Gästkrönika: Från anarki till ordning, Har Fabregas hittat hem?
I mitten av augusti förra året kunde Cesc Fabregas åter dra på sig den blåröda tröjan. Till slut hade pojken, som under Wengers faderliga hand nu blivit man, fått sin vilja igenom och återförenats med sina årgångskamrater från la Masia. A match made in heaven?! Pojken, eller mannen, hade ju Barça DNA. Trots att förståelsen för (fotbolls)språket fanns där skulle det dock dröja innan Cesc själv talade klarspråk på planen. Men så en oktoberdag i Galicien infann sig tidpunkten då anarkisten hittade
Att det tar tid att acklimatisera sig som ny spelare i Barcelona finns det många bevis på. Såväl vitryssar som svenskar har fått lära sig detta den hårda vägen och aldrig funnit sig tillrätta. De har lämnat klubben med fler frågetecken än när de kom. Med Cesc bör det rimligen vara annorlunda, han är ju en produkt precis som Xavi, Messi och Iniesta. Han har drillats i samma skola och förstår intentionerna och spelidén. Han som också är katalan. Inga frågetecken här inte. Fast, just det, så var det ju här med anarkisten. Han som hellre vill skapa kaos än hålla ordning. Han som i Arsenal gått från att vara en hårt jobbande tvåväggsspelare till att bli en offensiv mittfältare och kapten med uppdrag att utmana motståndarnas försvarslinje. Nu ska han ingå i ett lag som bygger sin fotboll på bollinnehav, långa spelsekvenser och tiki-taka. Från kapten och fixstjärna till samma roll som i landslaget – en i mängden. Skillnaderna var helt plötsligt större än likheterna. Oavsett DNA.
Peps strategi, eller avsaknaden därav.
Normalt sett ska en spelare som gör 15 mål och 20 assist på 48 matcher aldrig analyseras och kritiseras. Det finns emellertid inte så mycket som är normalt i FC Barcelona. Det räcker liksom inte med att bidra till mål, det är minst lika viktigt att vara delaktig i spelet och förstå sin egen roll i spelsystemet. Guardiola försökte förra säsongen förgäves att hitta en position som skulle passa både spelaren OCH laget. Oavsett om Cesc spelade som volante, offensiv mittfältare eller falsk nia var han alltid som bäst i straffområdet med djupledslöpningar som ingång. På övriga ytor trampade han mest luft, eller såg mer eller mindre vilsen ut i sina försök att passa in.
Kanske var det en strategi från Guardiolas sida att låta Cesc förstå spelidén utifrån så många positioner som möjligt. I slutet av säsongen spelade Cesc i alla fall mest till vänster på mittfältet. Den rollen är långt ifrån så rörlig som en anarkist efterfrågar. Den främsta uppgiften är att interagera med de andra mittfältarna, i andra hand med ytterback och yttermittfältare. Som jämförelse kan du ställa dig frågan hur ofta du ser Iniesta ta djupledslöpningar. Just det. Inte så ofta. Tålamodet och förmågan att hitta balansen mellan sidledspassningar, platsförflyttning och positionsspel ville inte infinna sig. Anarkistens attribut är svåra att arbeta bort. Rörligt, utmanande ska bli vårdande och statiskt.
Fabregas uttryckte ofta i intervjuer att han behövde fortsätta arbeta hårt för att komma in i spelsystemet och förstå rörelserna och rytmen. Föga visste han då att det redan fanns någon som skulle göra detta arbete lite lättare. Någon som hade tänkt till. Någon som visste bättre.
Tito tänker nytt
När Vilanova tog över huvudansvaret efter Guardiola förväntade sig ingen att det skulle ske några större förändringar. Personligen trodde jag att Tito skulle ärva samma problematik som Pep haft avseende Fabregas och dennes roll i laget. Det skulle visa sig att så inte var fallet.
Under försäsongen tog Tito ett snack med Cesc. Kontentan var att Fabregas skulle ge upp tankarna på att bli som Iniesta och Xavi. I stället skulle han spela mer på det sätt som gjorde honom till en nyckelspelare i Arsenal. Inte anarkistrollen, men väl en mer rörlig spelare som även kan agera inne i motståndarnas försvarslinje – samtidigt som han agerar understöd åt mittfältet.
Dilemmat för Tito, och därmed även för Cesc, är att det i ett 4-3-3 inte finns en perfekt roll för den sistnämnde att agera i. Som vänstermittfältare blir han för statisk, och som falsk nia har så klart alltför tuff konkurrens. Återstår då en roll som högermittfältare, d.v.s. volante, eller som nummer 10 i en diamant på mittfältet.
Då uppkommer ett nytt dilemma, d.v.s. det faktum att Tito föredrar att spela med riktiga yttrar. Därmed finns det i de flesta matcher inte utrymme att spela med fyra mittfältare. Kvar är då den position som alla culés vet är vikt åt lagets volante, Xavi. Kungen som är essensen i spelet, ratten som styr spelet och bestämmer rytmen i monarkin. Rollen som Cesc aldrig visade sig kunna axla. Trots detta, trots att det ska vara omöjligt, är det Cesc som får starta som högermittfältare en oktoberkväll på Riazor i A Coruna. Grejen är dock den att Cesc inte har kravet att hålla ordning, i stället har han fått utrymmet att agera anarkist.
Risktagning och strategi
Tito väljer att spela Cesc i stället för Xavi i en bortamatch i ett läge där försvarsspelet dessutom sviktat betänkligt. Normalt sett vill man då ha ett bollsäkert mittfält och högt bollinnehav för att skydda backlinjen mot anfall. Det är dock tydligt från start att Vilanova vill vinna matchen framåt, inte genom att vara stark bakåt. Med crossbollar ut mot yttrarna och ett brett kantspel är strategin att skapa utrymme för Cesc att röra sig framåt och interagera med, i första hand, Messi. Crossbollarna såväl som samspelet fungerar optimalt, och gång på annan utnyttjar Barcelona de ytor som uppstår i Deportivos försvarslinje. Laget från Galicien hinner aldrig samla sig och parkera bussen eftersom Cesc styr mittfältet utifrån ett rörligt och ständigt utmanande spel.
Frukterna skördas omgående, och under 20 minuter spelar Barça en fantastisk fotboll. Busquets är den som sköter det vårdande spelet, Cesc står för underhållningen.
Tillbaka till grunderna – men vad är framtiden?
Utvisningen av Mascherano i början av andra halvlek får Tito att omvärdera sin strategi. Nu vill han i stället fokusera på att vårda bollen och erbjuda laget lite ro. Xavi in, Cesc ut. Nu finns det inte utrymme för anarkism, nu ska ordning råda.
En seger säkras, och även om domaren hade ett finger med i resultatet kommer Barcelona alltid att vara mer sårbart med en anarkist (Cesc) än med en monark (Xavi) vid rodret. Men nödvändigtvis inte lika underhållande. I min värld bör det finnas utrymme för båda, och jag är glad att Tito hittat en roll för Cesc som tilltalar både laget och spelaren. Jag upplever också att det på något vis känns sunt att Tito utvecklat både en del av spelet och även enskilda spelare.
Frågan är dock vad som är framtiden. Vågar Tito ge Cesc fortsatt utrymme, eller kommer han få ”lida” för det faktum att laget samtidigt släpper in fyra mål? Är det rentav så att Tito löst problemet med att hitta Xavis arvtagare? Är Cesc på väg att åter bli den nyckelspelare Wenger gjorde honom till genom att ersätta Viera med en tunn grabb från Katalonien? Kan en anarkist bli kung? Han har i alla fall rätt DNA. Resten får framtiden utvisa. Vad tror du?
