Fábregas och Alexis är Barcelonas sparkapital
Säsongen som stundar är inte bara säsongen när Neymar ska visa upp sig i Barcelonatröjan och Barcelona ska försöka hitta tillbaka till sig själva. Det är även säsongen när det är dags för Barcelonas sparkaptial att presentera sig på allvar och börja betala av sig...
Alexis har varit frustrationen personifierad
Tänk dig att du har gjort stor succé i Italien och värvas till Barcelona för stora pengar. Du ser fram emot att få visa upp dina kvalitéer på den absolut högsta nivån med allt vad det innebär. Samtidigt ökar pressen och kraven till en nivå som ibland kan tyckas omänsklig, men som när man tittar på prislappen ändå är fullt förståelig. Till en början ser du allt som en stor och spännande utmaning och gör ditt absolut yttersta för att lyckas svara upp mot kraven från omgivningen. Men efter ett tag går inte allt lika enkelt längre. Dribblingarna, passningarna, avslutningarna. Allt som förut gick per automatik ser plötsligt stelt och ansträngt ut att genomföra och när du väl lyckas ta dig till läget för att göra det som fotboll i slutändan handlar om, mål, så snubblar du på dig själv och blir liggande ensam kvar i gräset. Frustrationen som skapas genom att vilja så oerhört mycket, men få ut så fruktansvärt lite har varit Alexis Sánchez presonifierad under en längre tid. Det är här en fotbollsspelares kanske allra viktigaste egenskap kommer in i bilden – attityden. Det spelar ingen roll hur många gånger man hamnar i gräset. De riktiga vinnarna är de som ständigt reser sig upp och försöker igen. Och igen. Och igen. Alexis har visat att han bestitter den attityden, vilket är en av de avgörande faktorerna till att chilenaren har fått fortsatt förtroende, trots en lång rad av misslyckanden.
Det finns nog få Barcelonafans som inte har lidit med Alexis under den här tiden och det är nog därför många som gläds när bitarna har börjat falla på plats för chilenaren under försäsongen. Till skillnad från tidigare ser Alexis betydligt mer avslappnad ut på planen. Istället för att hela tiden tänka på vad han ska göra med bollen, så gör han det instinktivt. Det är då man rullar in bollen tätt intill stolpen istället för att snubbla och slå knut på sig själv. Det är då han kan börja hitta tillbaka till spelet som har tagit honom hit. Det är då han kan vara en ingrediens i Barcelonas anfallsspel som tillför ytterligare dimensioner och gör det svårare för motståndarna att förutse vad som kommer att ske härnäst.
Cesc har haft svårt att hitta sin roll
I samma veva som Alexis värvades återvände Cesc Fábregas hem efter ett äventyr i England där han hade vuxit ut till en av de absolut bästa mittfältarna. Det här kunde väl inte bli något annat än en omedelbar succé? Men ännu en gång visade det sig hur svårt det är att gå från att vara ledare i ett lag till att plötsligt vara en i mängden. Fábregas är killen som går ut nian med bäst betyg i klassen, men som när han börjar gymnasiet hamnar tillsammans med andra elever som är på samma nivå eller till och med högre. Från att ha varit klassens överhuvud är han plötsligt bara en i mängden och letar febrilt efter sin roll i det hela. Och just där har vi kärnproblematiken för Cesc sedan återkomsten till Barcelona. Han anlände till ett redan färdigt lagbygge där alla visste sin roll och sin plats. Under två säsonger har han nu varvat fantastiska prestationer med direkt usla. Även om han ofta har presterat rent poängmässigt har han ändå varit långt ifrån den Fábregas vi har sett i Arsenal, vilket inte har så mycket med de spelmässiga kvalitéerna att göra, för de finns där, utan snarare oförmågan att hitta sin roll i laget och förstå på vilket sätt han kan vara en bidragande faktor.
Personligen har jag varit mycket svag för Fábregas ända sedan han slog igenom i Arsenal för drygt tio år sedan. Det fanns ingen spelare i världen jag hellre ville se i Barcelona än just Fábregas. I mitt tycke hade hans utveckling avstannat något i Arsenal och det kändes som att det var rätt tid att ta ett kliv upp till nästa nivå. Jag såg framför mig hur han i Barcelona, med en fantastisk omgivning, skulle utvecklas och ta ytterligare steg i karriären. Såhär långt har det inte blivit mycket av den varan, men precis som för Alexis har försäsongen pekat åt rätt håll såväl formmässigt som spelmässigt. Jag är helt övertygad om att Fábregas är den typen av spelare som växer med ansvar. Så länge som andra ständigt dikterar villkoren kommer han att fortsätta att vara en skugga av sitt forna jag. Men med tanke på Thiagos flytt och det bittra faktumet att Xavi inte lär kunna spela lika frekvent på en hög nivå som tidigare tyder mycket på att Fábregas kommer att få ett utökat ansvar och jag är helt övertygad om att det kommer att utveckla honom till en spelare som har massor att tillföra i ett lag som Barcelona en lång tid framöver.
Barcelonas sparkapital
Fábregas har på så vis brottats med en annan slags problematik än Sánchez. Det som förenar duon är att de är spelare som Barcelona har betalat stora pengar för utan att ha fått förväntad utdelning. Klubben har haft nog med tålamod för att ge spelarna tid att växa in i laget. Ett tålamod som kan kan innebära en rejäl hävstång den här säsongen och framåt om båda två fortsätter på den inslagna vägen. Samtidigt måste vi såklart ha klart för oss att några matcher på en försäsong, just är några enstaka matcher på en försäsong. Både Alexis och Cesc behöver prestera under en längre tid, hitta en jämnhet i sitt spel och inte minst prestera i de riktigt stora matcherna. Hur det kommer att bli har vi ingen aning om, men vad vi vet är att Barcelona går in i den här säsongen som regerande ligamästare med ett brasilianskt stjärnskott i truppen som, förutom spelare som Messi, Xavi, Busquets och Iniesta, dessutom innehåller ett rejält sparkapital i form av Cesc och Alexis. Det finns en hel del att se fram emot den här säsongen, helt klart.
Visca el Barca!
