Krönika: The never ending story…
Återigen fick vi uppleva det! Ett rullande FC Barcelona slog ut AC Milan från kvartsfinalen i Champions League eller det som här nere kallas för Champions. Det var inte en kväll där Barças magi skulle visa sig särskilt mycket, utan spelare som Busquets och Dani Alves lyste i stjärnornas frånvaro. Messi försökte hela matchen men domaren skulle ändå vinna priset för bästa huvudroll i gårdagens drama, den oändliga historien som aldrig tar slut…
Många var vi som hoppades på en magisk match. Många var vi som drömde om en magisk Barça som åter skulle charma fotbollsvärlden. Problemet var att Milan stod för motståndet och efter första matchens 0-0 hade italienarna hopp om att kvalificera sig för semifinalen. Guardiola hade redan innan matchstart varnat för att Milan kommer att göra sitt mål och menade att Barça var tvungna att fortsätta anfalla till matchens slut. Återigen visade sig att den gode Pep hade rätt samtidigt som vi inte bjöds på särskilt mycket magisk spel som vi hade förväntat oss.
Det måste sägas att Barça kontrollerade hela matchen ganska rejält och även om Milan lyckades kvittera till 1-1 så kändes det inte speciellt nervöst förutom minuterna efter kvitteringen. Milan lyckades skjuta ett skott på mål medan Barça totalt sköt 21 skott, på mål och utanför. Barça spelade bra utan att briljera och stundtals verkade att man skulle gå ifrån i resultattavlan, men efter 4 minuter och Messis miss en meter från mål, anade man att ikväll skulle det inte bli så lätt…
Om Messis chans hade gått i mål hade det varit ett av dem vackraste målen för Barcelona på senare tid. Istället skulle det dröja ett tag innan Messi fälldes av Antonini och straff nummer ett var ett faktum. Messi satte iskallt in 1-0 och Barça fortsatte med sin kontroll över matchen med fina bollrullningar dock utan att skapa särskilt farliga lägen. Milan gjorde inte heller särskilt mycket väsen ifrån sig men man kändes farliga hela tiden. Och när man har en spelare som Ibra (som får oförståelig kritik enligt mig) som tar emot bollen fint, vänder om och frispelar Nocerino mellan två-tre Barçaspelare, då är det ganska lite man kan göra åt det. Pep visste vad han pratade om innan matchen när han varnade för ett Milan mål.
Efter kvitteringen kändes det lite nervöst i Barça samtidigt som italienarna kändes tröttare och tröttare. Messi tog mer ansvar och anföll på egen hand utan sin lekkamrat Alexis som satt på bänken. Xavi försökte med ett skott som Abbiati räddade fint och ett mål innan paus kändes otroligt viktigt i det läget. Målet kom tack och lov men sättet det gjorde det på var minst sagt diskutabelt. På en hörna blåstes det plötsligt av och efter en del kalabalik hade domaren otroligt nog dömt för den andra straffsparken för kvällen för hemmalaget FC Barcelona. Chocktillstånd befann sig de flesta på men efter repriserna var det enligt mig ganska klart att Nesta håller i och driver ner Busquets.
MEN larvigt av domaren att blåsa straff där eftersom hörnan inte verkade ens vara slagen och även om det hade varit det, så var bollen inte ens i närheten av straffsituationen. Ännu mer idiotiskt av Nesta att med sin erfarenhet göra så och som man har växt upp med italienska försvarare, alltid tro att man kan komma undan med det. Milan kom faktiskt undan med en solklar straff veckan innan mellan dessa lag där man drog i Puyols tröja när bollen kom emot honom och den svenska domaren befann sig då precis framför hela händelsen. Ibracadabra glömde då att kommentera den svenske domarens insats inför Viasats kameror…
Hursomhelst fortsatte matchen och under den andra halvleken skulle även Ibra fällas av Mascherano i straffområdet. Jag såg inte situationen i repris men spontant kändes det inte som en straffspark. Barça fortsatte med sitt spelövertag och efter att Messi sköt ett skott som tog på Milanbacken, så utnyttjade Iniesta returen elegant och satte in det avgörande 3-1 målet. Resterande minuter spelades av och Milan spelade likadant precis som under hela matchen, det vill säga, utan några som helst möjligheter framför Barçamålet (Förutom Robinhos chans som Valdes räddade även om domaren hade blåst för hands). Barça var det klart bättre laget igår och även i förra veckans match. Men till allas förvåning (Läs IRONI) skulle domaren vara i fokus igen efter matchen. Spelarna tackade varandra sportsligt efter matchens slut men eftersnacket hade bara börjat…
Även om Ibras intervju med Viasat är det som det har pratats mest om, så fanns det även andra konversationer spelarna mellan angående Barças två dömda straffsparkar. Puyol och den tidigare Barçaspelaren Maxi Lopez hade tydligen pratat om det hela. När argentinaren hade frågat Puyol om gårdagens straffsparkar så svarade Puyol med att två straffar aldrig dömdes under förra veckans match. Det summerar nog det hela ganska så bra, ibland döms det till din favör, andra gånger till din nackdel. Men det som irriterar mig är dessa så kallade experter som endast uttalar sig när Barça får domslut med sig. Varför kommenterar dem aldrig när straffar inte döms för Barças del? Varför pratar de inte om en svensk konspiration när domaren förra veckan inte dömde straff för Barça?
Att tidningarna i Barcelona kritiserade domaren efter förra veckans match och att själva FC Barcelona kritiserade gräsmattan tyckte jag var minst sagt larvigt och skämmigt. Men att det görs ifrån vissa så kallade ”neutrala experter” och att personer som har sett båda matcherna och endast pratar om den igår är helt oförståeligt. Samma sak hände med Arsenalmatchen förra säsongen, i den första matchen då hade Barça blivit drabbade av domarbesluten och i returen på Camp Nou hade Arsenal blivit det. Dessutom sköt inte Arsenal en enda skott på mål i den matchen, Milan igår sköt 1…
Jag personligen tror att anledningen till dessa tröttsamma argument beror på flera olika orsaker. Att Barça vinner allt som oftast de senaste åren eller att laget lyfts upp av media världen över kan jag förstå att kan bli tröttsamt för en del. Dessutom tror jag generellt att i Sverige är man extra kritiska till något som utmärker sig extra mycket. Men jag tror också det beror mycket på vilket perspektiv man väljer att se det från.
När Real Madrid spelade bländande fotboll för ungefär 10 år sedan med Redondo på mittfältet, en ung Guti och en Raul som dominerade (och som fortfarande spelar bra i Schalke) så njöt jag av att se ärkefiende spela fotboll. Självklart ville jag att de skulle förlora mot FC Barcelona, eftersom det var mitt lag, men jag njöt när jag såg de spela fotboll. För hur mycket jag än älskar FC Barcelona och Brasilien (Den senare i den gamla goda tiden när de spelade magisk och fantastisk fotboll) så älskar jag själva fotbollen mycket mer och speciellt det som jag och många andra kallar för jogo bonito eller det vackra spelet.
Så njut av det som får er att ens se på fotboll vare sig det gäller ert lag eller inte. Kritisera om ni verkligen anser att Barça fick fördel av domarna men försök att se hela bilden och inte endast den del som intresserar er. Eftersom vare sig ni väljer att fokusera på domaren, spelet eller endast era favoritlag så kommer diskussionerna runt fotbollen aldrig att ta slut, det finns alltid olika sidor. Det är just det som gör fotbollen så speciell. Hemligheten ligger i sättet man väljer att se det på. Av allt som hände igår kommer jag själv komma ihåg Busquets touch på bollen i mitten av matchen där han ställer tre Milanspelare med bara en liten touchpassning till sin lagkamrat, enkelt, elegant och helt magiskt. Ibland är en passning mer värd än tusen dribblingar.
Därför väljer jag att avsluta denna text med det som det legendariska Milantränaren Arrigo Sacchi sa i en intervju för en spansk radiostation i tisdags innan gårdagens match: ”Mitt hjärta tillhör Milan, men mitt hjärta älskar ännu mer den vackra fotbollen…”
Visca Barça och Viva el Futbol!
