Kära lillebror
Testar någonting nytt, för omväxlings skull. Detta är inte en text som alla andra, så om ni vill läsa en vanlig "hyllningsartikel" eller en mer djupgående analys om spelet som spelas på fotbollsplanen kan ni sluta läsa redan här.
Kära lillebror,
även om vi kanske inte kommer särskilt bra överrens alla gånger, och våra fans ständigt ska småtjafsa, så måste jag ändå erkänna: jag tycker om dig. Jag är stolt över ditt ursprung och över hur du sköter din ungdomsverksamhet.
Sedan min styvfar lämnade oss ifred har dessutom vi återigen kunnat äta middagar med varandra, innan matcherna. Någonting som åtminstone jag tycker är en fin tradition och någonting jag har saknat under dom senaste åren.
Tycker det ibland är jobbigt att se dig bli så förbisedd av vår inhemska press. Polariseringen i pressen verkar bidra till minskat intresse att spela för dig som ung – vilket egentligen ger mer heder åt din ungomsakademi och dom många egenfostrade spelare du trots allt använder dig utav i startelvan. Imponerande.
Jag hoppas att minnet av Daniel Jarque kommer att leva kvar länge, och att Iniesta faktiskt gjorde Dani odödlig i och med målet i VM-finalen. Jag hoppas även att Iniestas gest visar att vi trots allt är bröder, som båda visar Katalansk passion och glöd i varje match. Det är lätt att glömma det i all hets kring resultat, pengar och fans som skriker. Mina tummar kommer hållas under resten av säsongen för att du lyckas knipa en Champions Leauge-plats till nästa säsong.
Till dess,
Visca Catalunya!
Hälsningar
Storebror
