Debattinlägg: Qatar leder in Barcelona i en återvändsgränd
Avtalet med Qatar såg bra ut på pappret och när det i oktober 2010 presenterades för medlemmarna. Inte minst eftersom ett nej indirekt kunde innebära att klubben skulle tvingas sälja Messi och Iniesta. Det varnade president Rosell för flera gånger när han fick frågan om varför han planerade att sälja ut en 111-årig tradition som en reklamfri tröja. Ty klubben var i kris. Men var det ett bra avtal och var de bakomliggande skälen sanna? Och vilken väg har det lett klubben in i?
Det fanns, tro det eller ej, de som på förhand ville veta mer om det möjliga avtalet redan efter att det presenterats första gången, och som motsatte sig valet av Qatar som sponsor. Dessa företräddes av en medlem vid namn Jordi Cases (just det, samma medlem som tvingade Rosell att visa upp kontrakten gällande Neymar-affären). Detta förslag ”Check Qatar” tystades dock ner både av klubben och i media med den följd att det rann ut i sanden. Därmed fanns det bara en version av hur kontraktet med klubbens första tröjsponsor såg ut – Rosells.
Sagt och gjort. Medlemmarna röstade för att använda tröjan för att inte tvingas till desperata åtgärder. På pappret såg avtalet säkert bra ut. €166 miljoner över 5 år + bonusar vid titelvinster vilket skulle ge cirka €33 miljoner/år. Vid denna tidpunkt det bästa avtal i fotbollen, i alla fall ekonomiskt och i Rosells ögon. När Qatar (Foundation) senare, via en klausull i huvudavtalet, använde möjligheten att ändra sponsornamnet till Qatar Airways och det pratades nya och större summor om över €35 miljoner per år. Som om den lilla summan plötsligt var ett incitament att gå än längre från värderingarna. Och Qatar fick väldigt mycket för pengarna, För mycket.
Vid en mer detaljerad inblick ser nämligen inte avtalet lika bra ut. Dealen innefattade inte endast tröjan, utan även träningsstället samt reklamen på Camp Nou. För att jämföra med andra klubbar så har Manchester United får €188 miljoner under åtta år från Aon enkom på träningskläderna, vilket ger en årlig avkastning på cirka €23 miljoner. Och då är de inte i närheten av att ha samma framgångar internationellt som Barcelona de senaste 10-15 åren. Lägg till att Barcelona tappade kontraktet med Turkish Airlines (konkurrent till Qatar Airways) värt cirka €5 miljoner per år och som en effekt en minskad möjlighet att nå marknad om 75 miljoner människor. Nu når man i stället en marknad om 1,9 miljoner invånare i Qatar.
Till detta bör man addera det faktum att Qatar inte är det bästa varumärket att förknippas med rent värderingsmässigt, vilket i sin tur kan ha lett till att andra sponsorer inte varit lika intresserade av att synas med Barcelona. Qatar är ett land som sponsrar terrorism, behandlar gästarbetare som slavar och har enorma utmaningar när det gäller kvinnors lika rätt och jämställdhet. Samtidigt ska Barcelona enligt stadgarna styras utifrån respekt, tolerans och demokrati. Kanske är det också därför Bartomeus ledning haft så svårt för att hitta alternativ, men nu spekulerar jag bara. Men tanken kan inte vara helt främmande i en värld där negativ PR fått många företag att gå omkull.
En annan aspekt som gör avtalet än mer besvärande, i alla fall i undertecknad ögon, är att Qatar har ett ”first refusal” och har rätt att matcha eventuella högre och bättre bud 2016 (vilket bekräftades av Javier Faus i januari). En faktor som ofrånkomligt gör att tentaklerna från öst håller klubben i ett hårt grepp. Visserligen kommer det fortsatt att vara upp till generalförsamlingen att rösta om vilket avtal som ska gälla, men vi har sett hur den förra ledningen påverkat utgången tidigare gånger. Med halvsanningar och utan möjlighet till transparens.
Vi ska också ha klart för sig att Qatar inte är något vanligt företag vars primära intresse är att synas. Nej, det är att äga. Det är bara att titta på vilka fastigheter och markområden de köpt upp i exempelvis London. Och om det är något Barcelona har gott om så är det mark. Och detta i en stad där det är i princip omöjligt att idag köpa loss några ytor över huvud taget. Tillfällighet? Den största tillgången är dock själva klubben. Alla med pengar skulle vilja lägga beslag på FC Barcelona. Finns det oligoarker och schejker som pumpar in enorma summor i mittenlag förstår man hur intressant det är med världens just nu mest framgångsrika klubb.
Så varför denna mani på Qatar från den senaste juntan? Varför ingen annat företag? Nog borde de kunna hitta en sponsor som matchar Barça när kommer till image och identitet, precis som den Benedito nu presenterat? Kanske har det att göra med det faktum att Rosell precis innan valet 2010 hade oljeaffärer med Emiren av Qatar. Affärer som pågick ända fram till valdatumet och som pågår i detta nu. Detta har även bekräftats av såväl Benedito som Laporta under valkampanjen, samt av Rosell själv i en intervju i maj 2010. https://www.youtube.com/watch?v=HoOOQiL6y-Y
Så hur kan Rosell behålla en nöjd kund av Qatars dignitet? Kanske genom att låta denne smaka på en bit av kakan som är Barcelona. För vem tjänar egentligen (mest) på sponsoravtalet när vi ser det uppdelat och i relation till andra klubbar på marknaden. Vem tvättar sin smutsiga buk i vems namn? Ett litet uns av hopp infann sig i undertecknad när Bartomeu sa att han hoppas hitta alternativ till Qatar. Men då hamnar Qatar på Espai Barça i stället, vilket är precis lika illa som på tröjan. Med tanke på den senaste ekonomiska rapporten och nettoskuldens ökning med €40 miljoner kommer det ofrånkomligt att behövas mer externt kapital om arenabygget genomförs. Och med externt menar jag Qatar.
Det är, med facit i hand, inte så konstigt att alla de andra kandidaterna är emot en förlängning med Qatar. Det har varit ett dåligt avtal som gynnat sponsorn mer än klubben och sett en hundraårig tradition gå i graven. Detta är bara ett av många fall sär den förra ledningen behandlar klubbens själ och identitet på ett arrogant och kapitalistiskt sätt. Samma ledning som nu kan bli omvald. Det finns inte, och har inte funnits, några starka ekonomiska incitament att välja Qatar som sponsor, precis som det inte funnits anledningar att välja dem utifrån värderingarna. Det enda som återstår är i sådana fall personliga anledningar, eller? Samma beteende som Laporta blev kritiserad för (inte minst av Rosell och Bartomeu) i slutet av sin mandatperiod, dvs att använda klubben för personlig vinning.
Då var det politik, nu är det pengar.
Jag kan heller inte låta bli att fundera lite mer kring Rosells skrämseltaktik om att klubben skulle bli tvingad att sälja Messi och Iniesta om tröjreklamen uteblev. Är det inte lite lustigt att Freixa i valkampanjen sa att styrelsen under 2013 tog upp möjligheten att sälja just Messi, och dessutom via Grup Godo och Mundo Deportivo genomförde mätningar för att kontrollera ”intresset” bland fansen.
Men blev det inte så, helt krasst, att sponsorpengarna i stället gick till att värva Neymar. Ett köp som enligt Rosell kostade €87 miljoner (som Bartomeu och Raül Sanllehí till slut erkände), men som i värsta fall kan komma att sluta på över €220 miljoner inräknat alla böter (€62 miljoner), extra skattebetalningar (€73 miljoner) samt rättegångskostnader. Såvitt jag vet så är Messi fortfarande en Barcelonaspelare, även om det tog ledningen nio månader att förnya hans kontrakt (efter att mätningen slutförts). Emellanåt kan det vara att fokusera på att göra rätt för sig innan man börjar gapa efter mer. Qatar-avtalet gav ledningen möjlighet att kunna använda pengar likt en tonåring som fått höjd veckopeng. Samtidigt har de övriga kommersiella intäkterna stagnerat sedan 2010.
Summerat ingick den förra ledningen ett avtal som;
Inte var särdeles ekonomiskt fördelaktigt sett till klubbens och tröjans egentliga värde.
Stred mot klubbens värdegrund och image och tog död på en lång tradition och arv.
Tillkom med hot om att behöva sälja en crack, men använts till att värva ytterligare en.
Bottnade i personliga intressen där klubbens bästa inte var ensamt i fokus.
Genomfördes med dålig transparens och insyn
Men gjort är gjort. Det är inte lönt att gråta över spilld mjölk.
Nu handlar det om damage control och medlemmarna måste göra sitt.
Endera väljer de någon annan kandidat den 18:e juli, eller så röstar de, med alla tillgängliga medel, ner ett fortsatt samarbete med Qatar den 15:e oktober när generalförsamlingen träffas för votering i frågan. Och med samarbete avser jag självklart alla former för all framtid. För gud vet vilka sidoavtal och ”curveballs” Javier Faus slängt in i det nya avtalet som ska ge €60 miljoner (pengar som klubben verkligen behöver med tanke på de skenande lönekostnaderna). Med facit i hand kan vi inte räkna med att eventuella klausuler kommer fram den här gången heller. Fool me once…
Förhoppningsvis finns det i oktober ett alternativ – om Bartomeu orkat lyfta huvudet och titta längre än (trä)näsan räcker. Det vore ett perfekt tillfälle att visa på att han står för det han tidigare sagt: Denna ledning står för ansträngning, styrka och hårt arbete. Det är också en möjlighet för honom att totalt distansera sig från alla kopplingar till Rosell och gå sin egen väg. Rätt väg.
Risken är annars överhängande att detta bara är början. För inte nog med att klubben för första gången har reklam på tröjan, nu kommer samma tröja att, för första gången såklart, ha horisontella i stället för vertikala ränder. Vad är nästa steg? Ändra färgerna?
Qatar som partner är ett äktenskap som helt enkelt inte baseras på de rätta värdena och som påverkar klubben negativt på många sätt. En återvändsgränd vi aldrig skulle gett oss in ifrån början.
Dags att vända på klacken och ta oss ut på den rätta vägen igen.
Denna text är mina egna åsikter och stämmer nödvändigtvis inte överens med övriga redaktionens dito. Väl mött.
