En supporters identitetskris
För få dagar sedan fick jag sällskap av en både skrämmande och tillfredsställande tanke. 20 år har gått sedan jag bekantade mig med en fotbollsklubb som stal min totala uppmärksamhet. Jag hoppas på ett gäng decennier ytterligare, men jag är orolig för att det kan bli svårare än någonsin.
Mitt supporterskap till FC Barcelona har alltid varit en del av min identitet. Jag menar det verkligen, min Identitet. Det är en resa som lyfte ur startgroparna sommaren 1998, då jag förtrollades av en elegant brasse som hade allt.
Tekniken, speluppfattningen, passningsfoten, skottet. Blicken.
Den där speciella blicken som jag tycker mig kunna se hos vissa framgångsrika idrottare. Hos Zlatan Ibrahimovic, hos Peter Forsberg, hos Gianluigi Buffon kanske. Petter Northug(!) har den också. Blicken som inger respekt och sänder ett meddelande om ett överfyllt fokus och en beslutsamhet om att ta för sig, att vinna.
Den VM-sommaren i Frankrike tillhörde i mångt och mycket Rivaldo, om du frågar mig. Visst, den fantastiske Zizou blev kungen, Ronaldo sprang ifrån alla och gjorde hundra mål. Men det var något med Rivaldo...
Jag var åtta år och frågade min pappa vilket lag denne kejsarlike gudomlighet tillhörde. Tillsammans tog vi reda på att klubben var rödblå, hette FC Barcelona och spelade den bästa fotbollen i världen. Sedan dess kan det bara finnas ett lag.
”Problemet” i det hela är att sådana som Peter Pan bara finns på film. Vi måste alla växa upp, vi måste alla förändras. Du, jag, fotbollslag. Allt förändras. Den förbannade tiden.
1998 har blivit 2018. Det slog mig häromdagen att jag i 20 år har varit en beundrande betraktare av denna mytomspunna företeelse som är FC Barcelona. Den rödblårandiga tröjan, Camp Nou, El Clásico och hymnen har i allra högsta grad påverkat mitt liv. Präglat min uppväxt, mina värderingar, min syn på livet. Präglat allt. Som ett exempel har jag så länge jag kan minnas alltid haft starka sympatier för underdogs i alla möjliga sammanhang. Kanske väl magstarkt att påstå att Barca är en underdog i fotbollsvärlden, men den sidan av mitt tankesätt är tveklöst påverkad av de många timmarna jag spenderat med att läsa om den spanska fotbollen under Francos tid.
Jag undrar ibland om det är sunt eller kanske ren galenskap och idioti att tillåta en idrott att ta den platsen. Kanske något mitt emellan.
De första åren liknade mitt supporterskap mer en form av besatthet än någonting annat. Jag kunde antagligen allt ifrån skonummer till favoritparfym hos samtliga spelare i såväl A som B-trupp. Jag hade kunnat bli väckt mitt i natten och redogöra för eventuella känningar hos de heta talangerna i La Másia. Jag lusläste intervjuer med spelare som hade försvunnit ur rampljuset många år tidigare. Jag bestämde mig för att Bulgarien för all evig tid skulle vara mitt andralag i landslagsfotbollen, givetvis eftersom Hristo Stoitjkov fängslade min absoluta fascination. Gubben Hristo fick mig att känna en avsky inför Real Madrid och precis allt den klubben står för. Jag fick, fråga mig inte hur det gick till, tag på gamla VHS-band som öppnade mina ögon för Cruyff, Zubizareta, Romario, Bakero. Listan är lång och alldeles förträffligt vacker. Josep Guardiola. Capitá som blev Dios, som blev allt. Blev klubben. Jag längtar tills du är hos oss igen, Pep.
Besattheten gick, hand i hand med den förbannade tiden, över i ett mer sansat supportande. Se matcherna, givetvis. Ibland i repris. En kan ju ha missat något, som jag slentrianmässigt svarade de som undrade om anledningen. Avlägga avgiften för medlemsskap, shoppa replikas, känna en ganska stillsam ogillande känsla vad gäller Real Madrid. Stillsamt ogillande och avståndstagande snarare än avsky. Det har funnits stunder när jag har känt att mitt supporterskap inte är lika mycket värt när intensiteten har sjunkit. De känslorna har jag lyckats göra mig av med och bestämt mig för att alla människors olikhet parallellt med alla människors lika värde, även kan appliceras på hur ditt följeslagande av en fotbollsklubb ser ut.
Anledningen till att jag nu kände ett behov av att uttrycka mig, är att min kära klubb eventuellt håller på att förändras i grunden. Barca har så länge min vetskap sträcker sig varit en klubb som, rent spelmässigt, haft en starkare och mer tydlig identitet än någon annan klubb på planeten. Äga boll, äga boll, äga boll. Attackera. Fartfyllt, tekniskt, underhållande. Fotboll är underhållning i Barcelona. Period.
I skrivande stund har vår minst sagt kritiserade ledning (med all rätt säger jag) anställt en tränare som jobbar på ett annat sätt. Jag säger nu inte att skillnaden i spelet är totalt väsensskild om man jämför med tidigare år, men visst finns det tydlig skillnad. Defensivt välorganiserat, större krav på defensivt arbete från anfallarna, förutom den aggressiva pressen som Pep gjorde till sin. Diamant på mittfältet med plats för en sådan som Paulinho. Siffrorna säger 4-4-2, inte 4-3-3.
Visst, Bakero sprang en gång i tiden runt där på mitten och gjorde nytta, men jag känner ändå att detta är något annat.
Det vore dårskap att ha minsta synpunkt på resultaten. Barca lär åtminstone spela final i Champions League och helt säkert vinna ligan. Men ska vi verkligen göra det på det sätt vi gör nu?
Låt mig vara extra tydlig, det är inte så att jag tycker att Barca spelar någon slags Mourinho anno 2010-fotboll. Det vore ju att ha ett relativt uselt fotbollsöga.
Däremot är jag orolig för att klubben har börjat trampa upp en stig som leder till en identitetsförändring av en omfattning som av mig skulle ses som ytterst problematisk. Jag vet att många fans har stora svårigheter att acceptera en sådan inställning, men för att hårddra det hela: Jag ser hellre att mitt lag kommer sjua i ligan med Zdenek Zeman som tränare än vinner Champions League med Helenio Herrera som dito.
Det jag vill påstå gör min oro befogad, är det faktum att vår mänskliga ledstjärna, ideolog och, som det så vackert kan kallas, viskare, den store Johann Cruyff, inte längre finns med oss. Åtminstone inte i sin fysiska kropp. Cruyff är för mig ett utmärkt exempel på att vi alla bör vara mer uppmärksamma på och uppskatta det vi har. Det är min fulla övertygelse att Cruyff vid liv var en garant för ett visst sätt att driva klubben framåt. Den kanske skarpaste fotbollshjärnan någonsin visste att följa med i fotbollens speltaktiska utveckling, utan att för den sakens skull göra avkall på en helig grundfilosofi.
Min tanke och förhoppning är att ovan något spretiga resonemang ska leda till att försöka förklara en fundering som jag bär på. Är man skyldig sig själv, eller möjligtvis någon annan, att för alltid stå bakom sitt lag, oavsett hur mycket den förändras och drar sig bort från det man en gång förälskade sig i?
Cruyff har flugit vidare, Valverde är tränare och Iniesta är gråhårig. Existens, identitet, filosofi. Förbannade tid.
Var ska vi, du, jag och vårt Barca?
