Ett förlorat bollinnehav – en vunnen respekt?
Gårdagens match mot Rayo Vallecano innebar inte bara tre nya poäng och fortsatt serieledning, det innebar också slutet på en lång svit av vunnet bollinnehav. Inte sedan den där jobbiga kvällen i Madrid i maj 2008 när Barcelona i slutet av Rijkaarderan förlorade mot Real har los blaugranas förlorat bollinnehavet. Igår hände det alltså igen, men vad som är ännu viktigare än detta är att man i stället vann något annat – nämligen respekt.
Respekt frågar du dig. Vad då respekt? Jo, det ska krävas mycket för att Barcelona ska överge den spelstil som (mestadels) varit både väg- och titelvinnande.
Träget har klubben under en femårsperiod valt att köra på samma spår som grundat sig på possessionfotboll med många passningar inom laget och ett för motståndarna uttröttande spel från långsida till långsida. Bollen har gått på välslipade rälsskenor mellan mittfältarna och backlinjen har hellre spelat bollen mellan sig än rensat undan densamma. Igår såg vi ett annat Barcelona, ett lag som valde bort tiki-takan till förmån för en annan typ av fotboll.
Det självmedvetna valet kräver respekt. Respekt för identiteten och historien, men också en respekt för framtiden och den utveckling som vi alla måste gå igenom med jämna mellanrum. Men framför allt, igår visade spelarna att man har respekt för sin tränare.
Det är kanske den viktigaste vinsten av dem alla. Man måste tro på att chefen vet bäst – utan att tveka.
Tatas assisterande tränare höll under fredagen en presskonferens inför matchen och deklarerade prompt att man definitivt inte hade som mål att förändra den stil som var förknippat med Barcelona. Snarare ville man enligt Pautasso införa små förändringar, t ex en bättre press, samt återta de delar som laget kanske saknat under en period. Därför var det väldigt förvånande att se laget prestera den fotboll man gjorde igår. Detta om något var väl att överge den typiska Barcelonastilen.
Satt han och ljög oss rakt upp i ögonen mån tro?
Har Rosell anställt en ulv i fårakläder som kommer att sudda ut klubbens identitet och överge det som gett oss framgångar?
Är han från vettet? Nej, han är från Argentina - och det är tydligt att han tror på det han gör och att det smittat av sig på spelarna.
I Martinos ögon utförde de säkert spelidén på ett bra sätt.
För en del utomstående kan det dock ha sett betydligt annorlunda ut.
På gränsen till galenskap eller i alla fall något hönsgårdsliknande.
Plan B kan ofta få den effekten innan den sitter lika bekvämt som plan A.
Men sen, ja då mitt herrskap - då skrivs historia.
Laguppställningen och förutsättningarna skvallrade visserligen om att det på förhand skulle bli lite en något annorlunda spelstil. Planen var betydligt mer kompakt och dessutom i ett sämre skick, motståndarna gillade själv att ha mycket boll inom laget och Martino valde dessutom att spela Song och Cesc i stället för Sergio och Iniesta. Allt detta tydde på att Barcelonas bollinnehav inte skulle bli de 65-70% som varit fallet tidigare på säsongen. Men att man skulle förlora det, ja det trodde väl ingen. Med facit i hand var det rätt väg att gå, men utan en storspelande Valdés hade taktikvalet ersatts med frågetecken i stället för respekt. Men vad som är viktigare än detta – nu finns det en början på en tydlig plan B, något vi saknat under vissa delar av femårsperioden.
Victor Valdés hade igår fler bollberöringar än hälften av utespelarna, men det var inga kortpassningar han levererade precis. Långa bollar upp på ytterforwards var receptet, här skulle inte motståndarna få vinna boll högt upp. Xavi kom inte ner lika ofta och hämtade boll i uppspelsfasen som vanligt, laget fortsatte på Martinos inslagna väg med att trycka upp mittbackarna och hitta längre uppspel. Intensiteten blev högre än normalt, vilket spelare som Song och Cesc trivs med och hanterar bättre än det mer långsamma tiki-takaspelet. Kameruniern fick använd sin fysik, och hemvändaren hade mer yta att attackera motståndarnas backlinje på. Samtidigt fick yttrarna mer frihet och kunde hitta löpvägar in i banan snarare än att vara utträngda på kanten. Pedro tackade för detta genom att göra ett hattrick. I backlinjen blev det okej att slå långa bollar och rensa undan när det behövdes, att hålla bollen från straffområdet var viktigare än att nödvändigtvis hålla den inom laget.
Hyllas den som äras bör säger talesättet. Jag vill dock passa på att sätta frågetecken för ett par saker. Faktorer som Tata dessutom själv varnat för eller indikerat att han vill förändra. Det första är att presspelet inte fungerade igår. Laget hade svårt att vinna boll, en del beroende på att Rayo spelade fysiskt bra, men också det faktum att spelarna inte gör jobbet till hundra procent och att de inte gör det som en grupp utan allt för mycket enskilt. För att plan B ska fungera även mot betydligt bättre lag måste detta finslipas ytterligare. Det positiva är att Martinos rotationssystem borgar för att uthålligheten kommer att finnas för att göra just detta.
Det andra frågetecknet är ofrånkomligt försvarsspelet. Balansen är fortfarande inte den rätta och har så klart en del att göra med att pressen högre upp inte fungerar optimalt. Laget är dock fortfarande som mest sårbart i ytorna bakom ytterbackarna där motståndarna hittar in. Det lockar ut innerbackarna och skapar utrymme i mitten vi inlägg. Innermittfältarna måste komma ner och hjälpa till att stänga inläggslägena, vilket är tufft när man spelar med bara en balansspelare. Förhoppningsvis kommer Puyol tillbaka och tar tag i taktpinnen och koordinerar mittfältarna så som bara han kan – med håret svängande och röststyrkan på max. Ett skepp behöver sin kapten. I med och motgång.
På tisdag väntar Sociedad på hemmaplan för Barcelona. Då blir det garanterat det mer normala Barcelona vi får se igen. För plan B ska bara användas när den behövs, det är just det som är respekten och det fina i kråksången. La Real är inte lika förtjusta i att rulla boll som Rayo, utan gillar att ligga på kontring – ungefär som det andra Real. Därmed inte sagt att de kommer parkera bussen, men det troliga är att vi kommer se mer av plan A än av Plan B.
Det bästa vore dock en kombination, och när den fungerar kommer vi inte att tycka att Martino är en förrädare, snarare kommer vi att respektera honom som den tränare som tog Barcelona till nya nivåer och ingöt respekt i motståndarna med att variationsrikt anfallsspel.
På vägen dit kommer laget säkert att gå på pumpen ett par gånger, men det är ett välkänt faktum att man ibland måste ta ett steg tillbaka för att kunna ta två framåt.
Respekten från spelarna har han redan. Har han den från fansen också?
