Real Madrid F.C. - FC Barcelona 0-2 *Uppdaterad*

I min införrapport yttrade jag en önskan om att få se annan typ av match än det vi bjudits i de senaste två mötena. En match med ett öppnare och mer böljande spel. En match där spelarna koncentrerade sig på att göra jobbet själva istället för att genvägen via domaren och där någon typ av Fair Play fick råda. Det tog mig inte många minuter innan jag insåg att så inte skulle bli fallet.

 

Det syntes direkt att Real Madrid inte tänkte ta ett enda initiativ i den här matchen, utan planen var endast att vänta ut misstag från Barcelona. Lika tydlig var Barcelonas plan om att till varje pris se till att marängerna inte skulle få en kontringschans att hugga på. Resultatet blev ett ställningskrig där bortalaget rullade boll och motståndarna tittade på. Desto mer kraft lades det på att jaga domare och reda ut personliga vendettor i en aldrig sinande ström.

 

Några få ögonblick av kreativitet hanns det dock med mellan varven. Tio minuter in får Villa bollen på högerkanten och på sant Messi-manér skär han rakt förbi två försvarare i straffområdets utkant. Det inåtskruvade vänsterskottet sveper dock precis utanför Casillas stolpe. Lionel Messi, har sannerligen inte varit i form den senaste tiden och har haft det tufft mot Madrids tremannablock på det defensiva mittfältet och det var tydligt att han jobbade över större ytor i den här matchen, för att lösgöra sig från den tuffa bevakningen. Halvvägs in i halvleken var han dock tillbaka på sin ursprungliga högerytterposition, där han efter tråcklande i alla dess riktningar hittade fram med ett instick till Xavi som fri med Casillas fick iväg ett halvdant avslut vid första stolpen. Madridkaptenen avvärjde utan större bekymmer och ingen blåröd var i närheten av att fånga upp returen. 

 

Hemmalaget hade som sagt inte mycket av spelet och de få gånger man försökte, så skötte sig Barcelona-försvaret, återigen anförda av kapten Puyol, sig exemplariskt. I halvlekens sista minuterar flyttade man fram mer till den uttråkade publikens jubel och man lyckades ordna några hyfsade frisparkslägen. Cristiano Ronaldo fortsatte, precis som i tidigare möten, sitt dåliga frisparksskytte och närmare än ett studsande distansskott i Valdés mage kom aldrig Los Blancos.

 

På vägen ut till omklädningsrummen bjöd lagen på lite mer barnförbjuden underhållning, genom ett stort gruff där 10 spelare, 10 ledare och 5 poliser var inblandade. Den alltid lika oberäknelige José Pinto utsågs till störste syndare och fick lämna bänken med ett rött kort.

 

Andra halvlek

 

När Wolfgang Stark blåste igång matchen var Guardiolas elva intakt, medan hans kombattant Mourinho plockade ut osynlige Özil till förmån för Adebayor som därmed övertog Ronaldos roll som offensiv spets. Bytet gav omgående resultat när den löpstarke togolesen satte hård press i Barcelonas uppspelsfas. Gång efter annan tvingades försvararna till tuffa beslut med betydligt mindre marginaler än tidigare.

 

Både Messi och Ronaldo hade tidigt hyfsade skottlägen i motståndarnas straffområden, men tillrusande försvarare såg till att målvakterna hölls sysslolösa. Ramos stoppade Messi utan att gå på boll och inkasserade ett solklart gult kort som gör att han är avstängd i returen. Desto mer kontroversiellt skulle ett annat av domare Starks domslut bli. Pepe, som karriären igenom gjort sig ett namn, genom att inte bara ligga nära gränsen för det som är lagligt, utan med jämna mellanrum gå långt över den, satsade vårdslöst i en duell med Alves. Av reprisbilderna att döma, träffar inte hans sträckta ben med sulan före, vilket dock aldrig hindrat Alves från att ta en rejäl luftfärd och bäras ut på bår. Ingen kan säga annat än att ett gult kort ändå varit rättvist, då tacklingen var helt utan kontroll och en direkt träff hade kunnat vara direkt karriärshotande. Stark valde dock en hårdare nivå och halade upp det röda, som i sig inte var felaktigt, men inkonsekvent i jämförelse med mycket annat som skedde på plan. I det efterföljande tumultet visades även Mourinho ut för sina protester.

 

Direkt efter utvisningen syntes ingen omedelbar skillnad hos något av lagen och matchen förflöt på samma sätt som tidigare. Villa fick en fin chans när han i snäv vinkel testade Casillas och än närmare var Pedro på returen. Bollen kom något för långt bakom honom och trots viss akrobatik från kanariern lyckades han inte få in bollen i det öppna målet. Pedros otur slutade inte där, då han i samma moment blev trampad så illa att han minuten senare tvingades gå av planen till förmån för Afellay.

 

Ronaldo dundrade bort ytterligare ett bra frisparksläge, innan den holländske yttern visade vad ett par pigga ben kan göra med en slutkörd vänsterback. Afellay fick bollen på högerkanten, utmanade Marcelo som knäade till och vips var han loss med tre meter. Inne i boxen löpte sig Messi fri från Ramos och vid första stolpen stötte han in det låga inlägget. 0-1!

 

Trots numerärt överläge och slutkörda motståndare gjorde Barcelona sig inget större besvär för att utöka ledningen och laget såg ut att vara mer än nöjt med resultatet. Med ett undantag. För att säsong efter säsong, kunna göra över 40 mål krävs det ett psyke över det normala. En omättlig vilja att alltid ta sig framåt och aldrig vara nöjd. Den typen av psyke som får dig att se en målchans där andra ser en mur med sex motståndare. Den typen av vinnarskalle som gör att du inte bara gör ett halvdant alibiförsök, utan ser till att du fullständigt spränger alla gränser. Självklart är det Leo Messi jag skriver om och hans magiska mästerverk känns som att sätta den vackraste ram, på en match som var smaklös Hötorgskonst. 

 

Summering

 

Om Gud hade slagit en pling innan matchen och erbjudit mig en 2-0 seger för Barcelona, hade det inte gått att räkna nanosekunderna innan jag vålat JA! Om han däremot hade berättat hur det skulle se ut så här på planen, hade frågan blivit svårare. För även om Madrid spelar minst lika stor roll i griserierna, men glöms undan tack vare Mourinhos ständiga martyrskap, så har jag högre krav på mitt lag än så här Jag vill inte behöva sitta med skämskudden i ständig beredskap, när reprisbilderna avslöjar ännu en teaterakt från Busquets och Alves och som jag skrivet så många gånger förr, irriterar det skiten ur mig av det ständiga dividerandet vid varje avblåsning. När man är mitt i en CL-semi så vill man se en seger till varje pris, men när adrenalinet lagt sig känns den bittra eftersmaken. 

 

Nog med gnäll, hyllas de som hyllas bör. Puyol är efter omständigheterna omänskligt bra och visar inga tecken på sin långa skadefrånvaro. Mascherano fortsätter att överbevisa mig om en vilken skicklig fotbollsspelare han är. Keita gör sin bästa match för säsongen och lyckas fylla ut Iniestas tomrum och Messi är Messi. 

 

Värre var det med Busquets som slarvade väldigt i passningsspelet och kom fel in i flera närkamper. Pedros insats var visserligen ett fall framåt, men är ändå långtifrån maxkapacitet.

 

Nu är det dukat för stor fest på Camp Nou och endast ett misslyckande av episka proportioner kan stoppa Barcelona från en finalplats på Wembley.