Tack Barcelona och United, för en magisk kväll!
Den 28 maj 2011 kommer för alltid att vara ett speciellt datum för mig. Inte bara för att Barcelona vann sin tredje Champions League-titel sedan 2006. Inte bara för att Messi, Xavi och Iniesta ännu än gång, på ett utomjordiskt sätt, förvandlade fotbollssporten till en konstform. Utan även för att Barcelona och United visade för en hel fotbollsvärld varför vi älskar den här sporten så gränslöst...
Fotbollen i fokus
Inför ”tidernas Champions League-final” såg jag en uppenbar risk att vi ännu en gång skulle bli bestulna på en fotbollsfest. Vi minns alla hur semifinalerna mellan Real Madrid och Barcelona höjdes till skyarna och sedan blev ihågkomna för cynism, filmningar, utvisningar och mediautspel. Men den här gången fick vi inte bara se fotbollsunderhållning av absolut världsklass, det här var något annat – det var en ren och skör uppvisning av Barcelona och Manchester United i en match där fotbollen och inget annat stod i fokus. Matchens utgång hade såklart en oerhörd betydelse och det är svårt att beskriva de känslor som finns inom en just nu, men den här kvällen anser jag att det fanns miljontals vinnare – alla vi som fick privilegiet att titta på.
Till att börja med fick vi se ett United som vågade kliva framåt och tro på sin egen förmåga istället för att förlita sig på motståndarnas misstag. De hade bestämt sig för att göra ett ordentligt försök – och Barcelona såg på gränsen till chockat ut. När Xavi, Messi och Iniesta väl fick ordning på sina magiska fötter och började med sitt triangelspel fick vi se en böljande fotbollsmatch mellan två stolta lag där viljan att vinna var betydligt större än rädslan att förlora. När domaren blåste i pipan för halvtidsvilan hade vi redan fått se två vackra mål, ett flertal målchanser åt båda håll och en helt öppen fotbollsmatch – alltsammans inför en magisk inramning som kändes hämtad från sagornas värld. Men framförallt fick vi se två lag som respekterade såväl varandra som domaren. På så vis var hela den första halvleken helt underbar och för oss Barcelonafans var kvällen långt ifrån över.
Messi höll sig löfte – minst sagt
När Barcelona firade ligaguldet på Camp Nou för ett tag sedan tog Messi tag i mikrofonen och framförde att han skulle prata efter Champions League-finalen. Det är väldigt lätt att lova fansen en finalseger – att vinna den är något helt annat.
För att avgöra en Champions League-final finns olika metoder. Man kan till exempel rädda en avgörande straff eller peta in en boll i slutsekunden utan att ha rört bollen på hela matchen. Eller så kan man göra som Messi och dominera den fullständigt. Jag tänker inte ens kommentera argentinarens insats, det känns onödigt och alla som såg matchen vet varför.
Ett lag utan gränser
När Barcelona vann trippeln 2008/2009 (ja, jag vet man vann sex titlar – men det är ju egentligen bara tre som verkligen räknas) hade det bara varit mänskligt om Barcelonaspelarna under den kommande säsongen skulle visa upp en mättnad. Men sedan dess har Barcelona istället varit helt omänskliga. Uttåget ur Champions League mot Inter ifjol är egentligen enda gången de här spelarna har behövt komma ner på jorden och landa ett tag, men allt som vi har fått se därefter kan inte ses som något annat än makalöst.
Till att börja slår man rekord i att slå rekord under ligasäsongen 2009-2010. Veckorna senare åker flertalet av spelarna ner till Sydafrika och hämtar ett VM-guld utan att på något sätt komma upp i sin fulla potential, enligt mig. När spelarna nu stod på världstoppen och vunnit allt som går att vinna tar man hem en mäktig dubbel efter att ha slagit ut Arsenal, Real Madrid och Manchester United. Detta är inget annat än sjukt!
Spelarna i dagens Barcelona måste ha ett psyke av sällan skådat slag. Alla vill vinna mot Barcelona, många skulle älska att se dem förlora och precis alla vet hur det här laget spelar fotboll. Det är svårt att begripa hur spelarna vecka in och vecka ut, oavsett motstånd, arena eller väder kan uppträda med ett sådant lugn och tro på det egna spelet. Vad vi vet är att Xavi, Iniesta och Messi i mångt och mycket är svaret på frågan. De tre spelgenierna spelar fotboll på en helt annan nivå än några andra i fotbollsvärlden och ibland känns det nästan osportsligt att ha trion på planen samtidigt eftersom alla tre är de största orsakerna till att vi får glädjen att njuta av ett fotbollslag som inte verkar ha några gränser.
Ett lyft som sa mer än tusen ord
Men även fast det är guldbollentrion som utgör den stora skillnaden, är Barcelona i första hand ett lag. Det kollektiva försvarsspelet där spelarna ständigt hjälper varandra är minst lika vackert att titta på som anfallsspelet. De som säger att Guardiola bara har tagit över ett självspelande piano kan inte ha sett många Barca-matcher varken före eller efter Pep tog över. Tre ligatitlar, två Champions League-titlar och en inhemsk cupseger på tre säsonger och ett spel som vi aldrig tidigare har sett är svårt att snacka bort.
För att återknyta till kvällens match blev Champions League-finalen en fotbollsmanifestation där två mäktiga giganter i den europeiska fotbollen gav oss precis vad vi ville ha. Somliga kanske är besvikna på United för att de inte skapade mer. Men tro mig – om United hade tagit ledningen hade det blivit en helt annan match och United-fansens hyllningar till såväl det egna laget som Barcelona var vackra att skåda. Respekt var således nyckelordet den här kvällen och därför slipper vi minnas matchen för domarinsatsen eller skådespelarfasoner. Vi kommer istället att kunna se tillbaka på en välspelad final, med många magiska ögonblick och det är jag så oerhört tacksam för. Tack både Barcelona och United för att ni satte fotbollen på rätt kurs igen!
Det var på alla sätt en stor fotbollmatch, men det största ögonblicket ägde rum efter slutsignalen. Att Abidal fick lyfta Champions League-pokalen var inte bara en perfekt avslutning på en oförglömlig fotbollsfest på Wembley. Det var ett lyft som sa mer än tusen ord.
***
Måste också nämna David Villa. Under en lång tid har han sett ungefär lika målfarlig ut som Johan Oremo, men nu när det verkligen gällde i karriärens andra största match (efter VM-finalen) fick han kröna en fin insats med ett drömmål. Som den killen har kämpat!
***
Jag lider verkligen med Zlatan som ännu en gång flyttade ifrån klubben som vann Champions League. Skulle inte förvåna mig om Manchester City köper loss Zlatan i sommar och säljer honom året därpå för att vinna den mäktigaste av klubbturneringar.
Visca el Barca!
