Legenden om Pep Guardiola - del 4
Del 4: The World According to Pep
Italien
Efter att Guardiola lämnade sitt älskade Barça hade han klart för sig att han inte ville fortsätta i någon annan spansk klubb. Delvis för att han inte kunde tänka sig ställas mot sin modersklubb, men även för att han var nyfiken och ville testa spela i annan liga. Katalanerna har genom historien alltid varit kända för att vara nyfikna och öppna till främmande idéer och kulturer, två egenskaper som även Pep har i mängder.
I respekt mot Barcelona gav Pep klara instruktioner till Orobitg, sin agent, om hur överläggningarna med andra potentiella klubbar skulle gå till: ”Förhandla inte med någon tills jag har offentliggjort mitt beslut att lämna”.
I Italien fanns det flera klubbar som var ute efter honom, men även i England, Frankrike och Grekland var han eftertraktad. Pep hade i alla fall klart för sig vilket hans förstaval var: Juventus. Turinlaget visade i sin tur ett intresse för spelaren, även om man gjorde det ytterst diskret. När förhandlingarna skulle sköttas var det en man som kom till Barcelona och förde med sig Orobitg till Turin. De färdades under falska namn och under flygresan sa Juventus kontaktperson knappt två ord.
När de anlände tog de en bil och åkte till ett avlägset hotell. Där fick Orobitg till slut träffa Luciano Moggi, som hade mörka solglasögon på sig och var omgiven av livvakter. Under mötet, som bara varade ett par minuter, kom Moggi och Orobitg överens om att den italienska klubben skulle värva Guardiola i början av 2001/02 säsongen. Överenskommelsen var dock endast verbalt, ingen av herrarna skrev på något.
Orobitg återvände hem till Barcelona nöjd efter det till synes lyckade mötet, men när han tre månader senare ringde upp Juventus huvudkontor fick han höra att Juve drog sig undan och hela dealen föll ihop. Guardiola blir naturligtvis besviken över att inte få spela för storklubben och medan ligasäsongen närmade sig sitt slut, märkte han och Orobitg att det inte längre fanns många valmöjligheter kvar på marknaden. Det sista alternativet var Brescia, ett anspråkslöst mittenlag. Pep skrev på sitt kontrakt den 26 september 2001.
Tillsammans med sin fru Cristina och dottern Maria, parets första barn, flyttade Guardiola till Italien för att inleda en ny etapp i deras liv. Det tog inte lång tid förrän Pep lärde sig italienska och en månad efter flytten till Brescia visade han upp sig på italiensk TV för en intervju. Manel Estiarte, som bodde i Pescara tillsammans med sin italienska fru, satte sig ner den kvällen för att se sin gode vän och han blev imponerad över hur pass han hade lärt sig språket redan efter ett par veckor. Estiartes fru, som också märkte det, vände sig till sin man och sa: ”Han pratar bättre italienska än dig”.
Dopingskandalen
Blott två månader in på säsongen kom det italienska olympiska kommittén ut med uppgiften om att Pep hade gett positiv i en dopingkontroll efter en ligamatch mot Piacenza. De påstod att man hade funnit otillåtna höga mängder med nandrolon, en substans som hjälper till att öka muskelmassan, i spelarens blodsystem.
Pep inledde möjligtvis den tuffaste perioden i hans spelarkarriär när han nu tvingades kriga för att upprätthålla sin heder mot dem som stämplat honom som en fuskare. Manel Esiarte tog på sig rollen att skötta hand om Guardiolas försvarsstrategi och man anlitade advokaten Tomaso Marchese. Även Emili Ricart flög in från Barcelona för att vittna i Guardiolas favör som karaktärsvittne.
I slutet av året kom till slut den hemska domen: fyra månaders avstängning och 50 000 euro i böter. Guardiola blev förkrossad över nyheten samtidigt som han fortsatte att hävda sin oskyldighet. Till slut, i mars 2002, fick han återigen spela fotboll på nytt och i den matchen mot Perugia, eftersom Roberto Baggio var skadad, tog Guardiola på sig kaptensbindeln.
Efter säsongens slut flyttade Guardiola vidare till Roma, där han dock bara tillbringade sex månader. Under tränaren Fabio Capellos ledning fick han knappt speltid och de italienska sporttidningarna skrev att Guardiolas instruktioner på planen gjorde mer nytta än Capellos direktiv vid sidan om. Trots det var det uppenbart att det inte fanns någon feeling mellan dessa två herrar och Pep återvände tillbaks till Brescia under juluppehållet, hans första och sista klubb under sin vistelse i Italien. En långt ifrån behaglig upplevelse, på alla sätt och viss.
Sportchef
Trots att Guardiola befann sig utomlands följde han noga allt som skedde i Barcelona. Under våren 2003 var situationen inom klubben kaotisk och till slut avgick Joan Gaspart och man anordnade ett presidentval i juni. Det stod mellan Lluis Bassat, chefen för en reklambyrå, och en ung advokat vid namn Joan Laporta. En av Bassats förtroendemän, Evarist Murtra, skickades iväg för att försöka övertala Pep till att bli Bassats huvudtränare, ifall denne vann valet.
Mötet tog plats i en restaurang i Brescia på kvällen och den pågick så länge att ägaren, som kände Pep, stängde ytterdörren och lämnade nycklarna så att de kunde stänga igen efter sig när de var klara. Guardiola och Murtra diskuterade i flera timmar om Bassats projekt och om klubbens ekonomiska situation.
”Du bör veta att om vi vinner valet, så lär vi behöva dra åt livremmen när det gäller utgifterna”, sa Murtra. ”Vad menar ni med det?”, frågade Pep. Murtra förklarade att de skulle bli tvungna att skära ner tränarens lön till hälften. Guardiola svarade med att han hade ett erbjudande från en klubb i Qatar, men han gick ändå med på att istället bli Bassats sportchef och att han skulle försöka övertala Ronald Koeman till att ta sig an rollen som huvudtränare i Barça. Murtra nöjde sig med det och när de lämnade restaurangen hade solen redan gått upp.
Till slut var det Laporta som vann presidentvalet och rollen som sportchef blev inte av för Guardiola. Istället för att bli besviken över den missade posten, tog han ett flyg till ett land där fotbollen inte är lika stor som i Spanien och Italien.
Äventyret i Qatar
Efter ett långt tänkande skrev Guardiola på ett två års kontrakt med Al Ahly Doha, en klubb i Qatar. Under tiden som Pep spelade för klubben födde Cristina parets andra barn, Màrius, hemma i Barcelona. När bebisen var tre månader gammal åkte Cristina äntligen ner med barnen till Qatar, där Pep väntade på de med öppna armar.
Eftersom Pep alltid ville försöka integrera sig med sin omgivning, vart han än befann sig, skrev han in Maria i en multikulturellskola, medan han själv slipade på sin engelska.
Första säsongen var lyckad och Guardiola blev utsedd till turneringens bästa utländska spelare. Bland hans konkurrenter till priset fanns storheter som Batistuta, Hierro och Effenberg. Även hans gamla vän Emili Ricart åkte dit för att hälsa på honom och även för att ge honom behandling för sina skador, som då och då uppstod.
Eftersom man endast spelade 20 ligamatcher under en fotbollssäsong i Qatar, innebar det att Pep hade mycket fritid i sina händer att njuta av det vackra vädret, goda maten och umgås med familjen. Förutom det lukrativa kontraktet fick han även uppleva ett paradis där allt och alla stod till hans förfogande. Men trogen till hans ödmjuka rötter som han var och är, föredrog Pep att leva ett stillsamt liv med sin familj, bort fram all lyx och flash.
Lluìs Llach och Martí i Pol
Den 11 november 2003 informerades Pep om en tragisk nyhet; hans gode vän Miquel Martí i Pol, en stor känd katalansk poet och författare, hade gått bort. Han blev 74 år gammal och avled efter att ha tillbringat de två sista månaderna i ett sjukhus i centrala Katalonien.
Pep tog första bästa flyget från Qatar för att visa sin vördnad till sin gamle vän. Han hälsade även på Lluís Llach, en sångare och även han en god vän till Guardiola. Det var faktiskt tack vare Llach som den här trion av katalaner lärde känna varandra för ungefär tio år sen.
Under 60- och 70-talet, mitt under diktaturens år, var Lluís Llach en medlem i Nova cançó, en grupp av musiker som trotsade Francos regim och framträdde protestsånger mot diktatorn och för den katalanska identiteten. Just katalansk självständighet var även ett regelbundet tema i Martí i Pols texter under sin livstid.
Båda två brann för Kataloniens frihet och när Llach uppträdde i Kuba för solidariteten, förbjöd diktaturregimen honom från att sjunga offentligt i resten av Spanien, förutom i Katalonien. Under Franco-åren förblev Llach och Martí i Pol konstant förföljda, men deras popularitet i Katalonien var enormt bland folket.
Under sin uppväxt var även Pep en stor beundrare av duon. I början av 90-talet deltog Guardiola, tillsammans med bland annat Txiki och Eusebio, i ett katalanskt TV-program Fantàstic där även Lluís Llach var närvarande den dagen, trots att han sällan brukade synas framför kamerorna.
Efter programmets slut gick Pep fram till Llach för att presentera sig själv och visa sin tacksamhet och beundran för sångarens verk. Llach tackade och uppgav att han själv, culé som han är, kände samma aktning för fotbollspelaren. De diskuterade en kort stund tills Guardiola frågade Llach om han kunde göra honom en tjänst: ”Jag skulle hemsk gärna vilja lära känna Martí i Pol”.
Artisten blir förvånad, men gick självfallet med på presentera de för varandra. En dag tog de Llachs Volvo och körde ut till Vic, staden där poeten bodde och hälsade på honom. Även om Miquel Martí i Pol redan då var sjuk samlade han sina krafter tillräckligt mycket för att kunna ha ett samtal med den unge fotbollsspelaren som hade färdats för att träffa en av sina förebilder.
Trots att Martí i Pol inte var någon stor fotbollsfantast bjöd Pep in honom till Camp Nou för att beskåda en match. Under den drabbningen, medan författaren satt på hedersläktaren, spelade Guardiola och trots att han redan hade en varning orsakade han ännu en frispark, fick se sitt andra gula kort och blev därmed utvisad. Han begav sig mot omklädningsrummet, tog en snabb dusch, bytte om och skyndade sig upp till läktaren där hans vän satt.
Alla dessa tre herrar etablerade ett starkt vänskapsband mellan sig själva under åren som följde och detta var ännu en anledning till att varför Pep är så populär i Katalonien. Medan många andra fotbollsspelare är upptagna med att köpa lyxbilar, dejta fotomodeller och festa varje natt, satt Guardiola i sitt rum och läste katalansk poesi. Ett bevis på vilken typ av människa vi snackar om här. Pep var och är inte bara en symbol för FC Barcelona, utan för Katalonien.
Mexiko
I 2005, när hans kontrakt med Al Ahly Doha tog slut, åkte Guardiola till Madrid för att läsa tränarlinjen. Väl där träffade han många andra förre detta blaugranas, som exempelvis Amor, Albert Ferrer, Luis Enrique, Nadal och Sergi. Men i slutet av året fickhan ett samtal från Juanma Lillo, en god vän som nu var tränare för det mexikanska laget Dorados från staden Culiacán.
Guardiola och Lillos lärde känna varandra först under säsongen 96-97 när Pep spelade för Barça och Lillo tränade Oviedo. I en ligamatch där laget från Asturien tog emot Barcelona, förlorade hemmalaget med 2-4, men Oviedo gjorde en enorm kämparinsats och hemmasupportrarna hyllade sitt lag med stående ovationer efter att domaren blåst av matchen.
När Lillo gav sig av mot omklädningsrummet sprang en delegat från klubben fram till honom för att meddela att Guardiola stod och väntade utanför för hälsa på honom. Lillo gick naturligtvis med på att träffa mittfältsgeneralen. ”Hej, jag heter Pep”. ”Kul att träffas”. ”Jag ville lära känna er personligen eftersom att även om vi vann spelade ni oerhört bra. Det är ett bra lag ni har där”. ”Tack så mycket”. ”En sak till, är det ok med er om jag ringer er någon dag?”. ”Absolut, ring när du vill”. ”Jag skulle gärna vilja sätter mig ner och prata om fotboll med er i lugn och ro”.
Ända sedan den dagen i 1996 har katalanen och basken behållit kontakten och Lillo åkte även till Brescia för att trösta Pep när han gick igenom sin tragedi med dopningen. Tillsammans med Cruyff och Rexach, är Lillo en av Peps stora förebilder på tränarfronten, vilken kan förklara varför Guardiola hade rekommenderat Lillo som ett alternativ till Barcelonas tränarbänk under sina samtal med Murtra.
När Lillo nu ringde Pep för att fråga honom om han var villig att ta på sig sina fotbollsskor en sista gång för att spela under hans ledning i den mexikanska ligan kunde Pep inte låta bli att tacka ja. Han tog en paus från studierna och debuterade för Dorados i januari 2006, men på grund av en hamstringsskada i ena benet missade han halva säsongen. Flera långa stunder ensam i ett öde hotell gjorde att han dessutom saknade sin familj.
I majmånad, när säsongen tar slut, lade Pep till slut skorna på hyllan för gott och han återvände till Madrid för att läsa klart sin tränarutbildning. I november samma år gick Pep ut på radiokanalen RAC1 och annonserade att han drog sig tillbaka. Hans aktiva karriär var nu officiellt över.
El Flaco & el Loco
Efter att ha tagit sin tränarexamen bestämde sig Guardiola att resa till Argentina för att ta sig an nya influenser. Som den sanna fotbollsfanatikern han är tog sig Pep alltid tid för att lära sig en ny spelfilosofi eller spelsystem som sedan kan hjälpa honom i framtiden den dagen han blev tränare.
Han åkte till tangons hemland och träffade César ”el Flaco” Menotti och Marcelo ”el Loco” Bielsa. Redan som spelare hade framförallt Menotti en stor respekt för Pep, som han ansåg vara en av fotbollens sista rebeller och med ett exemplariskt uppförande såväl på planen som utanför. Under samtalen märkte Menotti, en lika duktig psykolog som taktiker, att Guardiola var uppriktig i sin önskan om att få lära sig och förberedda sig inför sin tränarkarriär.
Under vistelsen i Argentina passade Guardiola på att gå och se ett par lokala ligamatcher och även el superclásico; River Plate mot Boca Juniors. Han fick även reda på att han har en supportergrupp i Buenos Aires som kallade sig själva för Paradigma Guardiola och han besökte de. Fansen blev naturligtvis lyckliga över besöket och innan Pep lämnade gav de honom Marcelo Bielsas biografi, ”lo suficiemente loco” – tillräckligt galen.
Redan under VM-kvalet och slutspelet 2002 beundrade Guardiola Bielsa för dennes spel och vision, trots att la albiceleste åkte ut redan i gruppspelet. Bielsas spelsystem, 3-4-3, var direkt hämtat från Van Gaals Ajax och argentinaren menade att fördelarna med det systemet var att det inför disciplin in i spelarna och även att man kunde vara flexibel och anpassa sig efter sina motståndare.
I sitt hemland fick han tidigt smeknamnet galningen, el Loco, på grund av sin besatthet av fotbollen och Bielsa är känd för att tvinga sina spelare att se flera videoinspelningar om sina rivaler, bara för att injicera de med rädsla dagarna innan en match. Själv kan han sitta och kolla på tre matcher samtidigt på TV för att specialstudera vissa taktiska drag.
Diskussionerna Pep hade med dessa två argentinare handlade exklusivt enbart om fotboll och kunde pågå i upp till elva timmar åt gången.
Oskyldigt dömd till slut
Under tiden som Pep fortfarande spelade fotboll i Qatar kom nästa tuffa nyhet från Italien om hans dopingrättegång. En domstol i Brescia hade öppnat fallet på nytt och ville nu döma spelaren till sju års fängelse och böter.
När Orobitg befann sig i en rättsal för att närvara vid en av överläggningarna passade han på att gå till toaletten under en kort paus. Där inne hörde han en röst från båset bredvid: ”Ibland måste de oskyldiga dömas till döden för att vinna slaget”.
När Orobitg tog en titt för att se vem det var som sa det fick han sig en chock. Det visade sig att det var självaste domaren.
En dag när Manel Estiarte var hemma i vardagsrummet och kollade på text-tv fick han plötsligt se en väldigt intressant detalj som skulle komma att bli avgörande för att bevisa att Pep var oskyldig. Estiarte läste att World Anti Doping Agency, WADA, upptäckte att det fanns en möjlighet för människans kropp att, i vissa fall, börja producera ovanligt höga mängder av nandrolon av sig själv.
Estiarte ringde omedelbart upp Pep för att informera honom om vad han hade läst och Pep letade genast upp nyheten på Internet. Guardiola och hans advokater presenterade det nya beviset framför det italienska olympiska kommittén för att överklaga fallet och domen från 2001.
Den 23 oktober 2007 frikände till slut appelleringsdomstolen i Brescia Guardiola från alla anklagelser och fann honom oskyldig för dopning. Det hade gått sex långa, brutala år, men Pep hade äntligen lyckats bevisa sin oskyldighet. En enorm tyngd lyfts nu från hans axlar. Trots att den italienska olympiska kommittén försökte återöppna fallet igen under sommaren 2009, blev Pep i september samma år definitivt rentvått och förklarades oskyldig i samtliga åtalspunkter och fallet lades ner för gott.
Nu med dopningsincidenten bakom sig för gott och med fotbollsskorna på hyllan och oändligt mycket fotbollskunskaper efter alla hans resor var Pep Guardiola redo att ta sig an tränaryrket.
