Tito - ständigt i bakgrunden
Det närmsta han kom till att spela för Barça var i en vänskapsmatch mot Banyoles, där han fick hoppa in istället för Pep Guardiola. Som ungdomstränare ledde han kanske den bästa generationen klubben har haft, den berömde ’87-laget med Messi, Cesc och Piqué. Och under de senaste fem åren har han varit Peps högra hand. Men vem är egentligen Tito Vilanova?
När Sandro Rosell förkunnade att Tito skulle ersätta Pep gick det ett sus bland de journalisterna som var närvarande under presskonferensen. Jag kan tänka mig att miljoner av culés upplevde samma känsla. Fram tills då var Tito Vilanova en ganska anonym figur, även om han var ett respekterat namn inom Can Barça. Väldigt lite var känt om honom annat än att han hade delat rum med Pep Guardiola under tiden i La Masia, att han var en duktig strateg och hjärnan bakom den berömda frisparken som ledde fram till Puyols episka nickmål mot Real Madrid på Bernabéu i den klassiska 2-6 matchen.
När det därför blev officiellt att 42-åringen från Bellcaire d’Empordá, en liten by med mindre än 700 invånare, skulle bli FC Barcelonas nye huvudtränare började de två stora sporttidningarna i Katalonien, Mundo Deportivo och Sport, publicera artiklar om honom på löpande band så att allmänheten kunde få en inblick i vem Tito Vilnova var och är. När de som kände honom från La Masia och längre fram under hans proffskarriär skulle beskriva honom som person brukade ett par nyckelord ständigt dyka upp: blyg, diskret, ödmjuk.
I La Masia bildade Tito, tillsammans med Pep, Aureli Altimira och Jordi Roura, det som skulle komma att bli känd som la Penya els Golafres, matvraken, för deras enorma aptit när de besökte matsalen i talangfabriken. Av det gänget var en ung Vilanova den som mest gillade att studera taktiska drag. Under VM ’86 i Mexiko bad han att få matcherna på VHS i efterhand för att på så sätt kunna analysera de grundligt.
Tito Vlanova blev dock inte långvarig i Barças akademi. Efter två år i B-laget lämnade han då han inte såg sig själv ha någon framtid i Johan Cruyffs lagbygge. Han packade väskorna och flyttade till Figueres i andra divisionen. Något som Tito idag ångrar. I Martí Perarnaus bok ”Senda de Campenones” gav Tito sin syn på saken: ”Jag sa till Rexach och Cruyff att jag bara ville stanna två år i Barça B. Jag var 21 år gammal och sa att om jag inte tog klivet upp till A-laget efter det så lämnade jag. I efterhand har jag insett att jag gjorde fel, eftersom min spelstil passade som en handske in i Barcelona. Däremot hade jag svårt att anpassa mig i andra lag som spelade på ett annat sätt. Jag kanske inte heller hade lyckats i Barcelona, men jag stack för tidigt. Det fanns ingen anledning för mig att lämna redan vid 21 års ålder”.
Under de kommande tolv åren skulle Tito hinna med att representera sju lag, allt ifrån Celta i högsta divisionen till Elche i Segunda B. Txetxu Rojo som tränade Celta under den tiden minns hur Tito, de gångerna han inte fick spela från start, följde matcherna från bänken med stor koncentration och passion. ”Han var den typen som gillade att följa matchens utveckling noggrant när han inte befann sig ute på plan. Han gillade att vara uppmärksam på allt. Det sade en hel del om vad han kände för fotbollen och hans professionalism”.
Hans spelarkarriär blev kanske inte den mest glamourösa, men under sitt ett års sejour i Lleida hann han redan då ställas mot José Mourinho. Säsongen 97/98 spelade Barça mot Lleida i Copa Catalunya och Louis Van Gaal lät sin protegé ta över tyglarna. Barcelona vann med 2-1, men Lleidas mål kom efter ett frisparksmål av Tito Vilanova med tröja nr 14 på ryggen, som därmed blev den förste att näta mot ett lag tränad av portugisen. Även Puyol och Xavi spelade den dagen.
Titos sista klubb blev Gramenet i Segunda B. I hans andra säsong drabbades han en knäskada som gjorde att han var tvungen att dra sig tillbaka. Och trots att han hade ett pågående kontrakt sa han till Antonio Morales, presidenten, att han inte tänkte ta betalt under den tiden som återstod av kontraktet eftersom han inte kunde fortsätta spela. Morales blev synligt överraskad över den sällsynta generösa gesten. ”Han visade prov på stor ärlighet eftersom många andra hade låtit sitt kontrakt löpa ut och fortsätta ta betalt”.
2002 lade han skorna på hyllan och Barcelonas akademi väntade. Joaquim Rifé, ex-spelare och teknisk direktör för ungdomsfotbollen, hade Tito i tankarna som tränare för Cadete B för att ersätta Albert Benaiges, den mytiske ungdomstränaren som bland annat upptäckte Andrés Iniesta och Javier Espinosa, som i sin tur tog över Juvenil B. Benaiges minns med värme hur Tito anlände väldigt respektfull för att axla Benaiges mantel och väldigt villig att lära sig, något som Benaiges inte ansåg han behövde. ”Jag var inte hans läromästare, tvärtom, det var han som lärde mig saker”. Veteranen skämtade även när han skulle jämföra Guardiola med Vilanova: ”Med Pep var jag tvungen att agera professor, med Tito var det inte nödvändigt”.
Benaiges, som idag arbetar i Dubai med ungdomsverksamheten i Al Wasl, berättade i samma intervju med SPORT hur Tito införde nya koncepter och strategier under sin korta etapp i La Masia. Som till exempel de korttagna frispakarna ute vid hörnflaggorna med spelare som kom på överlappningar för att slå inlägg. Då var det Messi och Cesc som slog de inövade frisparkarna. Argentinaren och katalanen, tillsammans med Piqué, var bara tre av de lovande talangerna i det legendariska ungdomslaget som vann allt.
Därefter lämnade Tito sin tränarpost för Cadete B för att uppnå sin tränarlicens. Sommaren 2003 tillbringade han en och halv månad i Melilla, spansk territorium i norra Marocko. Under 40 intensiva dagar, där man studerade från klockan åtta på morgonen till tio på kvällen, inledde Tito sin utbildning tillsammans med Domènec Torrent, Pep Boada, Narcís Julià och Juan Carlos Pérez. Samtliga fyra jobbar idag för FC Barcelona.
I Albert Puigs bok, ”La Fuerza de un Sueño”, får man en öppen och ärlig inblick i hur Francesc ”Tito” Vilanova är som person och vilken relation han har med fotbollen. Där berättar Tito om sin barndom och hur hans pappa rådde honom att träna upp vänsterfoten för att inte bli begränsad som spelare, hur det hjälpte honom att vara uppväxt i en liten by där det finns fler öppnare ytor för att spela fotboll på än inne i någon storstad.
Det var även intressant när han gjorde en reflektion över professionella spelare och vanliga barn som spelar fotboll ute på gården. Tito menar att proffsspelare inte blir hälften så arga när de förlorar en match som småbarn när de gör detsamma mot ett kompisgäng ute på torget. Att många av dagens spelare automatiskt tappar lite av sin hunger och tävlingsinriktade instinkter när de tar klivet in i fotbollens finrum.
Stödet från familjen är också en viktig faktor för att lyckas som spelare, menar Tito. Att desto bättre man har det hemma desto bättre presterar man ute på planen och att föräldrarna hjälper en och att hålla fötterna på jorden. ”När jag var liten och fick utbrott brukade mina föräldrar säga till mig: ’Vem tror du att du är? Det enda du är bra på är att sparka en boll…’ De orden etsade sig fast i mitt minne”
När det gäller tränarbiten har Vilanova det klar för sig att det är svårare att ledda ett lag när man vinner än när man förlorar. ”Jag håller inte med de som säger ’If it ain’t broke, don’t fix it’”. Tito menar att de tuffa och viktiga besluten måste fattas när man har vinden till sin fördel, även om det kan vara svårt för utomstående att förstå sig på de besluten.
Detta skulle kunna förklara varför Barça ständigt har infört på förhand svårförklarliga förändringar i såväl truppen som ändringar i spelsystemet de senaste fyra åren. Det skulle även kunna vara ett bevis på hur stor roll Tito har haft i skuggan av Pep. Å andra sidan har Tito Vilanova tillbringat större delen av sin tid inom fotbollen i barkgrunden. Utan att göra större väsen av sig, men med större vikt och betydelse än vad man först hade kunnat ana.
Från och med på söndag kl. 21 kommer Tito inte längre befinna sig i bakgrunden. Han kommer styra skutan över det laget som han både fått ärva från Pep Guardiola och som han själv hjälpt bygga upp. En enorm press? Kanske det, men samtidigt något som han lär njuta av. ”När jag beger mig mot la Ciudad Deportiva brukar min son Adrià säga ’Du går inte och jobbar, du gör det du gillar att göra’. Han har rätt i det”.
