talang vars skador förstörde hans karriär såväl som hans psyke och som var oförmögen att kämpa sig tillbaks till fotbollens finrum.
Trots det är det fascinerande att läsa om hur pass igenkännbar hans spelstil är och hur rollen om den bollskicklige och anfallande mittbacken kan hittas i de flesta talangerna de senaste åren. Från Piqué och Marc Valiente i början av 2000-talet till dagens Bartra och Sergi Gómez. Eller som Pep själv uttryckte det efter Sergi López död: "Idag har vi Márquez och innan dess fanns Koeman. Innan de hade vi Sergi". Och jag överdriver inte”.
