Krönika: Ett perfekt lag
”They are a team playing football perfectly”, skrev The Guardians livekommentator Gregg Roughley i uppsnacket inför matchen. “Roza la perfección” (de snuddar vid det perfekta) sa Mauricio Pochettino på presskonferensen efter matchen. Däremellan hade Barça besegrat Pochettinos Espanyol med 5-1 efter ännu en sanslös uppvisning i kollektivt arbete och teknisk briljans – det senaste i en ”ändlös rad av mästerverk” som David Torras uttryckte saken i El Periódico.
Ett perfekt lag. Smaka på den frasen. Sug på den. Fundera i lugn och ro och njut sen av hela ditt hjärta om du är fotbollsälskare.
Jag har sett på fotboll sen jag var fem år gammal och Brasilien briljerade med sitt minnesvärda VM-lag i Spanien 1982. Snart trettio år har gått sen dess och en hel del fotbollsgodis har passerat revy: Diego Maradonas karriär, Liverpools 80-talsdominans, Sacchis Milan med de flygande holländarna, Van Gaals Ajax, Zidane, Ronaldo, Ronaldinho och förstås så många fler som inte får plats här – och givetvis Cruyffs drömlag som förgyllde mina tonår. Efter att ha förälskat mig i den blåröda tröja jag fick som 8-åring hade mitt hjärta nämligen fastnat i Katalonien och efter Cruyffs omdaning av klubben var jag definitivt fast, för alltid.
Solidariteten är grunden
Men ingen gång under dessa snart trettio år av maniskt fotbollstittande har jag sett något som ens kommer i närheten av det här perfekta laget. I veckan gick Víctor Valdés ut och sa att en sak som förklarade den senaste månadens helt utomjordiska prestationer är att laget i år ”tar tillbaka bollen ännu snabbare”, ”det är därför jag knappt får några skott på mig”. Handen på hjärtat, om du såg laget under trippelsäsongen 08-09, trodde du att det gick att presspela bättre än så? Det gjorde i alla fall inte jag. Ledda i frontlinjen av den outtröttlige Samuel Eto’o så kändes det inte som det gick att pressa så mycket aggressivare än de gjorde då. Och kanske är pressen idag inte aggressivare, men den är, fantastiskt nog, ännu bättre. Kanske beror det som Guardiola antydde i veckan på att de nu är inne på tredje säsongen under hans ledning och är mer samspelta än någonsin. Positionsspelet är skandalöst bra. Spelarna rör sig som om de bildade ett dragspel: när någon rör sig bara en aning i ena riktningen så följer resten efter, för att alltid vara kompakta, alltid hjälpa varandra, aldrig lämna någon ensam i en endaste situation. Solidariteten med varandra är total ute planen. För någon som alltid gillat lagsporter bättre än individuella idrotter är det himmelrike att se.
Osannolik bollsäkerhet
Och då har jag ändå bara nämnt de få stunder de spelar utan boll; med boll är solidariteten minst lika stor. De rör sig tillsammans så exceptionellt bra att det alltid finns flera spelalternativ, att man alltid kan vägga sig ur en trång situation med hjälp av en lagkamrat. Det fanns en situation i matchen igår som fick mig att ställa mig upp och skratta okontrollerat: i den 39:e minuten har försvaret avstyrt en halvchans och Dani Alves, Puyol och Busquets börjar väggspela sig ur målområdet med passningar på en meter. Inte straffområdet: målområdet. Det var förstås vansinne, men det illustrerar poängen ganska bra. Det gjordes genom beslut som togs på en tiondels sekund i stridens hetta; det handlade alltså inte om nåt arrogant uppvisningsspel i makligt tempo ute på plan: inte alls. Det var bara så att Dani såg en chans att spela sig ur en situation på en femöring och hann inte reflektera över att han var i eget målområde. Övermodigt? Javisst, men fortfarande väldigt talande. Och det lyckades. Den senaste en och en halv månaden har passningsspelet nått aldrig tidigare sedda höjder. Rekord i antal passningar slås i var och varannan match, men det är inte bara antalet som är viktigt: det går fort och är effektivt också.
Passningstempot framkallar sannolikt yrsel hos motståndarna och den tekniska kvalitén på bollbehandlingen i trånga situationer och på små ytor tror jag aldrig tidigare skådats annat än hos de största individualisterna i fotbollshistorien. Hos ett helt lag, knappast. Det kan vara värt att citera Rubén Capria som i argentinska Clarín beskriver det så här: ”Det är ett basketlag som spelar med fötterna. Det är det det är. Du ser det när de passar bollen sinsemellan utan att ge motståndarna en chans att komma åt den. Enda gången de riskerar att bli av med den är när de skjuter mot korgen – eller i det här fallet målet.”
Hur kan man berömma några som förlorar med fyra mål?
Frågar sig Gazzetta dello Sport i sin matchkrönika. Deras eget svar? ”För att Barça är från en annan planet.” För sanningen är att Espanyol gjorde en ganska bra match. Det syntes att de vunnit alla hemmamatcher och bara släppt in två mål i år; och bara hade en förlust totalt på Cornellà under hela 2010. De öppnade med frenetisk intensitet, pressade högt med en mycket bra egen lagorganisation. Bara en sån sak som att det gick två minuter från avspark tills Barça för första gången hade bollen under kontroll är en anmärkningsvärd sak när Peps mannar är i den här formen. Senare skapade Espanyol ett jätteläge att reducera till 1-2 och i andra halvlek fanns det ingen antydan till att luften skulle gå ur dem när 0-3 kom; istället gjorde de snabbt 1-3 (och blev de första som gjort mål på Barça sedan Villarreal) och hade läge att forcera in en reducering till innan Barça kunde avgöra med det fjärde målet. De gjorde en synnerligen hedervärd insats, men tyvärr för deras skull spelar det ingen roll just nu om det är Barça som står på andra sidan.
Ett ovärderligt fynd
Det här perfekta kollektivet består av en hel drös beundransvärda individer, och att skriva om de alla skulle ta upp för mycket plats. Låt mig därför bara beröra en enda spelare idag, en av de som åtnjuter minst uppmärksamhet i vanliga fall: Pedro Rodríguez. Killen är ett fynd av sådana proportioner att det är svårt att sätta ord på. Har ni nånsin sett någon jaga boll med sådan frenesi, inklusive nämnde Eto’o? Har ni sett någon så snabb att hugga på en retur? Att springa ifrån sina bevakare i djupled? Har ni sett en mer tvåfotad spelare? Kan ni minnas en kille som kommit ifrån ingenstans som varit så iskall i mållägen i de viktigaste matcherna en fotbollsspelare kan spela? Och har ni varit med om en mer ödmjuk kille? I somras efter Spanien-Tyskland berättade Sid Lowe i The Guardian om en fullständigt bedrövad Pedro i den mixade zonen när VM-finalplatsen just säkrats: med tio minuter kvar hade han som ni kanske minns sjabblat bort ett två-mot-noll-läge för att han såg Torres för sent och var så trött att en försvarare hann ikapp honom. Pedro kände att han svikit sin lagkamrat och sitt land och kunde inte sluta tänka på vad som hänt om tyskarna kvitterat i slutet. Vilken kille.
Det perfekta fyndet. I det perfekta laget.
PS – En nattsvart kväll i Aten i maj 1994 lärde jag mig en läxa i ödmjukhet som jag aldrig ska glömma. En viss Josep Guardiola befann sig på plan och lärde sig den också. Alltså: texten ovan innebär inte att jag tar några endaste segrar för givna, än mindre några titlar. Förlora kan man göra i varje match man spelar och det ska inte glömmas bort. Men som Guardiola sa efter El Clásico: det vi inte ska göra är att luras att inte njuta av det här. Utan högmod eller arrogans, med full respekt för kommande motståndare – Athletic i cupen på tisdag, härnäst – så uppmanar jag alla att njuta till fullo av det vi sett de senaste veckorna, för vi kommer kanske aldrig se ett mer perfekt fotbollslag så länge vi lever.
