Puyol gjorde sin 500:e match mot Villarreal
Mot Villarreal gjorde kaptenen sin 500:e match i Barcelonatröjan. Endast Migueli och Xavi ståtar med fler framträdande för los blaugranas. Det har varit en lång och händelserik väg för Carles Puyol att vandra ända sedan den dagen han fick debutera på bortaplan mot Real Valladolid. Vem kunde ha gissat att den då kantige och krullhårige ytterbacken en dag skulle komma att bli en ikon för Barça?
I takt med att Villarreal har vuxit sig allt större och starkare de senaste säsongerna har mötena mot den gula ubåten alltid varit underhållande matcher. Det var därför inte av ingen anledning som man hade stora förväntningar när Barcelona och Villarreal drabbades samman på Camp Nou. Igår var dock den stora attraktionen inte lagen, utan istället var det den katalanske mittbacken med nummer fem på ryggen som jag följde hela tiden, konstant, utan uppehåll. Han gjorde ju trots allt, som alla redan nu vet, sin 500:e match för Barça, hans Barça, klubben som han har hållit på sedan barnsben och vars färger han har försvarat som bara han har kunnat ända sedan den dagen han gjorde sin första match för elva år sedan.
Debuten
Den 2 oktober 1999 bytte Van Gaal in Puyol istället för Simao på Nuevo Zorrillo. Mot Valladolid fick Carles göra sin debut och jag måste erkänna att jag inte har något minne alls från den matchen. Kanske är det så att jag inte hade möjligheten att se den, eller så såg jag den, men det var inget särskilt att komma ihåg. Sanningen är den att Puyi kom upp från B-laget som en ganska okänd spelare, långt ifrån att vara en lika omskriven talang som t.ex. Xavi var när han tog klivet upp till A-laget.
Hur som helst fick Puyol spela flera matcher den säsongen och mitt helhetsintryck då var ”hård kämpande back, dock något opolerad”. Varken mer eller mindre. Eller jo, det var en sak till som omedelbart stack ut; den där galna frisyren!
Puyi vs. Figo
Det var först den följande säsongen, 2000/01, som jag på allvar fick upp ögonen för el Tiburón. Det var mot självaste Real Madrid på Camp Nou. Under sommaren hade Luis Figo gått över till ärkerivalen och ett hett mottagande väntande honom i Katalonien. Som culé kände man ett obegränsat hat mot portugisen, men också en viss oro eftersom man visste hur pass skicklig han var på att ta sig runt på kanten och skapa oreda för motståndarna. Den som fick uppgiften att sätta stopp för Figos raider den dagen var ingen mindre än Carles Puyol, fortfarande då en gröngöling och långt ifrån den rutinerade backen vi är vana vid idag.
Att minnas ett snyggt mål, en läcker framspelning, eller ett imponerande solonummer hör inte till ovanligheten. Det är dock inte lika ofta som man kommer ihåg defensiva prestationer, men det är just det som etsade sig fast i min näthinna från den Clásico. De första kapitlen från Puyols resa mot legendstatus skrevs den kvällen, den 22 oktober 2000, då han punktmarkerade och plockade bort Figo från matchen helt och hållet. Puyol visade att försvarsspel kan även det vara poetiskt, att vilja kan slå klass och att han var här för att stanna.
Tyvärr för honom var hans första tid som blaugranaspelare ingen bra period för klubben. Styrelsen med Gaspart i spetsen var katastrofal, laget befann sig i ett kaotiskt skedde, man presterade dåligt fotboll och man vann inga titlar. Allt som kunde gå fel, gick fel. En av de få glimtar av hopp i omklädningsrummet var Carles Puyol, som alltid gav 100 %. Man kanske inte hade vunnit ifall man hade haft elva Puyols ute på plan, men hade man däremot haft elva spelare med Puyols krigarinställning hade man varit betydligt mer framgångsrikare.
En ledare födds
Det går nästan att sätta fingret på den dagen då Puyol visade att han någon dag skulle bära kaptensbindeln och det var, föga oväntat, mot Real Madrid. Under hemmamatchen 02/03 nådde publikens hat mot Figo sin klimax och man började kasta in en mängd olika objekt när portugisen skulle slå en hörna i andra halvleken. Det var då Puyol begav sig ner mot den kortsidan där Boixos Nois befann sig och sade åt de att sluta kasta in grejer på planen. Situationen lugnades ner och hörnan kunde slås, men inte bättre än att det resulterade i en ny hörna och då började folk än en gång slänga föremål mot Figo. Den här gången exploderade Puyol i rent raseri mot sina egna supportrar och med ett bedrövat ansiktsuttryck försökte han rensa bort all skräp som låg på planen nere vid hörnflaggan. Så där agerar en ledare! Så där föregår man ett gott exempel. Vilken spelare som helst kan få igång publiken genom att göra ett mål, men det krävs karaktär och cojones för att ställa sig framför fansen och säga åt de att inte uppföra sig hur som helst mot en motståndarspelare, även om denne råkar vara en förrädare…
Efter att Luis Enrique och Cocu lämnade klubben sommaren 204 var det aldrig någon tvekan om vem som skulle få ärva kaptensbindeln. Laget röstade enhälligt fram killen från la Pobla de Segur till kapten. Den säsongen vann man ligan för första gången på sex år. Året efter vann man dubbeln, ligan och Champions League. När Pep tog över som tränare blev det ytterligare två ligatitlar och en Championsbuckla. Det tog alltså hela sex år innan Puyol fick vinna sin första titel, men sedan dess har de kommit med råge. Efter flera års av sorg och bedrövelser fick han äntligen sin belöning. Ingen hade förtjänat det mer än han.
Tarzán Puyol, Tarzán Migueli
I samband med VM 2006 fick jag för första gången höra den spanske TV-kommentatorn Andrés Montes (R.I.P.). Hans sätt att leverera minnesvärda citat och passionerade inlevelse när han kommenterade matcherna förblev ett av de starkaste minnen från den turneringen för min del. En annan sak som utmärkte honom var hans förmåga att komma på fyndiga smeknamn på spelarna. En av de mest minnesvärda var Puyols; el Tiburón, hajen, mycket på grund av hans aggressiva spelstil och hur han slukade upp anfallarna som kom i hans väg.
Puyol har dock fått ett annat smeknamn under sin tid i Can Barça, ett smeknamn som kanske inte är lika originell, men som har anknytningar till en annan klubblegend. När Puyol började kallas för Tarzán av den katalanska pressen var det till stor del en hyllning till den forne försvarsjätten Migueli. Född i Ceuta anlände han till Barcelona som 22.åring och tillbringade 15 säsonger i den katalanska huvudstaden. Han innehar rekordet för flest antal spelade matcher med hela 549 st. och idag arbetar han som rådgivare till styrelsen.
El loco Heredia, en av hans närmsta vänner inom omklädningsrummet, var den som gav honom det berömda smeknamnet, Tarzán. Migueli var, precis som Puyol, en mittback som stod för hårt arbete, järnvilja, tuffhet och uppoffring. 1979 tog sig laget till finalen i Cupvinnarcupen mot Fortuna Düsseldorf. Det var den första internationella cupfinalen som den katalanska klubben skulle spela efter Francos död.
Finalen spelades i Basel. Migueli hade skadat sitt nyckelben några omgångar tidigare och Rifé, lagets tränare, informerade honom att han inte skulle få spela mot tyskarna. Migueli svarade ilsket tillbaks att han inte hade kommit hela vägen till Schweiz för att ta semester och insisterade att han skulle finnas med i startelvan. Han fick sin vilja igenom, men på grund av sitt brutna nyckelben tvingades han ta smärtstillande innan matchen kom igång. Efter full tid stod det 2-2 och när förlängningen kom igång hade smärtstillande gått över och Migueli tvingades spela resten av matchen med en brutal smärta, men som den krigaren han var bet han ihop och kämpade vidare. Barça vann till slut den dramatiska finalen med 4-3 och Miguelis envishet att spela klar hela matchen med ett brutet nyckelben var en talande bild för hans vilja att få delta till vilket pris som helst.
Puyol är inte heller han främmande mot att spela med skadade kroppsdelar. I sin självbiografi berättar Xavi om när Barça B skulle mötta Real Madrids B-lag i en play-off match för att ta klivet upp till Segunda. Puyol spelade den matchen trots en bruten handled och man vann med hela 5-0 över sina antagonister. Många år senare, då med A-laget, har Puyol brutit kindbenet vid två olika tillfällen och fick då bära en speciell mask under matcherna för att skydda ansiktet. Att ge upp och vika ner sig finns inte i hans värld.
En karriär byggd på vilja
Under de senaste 10-15 åren har man fått bevittna hur många av världens främsta offensiva spelare har burit Barças tröja. Det var även tack vare profiler som Ronaldo och Rivaldo som jag först fick upp ögonen för den katalanska klubben, men det var på grund av spelartyper som Puyol som fick mig att stanna. Man kunde identifiera sig med honom, någon som tycktes spela mer med hjärtat än med hjärnan, mer med råvilja än ren talang, en culé precis jag. I fotbollsvärlden är det mesta till salu, men kan man sätta ett pris på såna som Puyol? Stjärnor kan man värva, men man kan inte värva kärlek för den egna klubben. Det spelar ingen roll om hur många cracks klubben köper in. Carles Puyol är och förblir grunden.
Det är just av den anledningen som Carles Puyol är min absoluta favoritspelare någonsin, alla kategorier. Mer än Rivaldo, Guardiola, Luis Enrique, Ronaldinho, Messi, Eto’o, Xavi och Iniesta. Samtliga dessa är individuellt skickligare än Puyol, men trots det, eller kanske just på grund av det, föredrar jag killen från la Pobla. För det ska egentligen inte gå att bygga en karriär på inställning och vilja på den nivån som han spelar på. Han har ingen stjärnkarisma, begränsad bollkontroll, är inte alls elegant i sitt spel och gör dessutom sällan mål. Trots detta har han varit odiskutabel i Barcelonas startelva i nästan tio år, överlevt en av de mörkaste epokerna i klubbens historia, blivit den förste Barçakaptenen som har fått lyfta två Champions League pokaler, samt blivit både Europa- och världsmästare med Spanien. Godkänt facit får man väl ändå säga.
Som culé är det uppenbart att man älskar fin fotboll, men även om jag beundrar alla fotbollskonstnärer har jag ändå alltid varit svag för slitvargarna, de som inte alltid får de stora huvudrubrikerna, the unsung heroes. Framför allt backar har en stor plats i mitt personliga fotbollshjärta. Det är inte bara de offensiva spelarna som kan framkalla känslor, mittbackar som Puyol kan också göra det. När han blockerar ett skott från motståndarna drar man en lättnadens suck. När han gör en glidtackling vrålar av man glädje. När han gör mål så… tja… jag vet inte. Det händer så pass sällan att man egentligen inte vet hur man ska reagera. När det sker brukar jag själv oftast brista ut i skrattanfall. ”Lo puto Puyol!”, säger jag högt och bara skakar på huvudet.
Puyi må vara en spelare som sällan hamnar i målprotokollet, men när han väl gör det brukar det vara viktiga och minnesvärda mål. Och inget mål i hans karriär, än så länge, är lika ihågkommen bland culés som det episka nickmålet han gjorde mot Real Madrid på Bernabéu i den oförglömliga 2-6 segern. Målet i sig var ganska snyggt, men firandet var något alldeles extra. Bilderna på när han tar av sig kaptensbindeln och kysser de katalanska färgerna är för mig det starkaste minnet jag har från den magiska matchen och säsongen.
Efter matchen mot Villarreal sade Puyol skämtsamt att han endast har kommit halvvägs i sin karriär i och med drabbning igår. Vore det upp till mig hade jag inte haft något emot att få skåda femhundra matcher till med kaptenen.
