Villarreal C.F. - FC Barcelona 0-1

Guardiola valde att mönstra ett något oväntat lag där Messi och Bojan bänkades till förmån för Thiago och Afellay som startade sin första, respektive andra ligamatch i Barcelonas tröja. Tillsammans med Keita och Iniesta bildade de en något flytande mittfältsuppsättning med ständiga positionsbyten som inledningsvis såg riktigt lovande ut. Barcelonas trevliga bollrullande avbröts dock abrupt när Cazorla frispelade Rossi, men en vaken Víctor Valdés lyckades knipa bollen framför italienarens fötter utan att vara i närheten av att riskera en straffspark. Även om målvakten och för dagen kapten Valdés ingripande var förtroendeingivande så var mittbacksparet Piqué och Busquets långsamhet precis så illvarslande som många av oss fruktade på förhand. 

 

Matchens andra heta chans var nära en kopia av den första, med en perfekt avvägd genomskärare från Cazorla, som hittade Rossi. Den här gången lyckades den snabba anfallaren få iväg ett skott som en utfläkt Valdés kunde styra undan. Barcelona dominerade bollinnehavet, men var egentligen aldrig nära de riktigt heta målchanserna. Mittfältarnas ständiga positionsbyten ledde mest till en kaosartad röra och Iniesta tog inte det ansvar man kan förvänta sig när Xavi är frånvarande. Det vanligtvis så centraliserade spelet förflyttades nu mestadels till vänsterkanten, där Afellay gång efter annan jobbade sig ner till kortlinjen, men hans inspel saknade precision och anfallskollegerna kunde bara uppgivet se hur bollarna susade förbi.

 

Första verkliga målchans för de blåröda kom i halvlekens slutminut när en för dagen blek David Villa kom fri, bara för att se Villarreal-försvararen Catalá hjältetackla undan bollen i sista ögonblicket. Domare Domínguez blåste kort därefter för halvtid och de båda lagen kunde summera 46 minuters barnvänlig familjeunderhållning, som varken upprörde eller entusiasmerade allt för mycket. Båda lagen pressade högt och lämnade en hel del blottor, men det var som  att både modet och kunnandet saknades för att skapa de verkliga farligheterna.

 

Andra halvlek

 

Barcelona jobbade upp ett hyfsat tryck i andra halvans inledning och när världens bäste Messi byttes in, mot en för dagen misslyckad Keita, fick laget ytterligare en injektion. Magikern från Rosario som påstods vara småskadad och jetlaggad visade sig förvånansvärt pigg i både tanke och ben och tempot höjdes betydligt. 

 

Pep Guardiolas homogena samling av små boltrillare, har många starka sidor men fasta situationer är inte en av dem. Möjligtvis var det därför Villarreal slappande av lite väl mycket när Barca skaffade en hörna i mitten av andra halvlek. Tre försvarare gick halvhjärtat mot Busquets som i straffområdets främre del kunde nickskarva bollen till Gerard Piqué som tilläts stå helt ren framför målet och oattackerad plocka ner bollen på bröstet, låta den studsa i marken och sedan damma upp den i krysset bakom en chanslös Diego Lopéz. Canal+ kommentatorer ville få det till att bollen rullade touchade Piquenbauers arm och det kan absolut inte uteslutas, för precis som de hävdade fick bollen en misstänkt skruv, men hur många repriser undertecknad än tittat på har jag inte kunnat skönja någon uppenbar bollkontakt med armen.

 

Målet blev inledningen på en stark period där Barcelona visade upp det passningsspel, man är van vid att se när Xavi finns på planen. Matchens sista heta målchans kom dock att tillfalla hemmalaget som hittade fram med en boll till Cazorla bara meter ifrån målet. Den spanska landslagsyttern klippte till med en stenhård volley, bara för att se hur den fenomenale Valdés, med en hel del tur, men ännu mer skicklighet lyckade benparera bollen över ribban.

 

I sista sekunderna fick vi se lite tramsigt skådespel när Valdés och Busquets lyckades dra på sig varsitt femte gula kort, vilket innebär avstängning i nästa match mot Almería och därmed garanterar spel i nästföljande el Clásico. Glädjescenerna som följde på Domínguez sista avblåsning var dock allt annat än spelade och det var ett tydligt lättat, men långtifrån mättat manskap som vandrade av planen, med vetskapen om att de just tagit ett stort steg närmare klubbens tredje raka ligatitel.

 

Summering

 

Personligen tillhör jag den grupp naiva fotbollsromantiker som aldrig förstått mig på frågan, om man skall välja mellan att vinna eller spela snyggt. Jag vill aldrig se mitt älskade Barca göra avkall på något av dessa mål, men inför den här matchen var jag införstådd med att det inte skulle bjudas någon större underhållning. Föreberedelserna, förutsättningarna och motståndet var sådana att allt man kunde hoppas på var att Barca skulle få med sig poäng och spara showen till en annan dag med mer gynnsamma förhållanden. Nu fick man alla tre, samtidigt som Real Madrid gick bort sig på Bernabeu och vi culés kan summera en lördagskväll vi inte vågade drömma om. Man kan gömma sig bakom klichéer och allehanda eventualiteter, men det finns ingen anledning att tro annat än att guldet stannar i Barcelona för tredje gången på rad, vilket skulle vara första gången någon lyckas med den bedriften sedan Cruijffs Dream Team tog fyra raka i början av 90-talet.

 

Matchens absoluta hjälte måste vara Valdés som gör en perfekt insats. Inte bara för hans fantastiska räddningar, utan hur hans påpassliga utrusningar, gång efter annan, räddade Barcelonas tröga mittförsvar. Thiago får med den äran godkänt och visade med all tydlighet att han är den man bör satsa på framöver. Han må fortfarande försvinna ur matchbilden lite väl ofta, men allt han gör med bollen verkligen osar talang.

Ny tid, ny strid när Barcelona tar emot Shaktar Donetsk på onsdag. Med den här matchen i ryggen finns det all anledning att känna tillförsikt!

 

 

Villarreal: Diego López, Mario, Gonzalo, Musacchio, Catalá; Marchena (Cani, m.70), Bruno, Cazorla, Borja Valero; Rossi y Marco Ruben (Nilmar, m.56).

Barcelona: Valdes, Dani Alves, Piqué, Busquets, Adriano; Keita (Messi, m.53), Mascherano, Thiago; Iniesta, Afellay (Jonathan Dos Santos, m.84) y Villa (Bojan, m.70).