Barçabloggen: 4-3-3 eller 4-4-2?
Bloggen tar denna gång tempen på Valverdes formationsproblem.
”You don’t know what you have until it’s gone” säger det klassiska ordspråket.
Valverde. 4-4-2. Defensiv stabilitet före offensiv kreativitet. Tråkigt men effektivt.
Resultaten gick ju vägen under fjolårssäsongen men ändå sköljde känslan av missnöje över en allt som oftast. Det var ju inte SÅ vårt Barcelona skulle vinna fotbollsmatcher. Men så sitter man här efter en av de sämre veckorna som supporter till denna klubb på bra länge. Tre matcher, två poäng, fem insläppta. Detta mot lag där majoriteten, med största sannolikhet, inte ens kommer sluta på övre halvan.
Ta mig tillbaka.
Åtta matcher har hunnits spela under säsongen 18/19 och det kan tyckas vara i minsta laget för att dra hela slutsatser, och det stämmer. Men i stora drag kan vem som helst ganska enkelt konstatera att det ser bedrövligt ut, minst sagt. Vad som skulle bli Valverdes riktigt stora test, och förhoppningsvis erkännande, har utvecklat sig till något som är en kris i antågande. 4-3-3 och progressiv possessionfotboll är så mycket FC Barcelona det kan bli och det ter sig därför logiskt att varje tränare som kommer till klubben jobbar utifrån just den modellen. Problemet är när ”kravbilden” inte kan bäras upp av huvudtränaren, hur agerar man då?
Rekryteringen i en klubb som Barcelona som så tydligt vill utgå från en viss spelmodell blir självfallet extra viktig, nålsögat blir automatiskt mindre då så många parametrar ska matcha med klubben. Sedan Frank Rijkaard har varje tränare utgått från ett 4-3-3 då de själva varit vana med det samma. Förutsättningarna har varit klara, vi har på ett ungefär vetat vilken fotboll de velat uträtta. Med Ernesto Valverde blev det helt plötsligt annorlunda. Valverde har aldrig varit en tränare som förespråkat att spela med tre centrala mittfältare. 4-4-2 eller 4-2-3-1 har varit hans system på pappret, båda dessa är mer eller mindre likadana. 4-3-3 är olikt. När han klev in inför förra säsongen var frågan hos alla huruvida han skulle välja att anpassa sig, som han ändå gjort genom karriären om än med vissa begränsningar, eller om han skulle köra på med sitt race. Svaret blev, till mångas besvikelse, det sistnämnda. 4-4-2 med ett tydligt defensivt ramverk framför offensiv frihet och kreativitet blev medicinen som skulle leda Barça framåt. Skönliret uteblev men resultatet kom.
Tillräckligt? Inte i Barcelona.
Pressen från alla möjliga håll fick Valverde att inför denna säsong stuva om i laget o ge sig på den klassiska 4-3-3:an, det var ju trots allt säsong nummer två. När tryggheten nu var satt var det väl bara att sätta offensiven ordentligt så var allt löst? Men icke. Experimentet har än så länge, som tidigare nämnt, sett oerhört tafatt ut. Offensivt är det minst lika statiskt och icke spännande som under fjolårssäsongen medan det läckt bakåt. Den 29 september spelade Barcelona sin åttonde match för säsongen och har på dessa matcher släppt in åtta mål. Samma siffra dröjde till den 2 december och match nummer 21 att uppnå förra säsongen. En extrem skillnad och ett tydligt tecken; Valverde kan inte sätta ett försvarsspel på samma sätt i ett 4-3-3 som ett 4-4-2 och när skillnaden framåt är i det närmaste obefintlig finns det inte ett enda vettigt argument för att fortsätta på påbörjad väg. När oktober nu tar an är det starten på en spelperiod som är i det närmast helvetiskt svårt. Tottenham, Valencia, Sevilla, Inter och Real Madrid ska i tur och ordning ställas mot de vacklande giganterna från Katalonien. Det finns således inget utrymme för osäkerhet.
I den bästa av världar tränas Barcelona av en tränare som kan hantera ett 4-3-3 och spela en dominant och effektiv fotboll, men den verkligheten lever vi inte i idag. 4-4-2 och stabilitet är i nuläget the way to go för FC Barcelona.
