Krönika: Gracias Barça!
Vilket lag, vilka spelare och vilken tränare. I onsadgs skulle det avgöras och det behövdes endast en enda poäng. Keita och Pique såg till att Barça tog med sig en poäng och ligatiteln kunde för tredje året i rad firas på Canaletas. Med en tunn trupp som dock innehåller allt ifrån artister, canteraspelare, lagspelare, individualister och nu också enligt Madrid, skådespelare, lyckades man återigen ta hem den absolut viktigaste titeln för säsongen, nämligen La Liga och den titeln som visar vilket
I den senaste Champions League semifinalen presenterades en imponerande tifo med texten ”Gracies Equip!” för att visa spelarna vad fansen kände för detta fantastiska lag och det som dem har åstadkommit med denna säsong. Det är precis så man känner sig idag efter att laget åter har vunnit ligan trots att Madrid hade förstärkt sig ännu mer och pressen på laget hade blivit ännu större än tidigare år. Dessutom har det varit en säsong efter ett VM-slutspel som vanns av Spanien där inte mindre än 8 Barçaspelare hade varit med i det laget.
Tidigt under säsongen kunde man se spår av det och många spelare kändes inte särskilt fräscha. Förlusten hemma mot Hércules och den oavgjorda matchen mot det unga Mallorca var tydliga tecken på att denna upplaga av FC Barcelona skulle få det tufft denna säsong.
Dessutom med en Madrid som dominerade och vann sina matcher och med en tränare som varken vet vad innebörden av ödmjukhet eller förlust betyder. I det läget var det en del så kallade experter, många av dessa från svensk media, som satte sin tro på Madrid och menade att Mourinho är en vinnare och att FC Barcelonas sätt att spela fotboll inte längre skulle hålla, varken i ligan eller ute i Europa. Denna teori förstärktes med att portugisen hade under föregående säsong lyckats besegra Barça med sitt Inter och därmed visat att begrepp som taktik, strategi och kompakt försvarsspel var mer aktuella i den moderna fotbollen än exempelvis andra begrepp som konst, totalfotboll eller t.o.m. magi som många av Barcelonas anhängare och andra fotbollsälskare anser att klubben står för.
Hursomhelst fortsatte dock Barça med sitt sätt att spela fotboll och låg precis efter Real i ligatoppen. Det hade blivit dags för el Clásico på Camp Nou och efter en magisk natt så slutade det hela som det gjorde. Medans en del, inklusive undertecknad, såg matchen som ren fotbollsporr så fanns det andra som menade att även om Barça hade spelat fantastiskt, så skulle man inte glömma att denna match skulle upprepas och att Madrid kunde ta revansch i hemmamötet senare under säsongen. Det fanns även dem som påminde oss culés om Inter förra året, där det italienska laget hade blivit helt utspelat under hösten för att senare slå ut Barça ur semifinalen av Champions och dessutom göra det helt rättvist enligt mig.
Ligan fortsatte och Barça var återigen i pole position som det brukar heta i F1. Samtidigt spelade Barça en del helt oförglömliga matcher där man oftast vann med 5 gjorda mål och som hade gjort att det kända begreppet i Spanien, manita, återigen började höras i media. Men efter nyåret 2011 skulle det ändras lite grann och Barcelonas spel flöt inte på lika mycket och lika ofta i sina matcher.
Oron började sprida sig och när man ställdes mot Arsenal i åttondelen av Champions skulle också Puyol inte kunna medverka efter en mystisk knäskada. Trots det lyckades katalanerna spela en fantastisk match där man dominerade stort och med 10 minuter kvar tror jag inte ens de mest trogna Arsenalfansen trodde att sitt lag kunde vända matchen. Men fotbollen är så ologisk och underbar på samma gång. På två snabba kontringar lyckades Londonlaget både kvittera och även avgöra matchen till sin favör. En del viktiga domarbeslut hade gått emot Barça den matchen men i stort var man ändå ganska nöjd med lagets spel och trodde att man kunde vända i returen.
Men eftersom Spanien är en underbar land där det tyvärr inte existerar objektivitet i sina medier, så kunde man läsa två helt olika versioner av Barças match på Emirates. Medan man läste om underbart spel och mycket otur med domarbesluten i tidningarna i Barcelona, så kunde man läsa och höra ett och annat ifrån Madrids sida. Dessutom började man prata om ett tidigare formulerat och känt fenomen om att detta var fin de ciclo för Guardiolas mannar. Detta fenomen som ungefär kan översättas med slutet av cykeln, alltså att denna upplaga av Barças lag har kommit till sin ända, kom först ifrån en fransk journalist som medverkar i ett känt fotbollsprogram här nere som heter Punto Pelota. Det är ett program där man ser exakt allting ifrån Madrids perspektiv. Efter den första Arsenalmatchen nämndes ingenting om huruvida domaren hade influerat i slutresultatet eller inte utan man menade att det som intresserar är fotbollen och att Barça hade förlorat, vare sig man ville inse det eller inte. Ödet är ironiskt, det skulle om inte själva Madrid erfara längre fram…
Returen vann Barça med klara 3-1 mot ett Arsenal som lyckade med bedriften att skjuta 0 skott på mål men ändå få med sig ett självmål. Domaren visade ingen känsla och visade ut Van Persie och tyvärr valde en del att fokusera sig på den händelsen, istället för att som man hade hävdat ifrån Madrids sida en vecka tidigare, på själva fotbollen. Själv tyckte jag att Barça hade vunnit klart sett båda matcher och det var roligt att se hur vissa valde att se på saker beroende på vilken intresse man själv hade.
Tiden gick och både Barça och Real Madrid hade lyckats ta sig vidare ända till semifinalen i Champions League där ödet hade bestämt att man skulle mötas i ett dubbelmöte. Men innan dessa matcher skulle man också först spela i ligan på Bernabeu och fyra dagar senare spela Cupfinal på Mestalla, i Valencia.
18dagars senare hade resultatet blivit att Barça var närmare ligatiteln än någonsin, Real hade vunnit sin första Cuptitel på 18 år och FC Barcelona hade även slagit ut ärkerivalen från Champions semifinalen. En väldigt kort beskrivning av allt det som upplevdes under dessa intensiva dagar som hade innehållit det mesta både på och utanför planen.
Från Barças sida hade man varit mer än nöjd med sitt sätt att spela fotboll och med resultatet som man hade fått med sig under dessa matcher. Man hade bevisat att man är ett bättre fotbollslag än Real Madrid och man visade även att när man förlorade så gjorde man det med äran i behåll och man hyllade Real Madrid efter Cupförlusten både på och även senare utanför planen.
En del experter som hade ifrån början haft Madrid, med Mourinho i spetsen, som favorit och som menade att Pep saknade taktiska skickligheter medan portugisen var en mästare på det, fick svar på tal. I semifinalmatcherna hade Barça visat att man är ett klart bättre lag trots att en del tveksamma beslut hade gått till Barças favör. Men samtidigt hade Madrid inte visat särskilt mycket för att ens kunna hota Barcelona under någon av matcherna. Cristiano hade hävdat till medierna efter den första matchen att domaren hade avgjort allt och att Reals plan var att hålla 0-0 ända tills minut 70 och sedan skulle Kaka komma in… När man hörde dem orden kändes det nästan som om Madrid hade guldläge och att Kaka skulle vara den avgörande huvudpersonen i detta drama som liknade mer och mer en dålig såpopera.
Messi hade svarat portugisen på planen som han ofta gör och hade avgjort den första matchen och också hela semifinalen med sina två mål, den andra en av dem vackraste mål jag sett med tanke på läget och motståndet.
Mourinho själv valde att ifrågasätta allt ifrån Barça, UEFA och t.o.m. Unicef som man bar på tröjorna med frågorna Por qué? Por qué? som han gång på gång upprepade. Men smutskastningen hade bara börjat och medan man gjorde video efter video med Mourinho som huvudperson och hans numera kända uttryck por qué, så gick Barça längre och anmälde Mourinho till UEFA för allt som han hade sagt om Barcelonaklubben. Real Madrid ville inte vara sämre och i sin tur anmälde hela FC Barcelona (?!) för osportsligt agerande och anklagade Barçaspelarna för att vara skådespelare och att på ett osportsligt sätt jaga domaren efter varje avblåsning, alltså exakt det som Madridspelarna hade gjort så himla bra i Cupfinalen…
Även om jag personligen delar det åsikt som Xavi tyckte om Madrids anmälningar som han kallade för patetiska, så fanns det även saker som Barça gjorde som var mindre bra. Ett exempel är det som nu UEFA på nytt har börjat studera angående Sergio Busquets, som enligt en video har sagt ”Mono mono” som betyder ”apa apa” på svenska åt Marcelo. Är det sant så borde UEFA inte tveka och stänga av Busquets precis som man gjorde med Mourinho. Nu är man ifrån Barças sida arga över detta och menar att UEFA endast har agerat tack vare Madrids påtryckningar. Som ni ser har det hela börjat bli för larvigt, har Busquets sagt detta, så borde UEFA stänga av honom, punkt slut.
Men förutom enstaka händelser som detta så tycker jag att Barça spelade mycket bra i stora delar av dessa fyra matcher som i sin tur tog mycket kraft från båda lagen. Man försökte hela tiden spela fotboll och det har man gjort under hela säsongen. I onsdags säkrades det tredje raka ligatiteln och med tanke på allt som har hänt detta år, främst utanför planen, så känns denna titel mycket värdefull.
Förra året tog det mer på krafterna sportsligt eftersom Madrid, enligt min mening, spelade bättre fotboll och även lyckades ta mycket mer poäng och ända tills sista omgången var det inte klart var guldet skulle hamna. I år har det däremot varit jobbigare utanför planen, med tanke på all press som har kommit genom media och speciellt ifrån en tränare som Jose Mourinho, som är en underbar taktiker men som också tyvärr är en väldigt dålig förlorare. Även om Real Madrid har spelat fint fotboll även i år så har det känts att många madridistas väntar mer på att se portugisen på en presskonferens än att se sitt lag spela på fotbollsplanen. I Barça är det precis tvärtom, Pep är ganska tråkig och otroligt artigt (nästan för mycket) på presskonferenser men laget visar på planen en härlig energi och offensivlusta och det är ett nöje att se laget spela fotboll. I sista hemmamatchen mot Espanyol var undertecknad på plats tillsammans med 89 994 andra personer och såg hur Iniesta och Xavi lekte på mittplanen. Mot Levante sist visade Messi vilken fantastisk spelare han är, Cristiano lär helt säkert och välförtjänt vinna pichichi men han är inte ens nära Messis klass. Som en person skrev till mig häromdagen, ”Cristiano nickar – Messi kör slalom”
Por qué frågade Mou och svaren är så många och så olika beroende på hur och vad man vill se det. FC Barcelona har varit det klart bästa laget under säsongen och nu med sin tredje raka ligatitel under Pep, så väntar även en magisk final mot Manchester United på Wembley den 28 maj. Samma ställe där Barça tog sin första Europatitel någonsin med Pep Guardiola som spelare…
Den 14 maj 2005, alltså för nästan exakt 6 år sedan, togs den första ligatiteln under Frank Rijkaard med det fantastiska laget som innehöll Eto´o, Deco och en leende Ronaldinho. Nu sex år senare har den femte titeln på sju säsonger tagits och den tredje raka dessutom. Många i det laget är stommen i detta lag och en stor anledning till att FC Barcelona idag spelar på det magiska sätt som man gör. Det laget regerade i Spanien och i Europa under 2-3 år och med en Ronaldinho i sitt livs form har man lämnat många personer med oförglömliga minnen. Det var också det lag som Messi först debuterade i och med Ronaldinho som mästaren och den lilla argentinaren som sin lärjunge. Vem trodde då att vi skulle få se ett ännu bättre fotbollslag vid den tiden?
Om några timmar kommer man fira titeln med att gå runt i staden med buss för att sedan avsluta festen på Camp Nou. Jag kommer personligen medverka och kommer minnas många, många fina minnen under alla dessa år, från Rijkaards offensiva anfallsfotboll till Peps perfektion av samma filosofi, från Dinhos dribblingar till Messis hastighet och fart med bollen, från en ung talang vid namn Iniesta till det kompletta spelare han är idag och jag kommer framförallt minnas sättet som man har lyckats ta hem alla dessa titlar under alla dessa år på. För det viktigaste av allt är för mig det FC Barcelona står för och sättet man har valt att spela på, kreativitet, hålla bollen inom laget, ta risker, lagspel och individuella prestationer som tillsammans utgör ett magiskt recept som är svårt att härma och ännu svårare att besegra.
FC Barcelona, Tack för alla dessa år!
