Legenden om Pep Guardiola - del 3
Legenden om Pep Guardiola, Del 3
Del 3: Nr. 4
Debuten
Den 16 december 1990 satt en 19-årig kille ensam för sig själv i Barcelonas omklädningsrum med tröja nummer 10 i handen. När det var dags för Cruyff att ge de taktiska direktiven till sina spelare, svettades den unge mannen om händerna och hjärtat höll på att explodera på grund av det höga blodtrycket. Pep var aningen nervös, minst sagt.
Cádiz hade kommit på besök och det var mot andalusierna som Guardiola debuterade mot. Katalanerna vann matchen med 2-0, Guardiola gjorde en godkänd insats och fick dessutom ett gult kort efter en ful tackling, men han var mest lättnad över att laget åtminstone inte hade förlorat.
Efter debuten började Pep träna med A-laget regelbundet och han fick erfara hur pass krävande Cruyff är under de första veckorna. En av holländarens första regler var att varje spelare måste stå rätt placerade ute på planen för att kunna ta emot bollen och vända med den så snabbt som möjligt. Den andra regeln var att den som kan spela på ett tillslag är bäst; den som använder två tillslag är bra; den som behöver använda tre eller fler tillslag är rent utsagt dålig.
För att den unge katalanen skulle kunna adaptera sig till det nya livet i Barças finrum bestämde sig högerbacken Albert ”Chapi” Ferrer, som i inledningen av säsongen hade återvänt från en utlåning, för att assistera Guardiola och hjälpa honom att integrera sig med resten av laget.
I Katalonien var det många människor som också var nöjda med Guardiolas ankomst, eftersom laget då dominerades av utlänningar och spanjorer, främst då basker. Man ansåg att det behövdes lite mer katalanskt blod i truppen för att supportrarna skulle kunna identifiera sig med spelarna på ett bättre sätt. Både Guardiola och Ferrer passade perfekt in i den här beskrivningen.
Efter mötet mot Cádiz fick Guardiola bara spela en handfull av matcher till under säsongen, samtidigt som han tränade med A-laget och då och då spelade matcher med Barça B. Men han var ändå, trots sporadisk speltid, en del av det laget som senare skulle döpas till Dream Team. Under hans debutsäsong vann laget ligan i överlägsen stil och under våren tvingades självaste Real Madrid att göra el pasillo på Bernabéu.
Cristina
Det var även under den här tidpunkten som han träffade Cristina, sin blivande fru. Det hela började i staden Manresa, som Guardiola regelbundet besökte för att köpa kläder i en lokal butik som hette Serra i Claret. Cristina, vars föräldrar ägde butiken, brukade jobba där och en dag klev Pep in genom dörren. Efter en stund lämnde Guardiola affären och trots att han då var tillsammans med Mireia, flickvännen från Santpedor, kunde han inte sluta tänka på tjejen som jobbade i Serra i Claret.
Något år senare återvände Pep till butiken, den här gången med sin bror. Planen var att medan brodern prövade på olika klädesplagg, kunde han sitta och lära känna Cristina. De föll genast för varandra och Pep bestämde sig för att flytta ut ur den lägenhet som han delade med två kompisar och bo ensam i Vallcarca. Efter att Pep och Cristina började dejta ett tag beslutade de sig till slut för att flytta in tillsammans i ett annat hem i centrala Barcelona. Där inleddes förhållande som varar än idag.
Dream Team
Med en ligatitel i meritlistan inledde Pep säsongen 1991-92 med att få debutera på Santiago Bernabéu och han spelade även åtta matcher från start under hösten. Men då tog Cruyff helt plötsligt beslutet att ge ynglingen en lektion i ödmjukhet för att se till att hans ego inte blev för stort. ”Stick och spela för B-laget. Du måste vara bäst på plan, göra ett mål och återvända med en seger”. Sagt och gjort. Guardiola återvände till B-laget samtidigt som Costas mannar skulle spela en viktig match i Sabadell. Inte bara att man vann matchen, men Pep lyckades dessutom göra ett av målen. Cruyff behövde inte övertygas ytterligare.
Just säsongen 91-92 skulle komma att bli Guardiolas lyckligaste. Den 20 maj 1992 spelade klubben sin tredje final i Europacupen och det blev tredje gången gillt. Under träningen dagen innan finaldagen stod Pep och diskuterade med några andra spelare om hur många trappsteg det var från planen upp till hedersläktaren, där det vinnande laget skulle få ta emot pokalen. Någon sa29, en annan påstod 30 och en tredje hävdade att det var 28 trappsteg. Då gick Zubizarreta, en av lagkaptenerna, fram till Pep och sa med en allvarlig ton: ”Vad säger du om att vi först vinner finalen och sen räknar trappsteg?”.
Inför den stora finalen var Guardiola så nervös att han inte kunde äta. Man mötte italienska Sampdoria med Gianluca Vialli och Guardiolas namn fanns med i Barcelonas startelva. Innan spelarna klev ut på plan för att kicka igång matchen samlade Cruyff spelarna i omklädningsrummet för att säga några motiverande ord: ”Vi befinner oss på Wembley. Planen är i utmärkt skikt, arenan är fylld. Vi är på väg att spela en Europacup final. Så gå ut och njut”.
Just den där sista frasen, ”gå ut och njut”, skulle komma att visa sig ganska kuriös, med tanke på att laget hade presterat drömfotboll under hela säsongen, men i finalen låste spelet sig fast och man fick aldrig igång något flyt. Matchen som skulle bli en njutning blev istället en nervös tillställning och där Barça först avgjorde i tilläggstid, efter en magisk frispark av Koeman i den 111:e matchminuten.
Två minuter senare byttes Guardiola ut istället för lagkaptenen Alexanco och man lyckades hålla undan och vann därmed klubbens första Europacup titel någonsin. Peps lycka var total och han visste inte var han skulle ta vägen. Just då, medan han irrade omkring, kom Zubizarreta, en av Peps förebilder och bästa vänner i omklädningsrummet, fram till honom, tog han i handen och ställde honom bakom sig själv och Alexanco i ledet innan de klev upp för de 32 trappstegen till där trofén väntade på de.
Firandet fortsatte när man anlände i Barcelona. En miljon culés tog emot de och firade längs med gatorna. En av destinationerna var Plaça Sant Jaume, stadshuset. Där leverade Pep Guardiola sin kanske mest kända tacktal i sin karriär. Han hänvisade till Josep Tarradellas mytomspunna tal från 1977, när denne politikern, som tvingades fly under diktaturen, återvände till Katalonien och gick upp till Sant Jaume och proklamerade till folket: ”Ciutadans de Catalunya, ja sóc aquí!” - medborgare i Katalonien, här är jag!
Guardiola, som kunde Kataloniens historia in och utantill, citerade Tarradellas tal och på samma balkong som den före detta katalanske presidenten stod på för 15 år sen, visade han nu stolt upp Europacuppokalen och skanderade: ”Ciutadans de Catalunya, ja la tenim aquí!” - medborgare i Katalonien, här har ni den! Publikens jubel visste inga gränser.
En månad senare vann man även ligan i sista omgången. Man besegrade Bilbao på hemmaplan med 2-0, samtidigt som Real Madrid högst oväntat förlorade med 3-2 på bortaplan mot Tenerife. Guardiola firade triumfen genom att svepa in sig själv i katalanska flaggan. Efter matchen gick en vattenpolospelare vid namn Manel Estiarte ner till omklädningsrummet för att gratulera spelarna, men det fanns en spelare i synnerhet han ville träffa. Trots att de inte kände varandra sedan tidigare, bildade de redan där en vänskapsband som skulle komma att hålla än idag. Under Peps tid Barcelonas huvudtränare har Estiarte haft rollen PR-ansvarig inom klubben och arbetat nära A-laget.
För att runda av den perfekta säsongen vann han även OS-guldet det året, som hölls i Barcelona, och efter finalsegern över Polen firade han återigen ärevarvet runt Camp Nou med la senyera, den katalanska flaggan. Det var just i samband med OS som Barcelonas lag döptes till Dream Team, efter det sagolika basketlaget från USA som tog hem guldet.
Det katalanska drömlaget kunde inte stoppas och man inledde säsongen 1992-93 med att vinna både den spanska supercupen över Atlético och den europeiska supercupen genom att besegra Werder Bremen. Ligan avgjordes dock, precis som förra säsongen, i sista omgången och precis som förra säsongen avgjordes det i Tenerife. Inför sista ligamatchen låg Real Madrid en poäng före Barça i tabellen, som tog emot Real Sociedad på Camp Nou. Historien upprepade sig kusligt nog, den här gången efter att Tenerife besegrat los blancos med 2-0 och Barcelona gjorde det samma mot baskerna med 1-0, efter mål av Stoichkov.
Den efterföljande säsongen upplevde Guardiola en av de mest magiska kvällarna i hans liv när Barcelona besegrade Real Madrid med hela 5-0. Den episka segern skedde den 8 januari 1994 och Pep är inblandad i två av målen, bland annat Romarios legendariska ”cola de vaca” som innebar 1-0.
Barça vann sedan ligan för fjärde året i rad och för tredje gången vann man den i sista omgången. Den här gången var det Deportivo de la Coruña som fick se katalanerna sprinta förbi i sista minuten. En straffmiss av Djukic, samtidigt som katalanerna krossade Sevilla hemma med 5-2, innebar att Barcelona gick precis förbi och Katalonien var ännu en gång i total glädjeyra.
Zubis avsked
Fyra dagar senare efter att Barcelona vann ligan mötte man Milan i Champions League finalen. Cruyffs lag åkte på en smärtsam 0-4 förlust mot italienarna, en förlust som skulle komma att ha stora konsekvenser för Barça. Klubben började sälja flera av spelarna som var stommen i Dream Team. En av de som såldes är målvakten Andoni Zubizarreta, en av Guardiolas närmaste vänner. Ända sedan Pep tog steget upp till A-laget hade Zubi varit en av de som Pep tog mest lärdom av, både hur man skulle agera som kapten och hur man skulle uppföra sig vid sidan av planen.
Efter att Cruyff hade offentliggjort att basken inte längre skulle fortsätta i klubben, bestämde sig de övriga i laget att anordna en avskedsmåltid till Zubizarretas ära. Kvällen började med att Pep och Zubi umgicks ensamma hemma hos katalanen och sedan åkte de till restaurangen La Llotja, där resten av lagkamraterna väntade på dem.
Först där slogs Pep av tanken över hur mycket han skulle komma att sakna sin gode vän och han kunde inte hindra tårarna från att rinna oavbrutet ner för kinderna. Zubizarreta hittade honom till slut gömd i en hörna och ironiskt nog var det målvakten som fick trösta Guardiola.
Under de två efterföljande säsongerna misslyckades laget med att vinna några titlar. En efter en av det gamla gardet lämnade klubben och till slut blev även Johan Cruyff sparkad. Dream Team eran var slut.
Kontraktskonflikter med Nuñez
Efter att Koeman lämnade klubben i 1995 fick Pep ärva tröja nummer 4 från honom, ett nummer som för evigt kom att förknippas med katalanen under hans tid i Barcelona. När dessutom Bakero lämnade blev Pep en av lagkaptenerna och hans roll och influens i omklädningsrummet ökade betydligt.
Inför säsongen 1996-97 tog man in Bobby Robson som tränare och en rad av nya spelare anlände till klubben. För Guardiolas del däremot kom den här säsongen att främst handla om en lång kontraktsförhandlingsprocess med styrelsen. Efter att bland annat Ronaldo och Couto köptes in var deras löner avsevärt högre än många av veteranerna i laget. Därmed ansåg Pep att det logiska vore att klubben höjde även hans lön, men han var noga med att poängtera till sin agent, Orobitg, vad hans intentioner var: ”Jag kräver ingen astronomisk summa, bara det jag har rätt till”.
I oktober frågade Orobitg styrelsen om de var villiga att sätta sig ner för att förhandla om att höja Peps lön. Han fick ett blankt nej. Då klev Parma in i handlingen och var beredda att fyrdubbla spelarens lön och betala hans utköpsklausul.
När sommaren närmade sig läckte ryktena om att Pep kunde vara på väg till Italien, på grund av att klubben inte ville förnya hans kontrakt, ut till medierna och hela Katalonien var i uppror. Nuñez ställdes mot väggen och mer än 30 000 arga brev anlände till klubben och krävde att Pep skulle stanna.
Till slut fick Nuñez vika ner sig och han gav Gaspart en tydlig order: ”Gör vad som än krävs, men se till att Pep stannar”. Den 11 juli 1997 skrev Guardiola på sitt nya kontrakt, som sträckte sig till 2001.
”Ziga-Zaga!”
Om man ser till vunna titlar var 96-97 en rätt så lyckad säsong för Barcelona. Man vann visserligen inte ligan, men tog hem den spanska supercupen, Copa del Rey och Cupvinnarcupen. Den sistnämnda titeln bärgade man efter en 1-0 vinst över Paris Saint Germain i Rotterdam. Precis som alltid, firade Guardiola och de övriga katalanerna i laget genom att vifta med la senyera, en flagga som alltid var närvarande när laget firade en triumf.
När laget återvände till den katalanska huvudstaden åkte man ännu en gång till Plaça Sant Jaume och där Pep ännu en gång hamnade i rampljuset när det är dags att hålla tal. Han yttrade den numera mytiska frasen som ingen just då, varken hans lagkamrater eller åskådarna som var närvarande, förstod vad han menade. ”Få se om ni känner till denna: Ziga-zaga, ziga-zaga! Zigi? Zaga?” Total tystnad. När Pep märkte att ingen reagerade sa han tystlåtet: ”Ni känner visst inte till den…”.
Några år senare skulle spelare som Nadal och Pizzi medge att de hade ingen aning om vad Pep syftade på med den där ”ziga-zaga”. Vissa av hans lagkamrater, bland annat Sergi skojade friskt med Guardiola om dennes tal och hela ”Ziga-zaga”-grejen förblev ett klassiskt internt skämt inom Can Barça. När man senare vann Copa del Rey, 3-2 mot Real Betis, upprepade inte Pep den märkliga frasen under firandet på balkongen i stadshuset och förklarade: ”Jag tänker inte skämma ut mig som jag gjorde förra gången”.
Hamstringsskadan
Efter Bobby Robsons korta sejour tog Nuñez in holländaren Van Gaal, men säsongen 97-98 var även den en bitter upplevelse för Guardiola. Under hösten kände han hur det drog till i baksidan av benet vid minsta ansträngning under träningarna. En dag när han var ute och gick till mataffär försökte han gå snabbare för att hinna korsa gatan innan trafikljuset slog över till rött, men han kände smärtan i benet och tvingades att stanna och låta bilarna köra förbi.
Strax innan jul träffade han Ramon Cugat, en känd läkare i Katalonien som opererade Pep när denne drabbades av en skada i hälen när han var 17 år gammal. Guardiola berättade om smärtan han hade känt av och några dagar senare undersökte Cugat honom i sin klinik. Doktorns diagnos var att det såg ut att vara en skada i hamstringen, en muskel som sitter på baksidan av låret och som är bunden till höften och knäskålen.
Men Barcelonas klubbläkare, Fernando Baños och Josep Borrell märkte inte symptomen under sina undersökningar och smärtan gick inte bort. Man försökte med en behandling i marsmånad, som inte heller gav resultat. Nu kände Pep av paniken; det fanns en stor risk att han kunde missa resten av säsongen och VM i Frankrike.
Ramon Cugat ringde upp honom och bad Pep att komma och träffa honom omedelbart. Läkaren visade spelaren en artikel i en sportstidning om hamstringsskador och Pep märkte att det är precis det han led av. De begav sig till klubben med denna information, men fann det ytterst svår att övertala styrelsen, klubbläkarna och Van Gaal att spelaren måste operera sig.
Till slut kom de överens om att åka till Finland och träffa läkaren Sakari Orava, han som skrev artikeln, som föreslog att antingen opererade man Pep eller så väntade man att det skulle försvinna av sig själv. Dagen efter fattade de sitt beslut och bad Orava om att åka ner till Barcelona och utföra operationen där. Orava gick med på det och två dagar innan VM-invigningen opererade han Pep i en klinik i Asepeyo.
Operationen var lyckad och under rehabiliteringsperioden rekommenderade Cugat att någon höll ett vakande öga över Pep. Guardiola ringde upp sin gode vän Emili Ricart, som då inte längre jobbade för klubben, och bad om hans hjälp för att komma upp på fötterna igen. Ricart behövde inte övertygas, han hjälpte mer än gärna till. De första träningssessionerna gick ut på att ta långa promenader. Sedan avancerade man till lätt joggning. Efter det började de att springa uppe i bergen tidigt på morgnarna och man gjorde samma sak under kvällarna. Sakta men säkert började smärtan avta.
Medan Pep fortsatte intensivt med sin rehabilitering gick Nuñez och snackade skit om spelaren bakom hans rygg. Under en tillställning där klubben hade bjudit in många prominenta gäster, gick Nuñez fram till en person som hade följt Guardiolas återhämtning och frågade: ”Hur är det med Pep?”. ”Det verkar som om han gör framsteg”, blev svaret. Presidenten avslutade med: ”Men helt ärlig nu, är det inte något fel i huvudet på honom?”.
Guardiola fick eventuellt reda på vad som hade sagts om honom. Relationen mellan Pep och Nuñez blev allt kyligare, men Pep kunde åtminstone trösta sig med att återigen vinna ligan 1998/99. Han blev därmed historisk; hans sjätte ligaguld totalt, något som endast den legendariske målvakten Antoni Ramallets hade lyckats med under 50-talet.
”Förr eller senare återvänder jag”
Efter den titellösa 1999-00 säsongen kom en stor chock för såväl klubben som för Guardiola; Figo hade gått över till ärkefienden Real Madrid. Gaspart hade fått det tuffaste tänkbara inledningen under sin tid som president och för Guardiola var det en nyhet som är ytterst svårt att smälta. Pep och Figo var goda vänner sedan tiden i Barcelona och Pep är till och med gudfader till portugisens dotter Daniela.
Dagen då förrädaren återvände till Camp Nou blev han, som väntat, utbuad och hånad av mer än 90 000 culés, som spydde ut sitt hat mot den de kallade för Judas.
Efter matchen satte sig Guardiola och Figo ner på en bänk och reflekterade över tiden de hade tillbringat tillsammans. ”Hur många gånger inte vi suttit bredvid varandra på flygplanet och du brukade beställa en Sprite och hur många gånger har inte vi delat rum under samlingarna?”. De båda vännerna diskuterade och skrattade tillsammans i några minuter, men innan de gav sig av åt varsitt håll kunde Pep inte låta bli att säga: ”Någon dag får du förklara för mig hur du kunde lämna Barça på det här sättet”.
Under påsken 2001 höll Guardiola en presskonferens för ett offentliggöra en chockerande nyhet: han tänkte lämna klubben i slutet av säsongen. Innan han gick ut med det till medierna informerade Pep först Gaspart och sina lagkamrater om sitt beslut. Reaktionerna var de väntade; förvånade ansiktsuttryck, omfamningar och en och annan som sade rakt ut: ”Vad synd! Pepino” - som Guardiola kallades för i omklädningsrummet - ”ska lämna”.
Under en middag i restaurangen Alberto försökte Gaspart övertala Pep till att stanna: ”Pep, du måste förnya”. ”Nej, jag har redan fattat mitt beslut”. ”Du kan inte lämna på det här sättet”. ”Oroa er inte, förr eller senare återvänder jag”.
Det dröjde inte länge förrän Peps lagkamrater och vänner inom fotbollen sa vad de kände om Guardiolas avsked. Luis Enrique hoppades att kaptenen skulle få ”ett värdigt avslut” efter allt han har gjort för klubben. Rivaldo uttryckte sin respekt för Pep och tillade att ”vart han än går kommer han ha Barcelona i sitt hjärta och förbli en culé”. Òscar García, idag tränare för klubbens Juvenil A och som mellan åren 1992 till 1997 delade omklädningsrum med Guardiola, sa att ”Barça kommer inte vara sig lik utan honom. Det känns som att en del av klubbmärket försvinner”.
Det var plågsam syn den 24 juni att se Pep Guardiola göra entré på Camp Nou för allra sista gången. Inte bara för att man aldrig skulle få njuta av hans magiska passningar längre, utan för att det skedde under en diskret Copa del Rey semifinal mot Celta de Vigo. Barça hade förlorat första mötet med 3-1 på bortaplan och under Guardiolas avskedsmatch lyckades man inte vända på resultatet och matchen slutade 1-1.
Barcelona åkte ut ur den spanska cupen och Guardiola försvann för alltid inför halvtomma läktare. Förlusten över att ha missat avancemanget var ingenting jämfört med den otröstliga smärtan över att ha sett Pep lämna Barcelona via bakdörren. Det var en ovärdig avslutning för en sådan ledare, sådan stor spelare. Luis Enrique var så pass upprörd över publikens brist på engagemang att han brast ut: ”Vad håller ni på med? Inser ni inte att det är Guardiolas sista match? Vet ni inte vad han har gjort här?”. Lucho, tillsammans med Sergi, lyfte sedan upp Pep för att till slut hamna på Carles Puyols axlar och säga hejdå till de supportrarna som ännu inte lämnat arenan.
Legenden tackade för sig och därmed försvann den siste fanbäraren från det magiska Dream Team laget som trollband en hel fotbollsvärld i början av 90-talet.
Under de elva åren i FC Barcelona spelade Pep totalt 384 matcher, gjorde tio mål och vann 16 titlar: sex ligaguld, en Europacup, två Copa del Rey, fyra Spanska Supercuper, två Europeiska Supercuper och en Cupvinnarcup.
Men viktigare än alla titlarna han vann under sin tid som spelare var arvet han lämnade bakom sig. Ur hans fotbollskor uppstod en ny skola av fotbollsspelare som började uppfostras i La Masia. I Johan Cruyffs blueprint i hur fotboll ska spelas i Barcelona var rollen som cuatro, 4:an, essentiell för att laget skulle fungera och Guardiola var den som bäst symboliserade den positionen under Cruyffs tid som tränare.
I ett helt decennium fanns det ingen spelare i världen som kunde diktera rytmen på mittfältet på samma eleganta sätt som Pep Guardiola. Ingen hade hans spelsinne och vision över hela planen som han hade. Det var tack vare Pep som Barcelona kunde komma i anfallsvåg efter anfallsvåg. En mästare i att veta när han skulle spela på ett tillslag och när man skulle hålla i bollen.
Efter att ha lämnat Barça var det dags att bege sig ut och utforska världen.
