Beroende
La Masia har levererat en stadig ström av världsspelare de senaste åren. Varje ny säsong har fotbollsvärlden stiftat bekantskap med minst en ny talang. Det har varit en betryggande försäkring att känna att tillväxten är god. De senaste åren har dock kantats av förlorade talanger och inte riktigt lika spännande a-lagstillskott. Om detta är ett tillfälligt negativt trendbrott eller början på en omfattande nedgång av La Masia återstår att se. Vad vi kan fråga oss är: Hur beroende av La Masia är vi?
Trots att Barca kan sållas som en av världens rikaste klubbar, har man med viss avsmak sett hur klubbar över Europa med hjälp av endast pengar ta sig till toppskiktet på kort tid. Jag har under 2000-talet satt stor stolthet i att vår klubb varit till stor del självförsörjande vad gäller världsspelare. Jag har även fnyst åt ”projekt”, som PSG och Man City, där framgångsorsaken framförallt kan tillskrivas externa finansiärer. Era stjärnor spelare bara för pengarna! Vad gör ni när er ”sugar daddy” inte vill betala mer? Äsch, ni är helt beroende av pengarna!
Men när jag funderar på Barcelonas nuvarande situation känns inte min båt alltför stabil heller. Att spelare söker det fetaste lönekontraktet gäller även i Barcelona, såklart. Och ja, vi värvar för stora summor, vi också. Men sett till beroendet, är inte La Masia, i praktiken, bara en mer creddig ”sugar daddy”?
Listan av världsstjärnor som klubben producerat de senaste 15 åren är svårslaget i fotbollsvärlden under samma tid. När nu frekvensen (tillfälligt?) på topptalanger börjat avta känns det som vi står inför lite av ett vägskäl. Där den ena, och kanske enda, vägen är betydligt mer kostsam och eventuellt krokigare.
Jämför med säsongerna tidigt 2000-tal. Visst, Xavi och Puyol fanns i truppen, men var fortfarande bara toppspelare i vardande. I övrigt fanns inte alls samma stomme av egenproducerade spelare med det berömda Barca-DNA som idag. Vad som följde då var år av brokiga trupper, fyllda med mediokra brassar och halvdana holländare. Klubben kändes överlag identitetssökande och förvirrad. Vi prickade rätt med Laporta och Ronaldinho, men det hade lika gärna kunnat fortsatt på samma sätt. Minns hur nära en Xavi var att flytta till Milan, till exempel. Eller att vi faktiskt förlorade en Fabregas och en Pique till engelska klubbar. Nu löste det sig till slut, men det bör man nog främst tillskriva att rätt personer (Laporta och Pep, m.fl) tog rätt beslut.
Men Sergi Roberto, Bartra och Rafinha då? Jo, visst, kan de blomma ut och täcka upp, men känslan är inte lika förhoppningsfull som när det pratades om Thiago Alcántara och Gerard Deulofeu. Åtminstone inte enligt min åsikt. Barcas ledning verkar vara inne på samma linje, då man trots transferförbud värvat friskt. Och stommen i truppen utgörs alltmer, om än inte bara, av externa tillskott som Bravo, Mascherano, Rakitic, Neymar och Suarez. Spelare som visserligen passar in i spelstilen, men samtidigt gör Barcelona till en väldigt bra fotbollsklubb, snarare än mer än en fotbollsklubb. Skillnaderna mellan Barca och tidigare nämnda ”projekt” kanske inte kommer vara så stor de kommande åren.
Du kanske tycker att jag är orolig i onödan. Vi har ju pengar. Spelare vill ju spela för oss. Men det man bör tänka på är att vi kan komma att stå inför en förändring. En förändring där nya filosofier ska stötas och slås med gamla. Med inköpta stjärnspelare kommer inte sällan stora egon som ska samsas med dagens trupp. Med inköpta stjärnor kommer inte sällan stora lönekuvert som ska jämföras med redan befintliga. Med inköpta stjärnor kommer platser upptas, som skulle kunna gått till en kometkarriär genom La Masia. Under en tid där storstjärnorna i klubben klättrat genom varje steg för att nå sin status, kan nu istället många köpas till den. Samtidigt står vi nu utan ledare som Xavi och Puyol.
La Masia var länge vattenhålet där vi bestämde hur mycket vi ville dricka. En otrolig källa till energi och briljans som varit fundamental för de senaste årens framgångar, men kanske får vi nu uppleva en ny tid. När vattenhålet uttorkas måste vi hitta nya källor. På samma sätt får vi söka vår nya identitet när La Masia levererar i en lugnare takt. Sådant sätter extra krav på lagkaptener, tränare, sportchefer och ledning. Hoppas vi inte blir ännu en ”projekt”-klubb.
