Fábregas och Thiago måste visa betydligt mer
Med sin spelskicklighet hade de haft en given startplats på de flesta mittfälten i fotbollsvärlden förutom just Barcelonas. När varken Xavi eller Iniesta fanns med från start mot Celta Vigo fick Fábregas och Thiago chansen att visa att de klarar av att styra och ställa på Barcelonas mittfält. Men efteråt tvingades vi istället konstatera att båda två har mycket kvar att bevisa...
Det finns nog få uppgifter i fotbollsvärlden som känns så övermäktiga som att gå in och försöka ersätta Xavi och Iniesta på Barcelonas centrala mittfält. Hur du än beter dig kommer du alltid att jämföras med två unikum. Två unikum som tillhör de bästa genom tiderna på positionen. Hur bra du än presterar vet du att det finns någon som hade kunnat göra samma sak, fast ännu bättre. Om du utsätter dig själv för den situationen kan det bara bero på två saker. Antingen är du naiv och lite smått galen eller så besitter du kvalitéer nog för att faktiskt kunna klara av det. Både Fábregas och Thiago har den sortens kvalitéer som krävs. Men när de väl får chansen att bevisa det lämnar de oss ofta besvikna, frustrerade och fundersamma. Det finns ju trots allt få spelare i världen som hade varit bättre lämpade för uppgiften. Men varför lyckas de inte få ut sin fulla potential i ett lag vars spelsätt borde innebära de bästa tänkbara förutsättningarna för succé?
När jag såg Barcelonas startelva mot Celta Vigo föll det sig naturligt att det var Fábregas och Thiago som skulle regissera Barcelonas anfallsspel tillsammans med Lionel Messi. Att kräva exakt samma höga spelkvalitet som när det ordinarie mittfältet spelar vore både naivt och orimligt. Men visst borde vi kunna kräva att mittfältsduon ska gå in och dominera det centrala mittfältet mot Celta Vigo? Ja, för mig är det ett fullt rimligt minimikrav. Men återigen fick vi se två vilsna själar som gömde sig från allt vad ansvar heter samtidigt som de såg allmänt loja och viljelösa ut. Jag både tror och hoppas innerligt att det inte är motivationen som är problemet. Problemet handlar snarare om att de vill alldeles för mycket, vilket leder till att spelet låser sig för dem. Istället för det enklaste alternativet väljer man ett svårare för att visa att man bemästrar jobbet lika bra och med samma finess och självklarhet som Xavi och Iniesta.
Prestationsångest skulle alltså kunna ses som en möjlig delförklaring, men inte som en acceptabel ursäkt till att båda spelarna underpresterade så fatalt. Det jag efterfrågar är ett större engagemang och ett tydligare kroppsspråk som sänder ut signaler om att ”här på mittfältet är det jag som bestämmer”. För att ta matchen mot Celta Vigo som ett färskt exempel var det snarare Song som visade upp den här typen av egenskaper och var en drivande kraft på mittfältet. Visst, Song har inte alls samma press på sig att vara kreativ i första hand, men vi får inte heller glömma att även han vikarierar för en av de bästa i världen på den positionen. Skillnaden var att kameruanen istället för att vara överambitiös spelade enkelt, gjorde det som krävdes av honom utan att krångla till det och därmed lämnade planen med ett fullt godkänt betyg. Busquets saknades på så vis inte fullt så mycket mot Celta Vigo som Xavi och Iniesta, eftersom Song fyllde den rollen i laget på ett tillräckligt bra sätt.
En annan och större del av förklaringen handlar om att både Fábregas och Thiago fortfarande letar efter sina respektive roller i det här laget. När Xavi och Iniesta spelar går allt de gör på automatik. De behöver aldrig stanna upp och fundera över vad de ska göra med bollen – de bara gör det och dessutom långt innan någon annan har hunnit uppfatta vad det är som ska hända. Därför får man känslan av att de båda mittfältseleganterna har dubbelt så mycket tid på sig med bollen som övriga spelare på planen. Hur ofta ser vi inte Fábregas vända upp med bollen för att kort därpå stanna upp och fundera över vad han ska hitta på med bollen? När han väl har stannat upp är det redan för sent och luckan är stängd. Thiago har ofta en idé om vad han ska göra med bollen, men väljer alltför ofta en onödigt svår eller elegant lösning som inte är särskilt effektiv. Båda tillvägagångssätten resulterar i flertalet bolltapp centralt på mittfältet, vilket är förödande för Barcelona som anfaller med i stort sett hela laget. När Xavi och Iniesta hamnar i pressade situationer hade jag kunnat satsa både villa, bil och motorbåt på att de inte kommer att tappa bollen i känsliga lägen som innebär trubbel för försvaret. I Fábregas och Thiagos fall känns det snarare 50/50 i vissa situationer, vilket stör den så viktiga rytmen i Barcelonas spel. Det är en av anledningarna till att skillnaden blir så pass stor när Barcelona väljer att rotera i laget.
För att dra en parallell till Manchester United använde de sig också av en något reservbetonad elva när de åkte till Stadium of Light och ”hämtade” tre poäng mot Sunderland under lördagen. Slutsatsen som man kan dra efter Uniteds och Barcelonas insatser under helgen är att det är betydligt större skillnad på Barcelonas första- och andrauppställning. Sir Alex vilade ett flertal spelare, men laget uppträdde ändå lika stabilt som vanligt när de relativt enkelt besegrade ett svagt Sunderland. Det handlar såklart inte om att Uniteds reserver är bättre än Barcelonas rent kvalitetsmässigt. Däremot är det tydligt att United-spelarna vet precis vad de ska göra på plan och vad som krävs av dem för att lagets spel ska fungera. Med Fábregas och Thiagos insatser mot Celta Vigo, och flertalet andra mindre imponerande insatser, i åtanke är jag inte övertygad om att de har den kunskapen fullt ut eller att de åtminstone inte vet hur de ska använda sig av den i praktiken. Frågan man kan ställa så då är om de får tillräckligt med speltid? Ja, det tycker jag ändå att de får och båda två måste därför visa upp betydligt mer när de väl får chansen att själva styra mittfältet. Skillnaden ska inte behöva vara så stor att vi sitter och håller tummarna för och inväntar ett inhopp från Xavi och Iniesta. Fábregas och Thiago ska, med sina kvalitéer kunna lösa det och på så vis avlasta i det tuffa matchandet.
Fábregas och Thiagos roller i Barcelona är dock inget jag tror vi behöver ligga sömnlösa över. Båda två står emellanåt för alldeles utmärkta och helt avgörande insatser. Men jag tycker inte heller att vi ska blunda för att det finns ett problem. Helt klart är att båda två har rätt förutsättningar för att kunna vara drivande spelare på Barcelonas mittfält i många år framöver och att de kommer att växa ju större ansvar de får. Men då pratar vi i ett längre perspektiv. I det korta perspektivet handlar det alltså om att både Fábregas och Thiago måste inse vilken roll de har i laget och vad de behöver uträtta på plan för att Barcelonas spel ska fungera - även när de inte har någon läromästare att luta sig emot.
Visca el Barca!
